Nej, jag kommer ej i morgon!

Kom i morgon, kom i morgon! Ständigt från dess läppar ljuder; Kall hon så mitt hjerta hånar, Då det hett af längtan sjuder. All min fröjd, min frid hon rånar, Samvetslöst och utan skoning; Djupt mig sårar, grymt mig kränker, Utan önskan om försoning. Och med ränker, idel ränker, Så hon mig i bojor slagit; Med det blåa ögats fråga All besinning från mig tagit. Med den ljufva kindens låga Feberns glöd uti mig jagat; Med två stumma läppars böner All min kraft, mitt mod försvagat. Så blott hädelse jag röner, Skall jag evigt henne bida? — Nej! jag kommer ej i morgon, Och mitt qval hon sjelf skall lida! Tgn.