I Kejsarinnans slup. (Juni 1841.)

I Kejsarinnans sköna beprydda slup Den vackra Eva gungar på böljans djup; Vid hennes sida sitter ung Leopold; Den unga dufvan fallit i falkens våld. Och Emili den smärta satt midtemot; Spotskt såg hon på de båda med skämtfullt hot. Bredvid i djupa tankar skön Lina satt, Och vinden kysste floret på hennes hatt. Men främst uti högsätet naturligtvis Satt Evas egen mamma och Emilis; Hon såg på sina döttrar, på alla tre, Och log och tänkte: ”säkert mig likna de!” Hon såg tre rosenknoppar på hafvets blå, Hur mången bölja kysste de späda små; Hon såg tre gracer gunga i Amors char, Och smålog åt krigsguden, som styrman var. Och vinden sprang så frisk öfver vågens kam, Och vågen bröt sig munter mot slupens stam, Och slupen gick i gungning behagligt fram, Som lastad blott med rosor, så lätt han sam. Och Leopold den glade, han log deråt; Och Emili den smärta log högt i båt, Hon doppade i fjärden sin hvita hand Och log när böljan sköljde den högt ibland. Och Evas vackra läppar de logo godt, Berömde hafvets skönhet och sjömans lott: Hur som en svan han gungar på vänlig våg, Hur lätt han är om hjertat, hur glad i håg. Men Linas röda kind blef i hast så blek; Den lilla blef så ängslig vid vågens lek, Hon lutade sitt hufvud mot modrens bröst Och klagade så barnsligt och bad om tröst. Och Kejsarinnans sköna beprydda slup, Han bar de unga lätt öfver böljans djup; De vackra strålar glänste på fjärdens blå, Och den som skrifver detta såg tyst derpå. Zt.