Vid en springbrunn. (efter Körner.)

Se, med ynglingsmod der sträfvar, Som kristallen ren och ljus, Utaf egna krafter lyftad, Silfvervågen ur sitt grus. Uti solens glöd allt högre, Högre styrer den sitt lopp; Knapt der ofvan den förskingras, Då den åter sjuder opp. Dagens rena ljus sig bryter I dess stråle af kristall; Lik en slöja skön den svajar, Regnbågsfärgad i sitt fall. Ack! så höjes ock min sträfvan Emot himlens ljusa blå; Tusen önskningar mot höjden, Ur mitt hjertas inre gå. Men kristallen lik, som skimrar Af den glans af solen gifs, Så hvar önskan i mitt inre, Af en enda låga drifs; Kärleken det är, som svallar Mägtig, glödhet i min barm; Likt en dröm från himlen vaggad, Likt en aning ljuf och varm. L—rt.