Lärkan.

Säg! hvi lyfte du så tidigt vingen Öfver hafvets våg? Hvarför flög du hit, ännu då ingen Väntade ditt tåg? Kall är jorden — solen knappt dess slöja Ännu smultit har; Under skogens nakna grenar dröja Drifvorna änn’ qvar. Glädtigt, ser jag dock hur’ du dig svingar Uti rymdens blå; Och en sång, som till mitt öra klingar, Tyckes tala så: ”Bannas ej att jag så tidigt längtar, Båda vårens dag; Att min fröjd sig ständigt yppa trängtar Uti toners slag. Grön är tufvan — mer jag ej behöfver För min lefnadsro; Och en skymt af himlens blå deröfver För min kärlekstro. Ljuft del är att uti rymden gunga, Då man vingar har; Skönt! så skönt det är att kunna sjunga Uti vårens dar.” Sjung! då lilla — flyg att våren buda Med din späda röst; Kanske hörs ett vänligt gensvar ljuda Uti något bröst. Q.