Enslingens Sång.

Matta hand på darrande strängar lek! Svaga röst i tonernas vågsvall sjunk! Bröst, af qvalen genomstunget, Sucka nu fritt i natten vid cittrans barm! Sköna lund, der sjunken på gräsgrön bädd, Löfomhöljd, jag sommarens högtid njöt, Säll af kärlek, säll af längtan! Dig genombäfvar dyster min klagosång. Helga ö, ljuft speglad i nattdjup våg, Fristad du för kärlekens fröjd och qval! Kring bland dina klippor, lunder, Irrar min suck, en klagande höstvind lik. Stum bland dessa leende minnen går, Nattomhöljd, min tanke, en vålnad lik, Söker fåfängt der sin sällhet, Fåfängt sin frid, förjagad af ödets storm. Glada sol, som tände, i rosig glans, Lifvets morgon upp för min tjusta blick, Blott en vårdag huld du glänste, Sjönk så för evigt ned i det flyddas natt! Tärna, tärna, dig som engång min själ, Kärleksdrucken, trodde för evigt sin! Ve! i glömska föll ditt hjerta, Ve! och med det en himmel så skön, så ljus! Döden slöt dig; — ack! från den natt du gick, Säg, hvart gick du? Intet kan svar mig ge; Sjelft mitt hjerta brustet tiger, Hoppet mot jorden skådar med tårskymd blick. Lif, så tomt, af kärlekens ljus ej närdt! Dig jag pröfvat, smärtor du ägde blott; Dig mitt hjerta kallt föraktar, Glad jag åt döden skänker din gåfva nu. Kanske, kanske anden befriad se’n Irra får, lik vinden, med fröjd igen Kring i fordna sällhetslunder, Störd utaf längtan ej mer och ej af strid. Tgn.