Wolska redutten. 1841.

På Grochows fält ren segrens hvita fana Bland tusen fallna hjeltar restes opp, Och framåt ilade på blodig bana Med mod den segervana krigartropp; Ännu var målet icke af dem hunnet, Ännu i Warschau upprorsfacklan brann, Man skulle vinna mer, än hvad man vunnit, Den skulle dämpas, der den brutit fram. Och derför längtade hvar krigare till striden, Att genom seger eller döden vinna friden. Det var en kulen morgon. Dimmans slöja Låg tung, ogenomskådlig öfver jord, Och solen ville ej sitt öga höja, Att lysa upp en dag för eld och mord. Tyst låg, i slummer sänkt, hvar krigarskara, Blott vakter vandrade än här, än der, Med ögat spändt för hvarje plötslig fara, Och stundom lutade mot sitt gevär. — Hur mången drömde ej om fröjd och ära, Om anförvandter, vänner, denna natt, Väl anande den sista stunden nära, Och troende, att snart han, blek och matt, I morgondagens strid för alltid skulle sluta Det öga, som nu slöts att hvilans ro blott njuta! Men dimman flydde. Solens strålar blänkte Från molnens bädd och lyste dödens fält; Uppå kanonerna och svärden sänkte Den svala dagg sig. Man vid man sig ställt — Och vid ett tecken hela hären böjde Sitt knä — och tyst en hvar höll morgonbön; En enda man sin klara stämma höjde, Hans tal var kraftigt och hans önskan skön: ”J Rysslands hopp, J männer, segervana, Som med triumph Europa genomgått; Som på Kaukasens klippor Eder fana Rest upp, der vilda krigarhorder stått; — I dag, i dag Er fosterlandet ropar, Att skingra upprorsmännens tappra hopar. Välan! vi ila fram — vår lösen Hoppet är, Och tron på vunnen strid vår fana framåt bär!” — Så framåt nu ilar, Likt ljungande pilar, Hvar krigareskara Att fienden slå. De akta ej fara, De framåt blott gå; Och vagnar dem följa, Som död i sig dölja. Nu brösta de af! — Kanonerna dundra, — Der falla nu tusen, Och lågorna plundra De fredliga husen, Och bädda en graf! — Ha! tumlet sig öker; Hvar krigare söker, Att släcka sin hämnd! Men fienden strider, Med glesnade leder. Och Wola är stängd. Dess portar, de slutna, Fast halftgenomskjutna, Ej brytas så lätt; Dock tornet re’n skakar Och kyrkväggen brakar, Ty kulorna tätt I stenmuren hamnat, Som brusten dem famnat! — — Allt hetare går Den rysliga striden, Och qvällen, framliden, Kring jorden nu rår. Men dödsbuden sprida Bland fienden sig; De sårade qvida, På blodbestänkt stig. Kartetscherna susa, Och glupska de skörda Hvad stålen ej mörda. — — Som stormarne brusa, Så krigarne gå Med hurrarop på! — Och tusende eldgap mot fienden sigtas; Kanonerna långsamt, men säkert, nu rigtas Mot fästningens vallar, som stå ännu hela; Till storm, i kolonner, sig krigarne dela. Och änn’ några skott — och porten är bruten, Och vallen är ramlad, och muren är skjuten; Och blodiga skynda de tappraste söner Från Wola — och flykta till Weichseln med böner. — — Så blodig, molnfull, så förskräcklig var För tio år tillbaka denna dag! — Hur annorlunda nu! Bort tiden tvättat Det blod, som flöt. — — Nu tyst är allt och stilla, Och der, som dödens blanka vapen brunno, Och skickade de varma kyssar ut, Der bor blott friden — rosor blomma der, Och liljor vid hvarann — och poppelns krona Åt vandrarn skänker efterlängtad ro. Och jorden helgad är till stilla hvila För alla dem, som dödens vinge slog. — Der reser mången herrlig urna sig, Och tärnor lutade mot marmorn stå — Symboler utaf Saknaden och Minnet, — Men ack! som marmorn, bleka, känslolösa, Som hvita marmorn, kalla äro de! Der står ock kyrkan änn’, som vittne var Till tapperhet och dödsförakt; — som såg Hur strids af den, som kämpar för sitt allt; Och såsom hemska minnen qvarstå änn’ De kulor, som, uppsökande sitt mål, På vägen hindrades af kyrkomuren, Som i sin famn dem ännu varma slöt; Och, liksom hjelten sina djupa ärr För barn och barnabarn framvisar länge, Så visa kyrkans kalla murar ock Åt vandraren i månget, månget år De djupa ärr, dem stridens åskor gifvit! **