Zigenarflickan.

Solens sista stråle flammar, Snart skall skymning jorden hölja; Mörka spegla trädens stammar Sig i flodens lugna bölja. Öfver skogens toppar blicka Purpurmoln vid himlaranden, Och en ung Zigenarflicka Sjunger klagande vid stranden. Hyn är mörk, men yppigt glöda Rosor dock på bruna kinder; Svarta lockars natt det röda Silkesnätet sammanbinder. Barmen är en blomstertufva, Hennes vext, en liljestängels; Läppen lik en mognad drufva, — Blicken som en fallen engels. Hennes drägt af glädjen lånad, Vexlar rikt i färger bjerta, Men ur ögat blickar trånad Och i stämman darrar smärta. Sången klingar mellan träden, Sväfvar öfver flodens vatten, Vild som vindens suck på heden, Ljuf, som forsens svall om natten. Kanske när sig sorgen sänker Kring din själ, i hjertat vaknad, På din barndomsfröjd du tänker, På dess flydda ro, med saknad. Oskuldsvåren rosenfärgad Bleknat, alltför snart förfluten, Lemnande din himmel härjad, Lifvets skönsta blomma bruten. Nyckfullt skiftar ödets vilja, Outgrundlig, jordens lotter: Snöhvit strålar steppens lilja, Fallen gråter steppens dotter. Men din bild, den vill jag gömma, Dyrbar för mitt minne vorden; Aldrig, aldrig skall jag glömma Hvad jag skönast sett på jorden. T***.