Skaldens klagan.

Hvarför sjunga, ständigt sjunga, Och min själ i toner gunga? Hur’ jag sjunger, ej min röst Äger svar i något bröst. Fågelns sång i skogens salar Älskas utaf berg och dalar; Lunden gläds åt vindens smek, Stranden lyss till böljans lek; Allt har språk, som hörs och talas, Allt har ljud som älskas, svaras; Endast skalden okänd går, Intet bröst hans röst förstår. O! hvi bodde ej min moder Bredvid ödemarkens floder; Hvarest Suomi änn’ har qvar Eget språk från fordna dar. Då jag känt den ton, som talar Ljuft kring fosterjordens dalar, Och ej gått med bröst i brand Ensam i mitt eget land. Och om nu en stund jag drömmer, Och min sorg i sången glömmer; Sen när jag ej mera finns Ingen skalden mera mins. Ja! ty snart den dag skall randas Då det Finska lifvet andas; Och, der förr blott mörker fanns, Stråla i ungdomlig glans. Men då ligger jag i mullen, Under tysta blomsterkullen; Och mitt namn, min lyras slag Bleknat för en högre dag. Sörjen toner, skaldens öde, Sjungen hur’ hans lif är öde! — O, hvi fick jag sångens verld, Ensam blefven på min färd! Q.