Lurendrejaren[2]. (En scen på Hafvet).

Lurendrejaren[2]. (En scen på Hafvet).

I stället för att nog lifligt kunna uppdraga skådeplatsen för de tilldragelser, som skola utgöra föremål för följande skildring, inom kretsen af den beqväma boning, hvari den gode läsaren sannolikt befinner sig, nödgas man besvära honom med en kort utflygt till en ödslig hafsrymd af norden, öfver hvilken October-qvällen nyss dragit sin köld och sitt mörker, och hvars ögonblickliga lugn så väl den växande svallsjön, som det svarta, sjelfva natten förmörkande molnet vid horisonten anklaga för opålitlighet. Den enda plats med någon fasthet att hvila på, som man öfver hela den vida nejden kan upptäcka, erbjuder en liten odäckad jakt med kajutor for och akter, som nu med strängt skotadt bomsegel sticker ut från kusten, och oaktadt den skrala vinden temmeligen väl klarerar de mot bogen klappande vågorna. För den, som gjort bekantskap blott med land, och vant sig att älska dess mångfalldiga yppighets-artiklar, hvilka, då deras mer eller mindre ändamålsenliga construction, sällan kommer att afgöra menniskans vigtigaste intressen, äro beräknade mer på yttre prakt än inre redbarhet, har den lilla farkosten ingen intagande sida att visa. Sjömannen åter, om han en gång fått fot om bord på jakten, skall genast mäta de oblida förhållanden, mot hvilka den har att kämpa, och finna sig väl vid den på en gång skarpa, lätta och trygga kurs han känner farkosten göra. Han skall straxt och utan att anlita skenet af den lilla på pumpstången fästade lyktan, vara färdig att garantera skrofvets symmetri, seglens stora men välberäknade dimensioner och framför allt vanan i den hand, som sköter rodret. Det är denne öfvade styrman, som utgör den enda synliga personen om bord. Vi se i honom en kort men axelbred gråhårsman, hvars robusta utseende förstärkes af hans tjocka rock, och som, att dömma af de bestämda dragen i hans anlete, har ett envist hufvud i sin röda filtmössa. Den öfriga besättningen, som efter vanligheten utgöres af tvenne handtlangare vid seglen, sofver i god ro i förkajutan, och såväl denna deras tjenstledighet, som den redan halftsväfvande blicken hos den gamle, tyckes antyda, att fartyget icke snart kommer att vända. Och nu, då läsaren skyndar hem tillbaka, i afsigt att, med förvärfvad åskådning af localen, invänta berättelsen om de händelser, som inom den utveckla sig, torde en teckning af några biomständigheter, såvida de med hufvudsaken äga en icke obetydlig beröring, upptagas såsom ett slags afbrott i återresans enformighet.

Den hamn, jakten sednast lemnat, och från hvilken den aflägsnat sig en par timmars väg, tillhörde en af kustens små städer. Staden var känd för sin lifliga handel, ehuru dess ryktbarhet i detta fall grundade sig mer på tradition än verklighet. En tid hade varit, då den utredde skaror af stora skepp, som dels med landets solida producter, dels i utländska frakt-speculationer besökte alla reddar och kommo hem med tungt salt från Medelhafvet, eller med barlast från någon närmare plats, sen de der föryttrat sin på långa vägar medhafda goda laddning. I stället för dessa skepp såg man i hamnen nu ett hvimmel af skonertar och små briggar, som med lätta segel gjorde sina sommarturer, och ofta till betydligare belopp än deras effectiva last medhade assignationer och credit, för att åter importera utländningens småkram och glitter. Då denna handel tycktes kunna drifvas med enskild profit och tillika kom i conflict med lagar och författningar, var det naturligt att ur densamma ett smugleri-system skulle utbilda sig, och mer och mer fullkomna sig i detalj, ju mer det utifrån rönte motstånd och afbräck. Så hade, jemte hindren, utvägarne vuxit och förmångfalldigats, och den framgent fortsatta olagliga industrien syntes vittna om att den, oaktadt täta förluster, drefs i sin helhet icke utan vinst för den enskilta speculanten.

Ibland medlen, att eludera författningarne och undslippa deras verkställare, var det ingalunda det minst allmänna att begagna dolda trakter af skärgården till upplagsplatser. De armerade små slupar, som hade sig ombetrodd bevakningen af kusten, höllo sig om dagen mest i nejden af reddarna, utan att gå mycket långt till sjöss, och en tid af nätterna tillbragtes oftast under land, i skygd af någon trång vik, på hvars strand en torparekoja eller bondgård kunde ge besättningen ett tryggare tak och en varmare hvila, än slupen bestod. När derföre ett fartyg nalkades hemorten med förbjudna varor, höll det sig dagen igenom i öppna hafvet; men när qvällen kom med skymning, hissades alla segel och kusten söktes. Man kryssade sedan nära den under natten, med noggrann beräkning af tiden för mörkret och möttes vanligen då af någon lurendrejare, som efter att hafva communicerat tecken med fartyget, lade till med sin båt och lättade den större kamraten från det mellan hans sidor mera osäkra och misstänkliga godset. Dessa lurendrejare voro till största delen fiskare, bosatta på klipporna i den yttre skärgården, ett djerft, tilltagset och pålitligt folk, som kände hvarje sten i sjön, trängde sig fram öfverallt och voro likaså otröttliga att gömma och bevaka det dem anförtrodda godset, som redliga att återställa det till dess ägare, så snart tid och omständigheter medgåfvo dess transporterande från klyftorne i skärgården till köpmannens magaziner i staden. — Och nu måste det bekännas, att den bekantskap, som nyss påtrugats läsaren, icke var någon bättre än en sådan lurendrejares.

De svarta molnet hade höjt sig betydligt i lovart, vinden fyllde i mer och mer, mörkret tjocknade och de första dropparna af ett kallt med hagel blandadt regn trummade ned på skutan. Vår gamle kund tryckte rodret fastare mot sin sida, framtog ur sin rockficka en liten flaska och höll den ganska länge vid munnen i ensamheten. Men han hade knappt fått den tillbakastucken i sitt förvaringsrum, förrän han fann sig öfverraskad af ett icke särdeles behagligt sällskap. En änterhake föll tungt ned bredvid honom, följde skrapande ut med relingen ett ögonblick och tog tag. I samma stund föll en annan längre förut, jakten stannade med en våldsam knyck, och ett spel af lefvande segel fyllde luften. Den gamle hade straxt då han hörde haken falla, gissat hvem han hade att tacka för besöket, och för att undvika ett onyttigt uppehåll både med roder och arm sökt omintetgöra den tillärnade påhelsningen af hans efterhängsna gäst. Nu, då han fann det omöjligt att undkomma, kastade han loss sina skot och väntade med stor köld på att få redogöra för sitt värf.

”Hvarifrån är båten och hvarmed går den” ropade en röst från tull-jakten, ty en sådan var den angripande seglaren. ”Från skärgården herr Löjtnant, och med litet tjärvatten på botten,” svarade i en ton midt emellan skämt och enfald den gamle vid rodret, ”men låt för all del hala diktare till, att vi ej må klappa sidorna ut på hvarandra, och gör oss snart klara sen, ty byn ligger på gudnås och jag har lång väg i natt ännu.”

”Din väg kan bli kort och lång, gamle vinglare”, sade med förtrytelse tullmannen, i det han vinkade till en besökare att gå om bord på skutan, ”ty jag gissar att den går till närmaste kryssare, som kan vräka ned några pipor rum i ditt skojar-fartyg, att blanda ut tjärvattnet med; men så låfvar jag alt ge dig en tung kula i vattengången, hvar du an må träffas, och kommer du helskinnad undan kronans slup, sen jag en gång kommit dig i kölvattnet, skall du hafva fritt lurendrejeri inom mitt district för dig och dina efterkommande.”

”Jag tror, nådige herre”, genmälte den andre, ”att det ej skall komma derhän, och gud bevare mig att bli en sådan fyllhund på gamla dagar, att jag skulle vilja dö, såsom jungmannen från norra skären. Gossen, säger man, kom med två pipor rum i sin båt och råkade ut för kronans jakt. Han lär ej haft lust att stanna, hvarföre han fick en kula genom båten och rum-pipan på en gång, så att han kom att drunkna i engelsk grogg.”

Ett hjertligt skratt af belåtenhet, ljöd från tull-slupens alla vinklar, och förströdde för ett ögonblick det alfvar, som hittills rådde.

”Nå”, sade den gamle, då besökaren nu slutade sitt värf och hoppade in i sin egen slup, med antydning att han ej funnit något, ”nå, herr löjtnant, vi äro på ärliga vägar, efter litet spannmål, gudnås, för oss och våra arma vänner, och hafva ingenting om bord, ej ens en spik från ett fastage, som skulle lukta af rum, eller förbjudit gods. Derföre må ni släppa oss nu, nådig herre, ty vi få snart en stickande storm båda, och behöfva ligga på fritt vatten, för att klarera den.”

”Jag borde släppa hvarken dig eller någon annan af hela ert följe, som jag en gång fått mina jernklor i skråfvet på”, sade löjtnanten, för hvilken nödvändigheten af en snar skilsmässa, också utom gubbens enträgenhet, var tydlig; ”och lita på, att du icke alla gånger kommer undan för samma pris som nu; ty med den spannmål, du och dina likar fara efter, skulle ingen sparf lefva en dag öfver. Men först, min gubbe lilla, hvad gör du med lyktan på pumpstången? du lär väl ej ärna ljustra midt i hafvet, eller hur?”

”Neka oss icke, nådig herre, en nödtorftig tobakseld och fattig ögonfägnad”, invände med sin antagna enfald den gamle, ”vi hafva icke kök och källare och varma ugnar i kajutan, såsom ni, och gå dock ut i mörka sjön om natten, då ni styr till lands att hvila”.

”Tobakseld och ögonfägnad! din gamla skurk”, ropade skrattande löjtnanten; ”tobakseld är den dig, om den ger ett fartyg, som kommer hem med en laddning tobak anvisning på hvar du finnes, för att insmugla den, och ögonfägnad, om du får se den fladdra i toppen på en kronans slup, medan dess besättning sofver eller är på land. Vi känna er” ....

”Akta er, gode herre, att skylla allt på oss, fattiga getter i skären”, afbröt honom den gamle. ”Om en slup blef uppbränd för er på våra trakter, så tror jag, att vår herres blixt var ute på kryss efter lurendrejare och tog miste på skutor, men ingalunda att våra gossar haft sin hand med i ett så svårt spel”.

”Gif den gamle narren ett glas kall punsch”, sade löjtnanten till sin besökare, ”och sen klara gossar att lägga ut. Och du, min gubbe, låt mig ej se dig en gång till sjöss, då du ej vågar stanna vid signalen, så kärt det är dig att behålla lif och skuta. Ty i qväll ger jag dig punsch, men i morgon kanske en rund kula”.

”Jag tackar för godt löfte, herre, och ännu mer för hvad jag redan fått; men då ni nu styr förbi Rönskärs udde, så håll väl ut i sjön, emedan vattnet är rasande lågt och stenarne säkert kika efter stjernor der i afton”. Vid dessa ord af den gamla rodermannen, skildes båtarne från hvarandra och hvardera fortsatte sin kurs i olika riktning.

Snart utvecklade sig nu i hela sin våldsamma och vilda storhet en af dessa nätter, som sjömannen fruktar och älskar, landbon åter knappt kan göra sig en föreställning om. De nyss med täta mellanskof agerande svagare ilarne förenade sig nu till en enda uthållande orkan, och vattenmassor häfdes icke mer, utan uppsletos ur hafvet. Ett fint dugg af skummet och de liksom bortsopade topparna af vågorna späckades in i den från molnet nedstörtande hagelskuren, och inskränkte, i förening med natten, till mindre än en alns rymd synkretsen äfven för det skarpaste öga. Jakten hade tagit in alla ref i storseglet, och jullen var upphissad om bord. Vår gamla kund stod vid rodret och målade tobak mellan tänderna, som om hans mund varit en qvarn och stått i omedelbart förhållande till elementernas häftighet. Hans besättning postade hvardera vid sitt skot. Det var icke tid att sofva mer. Den lilla farkosten låg med sin lä-sida tätt invid vattnet, och hvarje våg från lovart öfverspolade den med ett duschbad från för till akter. Den gamle hade hela sin kraft och sin instinctlika bekantskap med rodret af nöden, för att i hvarje stund moderera fartygets lopp opp i vinden och hindra det att antingen kantra eller gå öfver stag. Men vid all den beundransvärda säkerhet, hvarmed han beherrskade skutans minsta rörelser, och förstod att liksom taga väldet af tvänne de mäktigaste elementer i förening, var hans tanke så litet bunden vid tillfällets företeelser, att han med den fullkomligaste besinning inlät sig i ett samtal med den adertonårige ynglingen, som bredvid honom skötte storsegels-skot och som med en för raskare lynnen vid känslan af fara naturlig språksamhet tog till ordet.

”Och får icke nu”, så började han, ”lilla Fröja fötter under sig, att komma hem, så kommer hon ej på hela hösten; men jag vill slå vad att, om det blott vill lugna en smula, vi hafva en af hennes gossar efter oss innan det dagas i morgon; eller hvad menar ni, min far?”

”Så framt hon ej förut i natt hittat på holm-ön eller något annat torrt ställe”, invände den gamle.

”Allt annat”! sade gossen; ”man påstår att hennes kapten skall känna lukten af land på tre mil, och på två mil nära redan få ondt i hufvudet deraf. Han har ju öppna sjön för sig och ärnar väl alldrig söka hamn, innan han fått råka oss eller någon annan af sina kunder”.

”Klyfvarn klappar som en hackspik; skota an bättre du der för-ut”, ropade den gamle, och fortsatte derpå: ”Hvad han har att ge oss, må han ge snart, ty hinna vi ej före dagningen de inre fjärdarne, så få vi en sträng jagt i morgon.”

”Jagt”! utropade gossen. ”När har väl kronans slup seglat opp vår skuta, min far? Möter han oss innan vi lemnat Rönskärs udde akter-ut, så vände vi och ränna unnan honom yttre vägen, och jag menar att vi skola hafva gjort de två milen till Långö-sund, förrän han hunnit på sidan om Långö-ref, hvilket ej lär vara mycket öfver halfva vägen”.

”Men ändå om den andra tull-slupen är oss till mötes vid Långö-sund?”

”Då spänna vi ut till hafs. Det är besynnerligt att, så många de än äro, och om de voro tjugu i stället för två, få de dock alldrig annat än dricka vårt kölvatten, om det skulle lysta dem”.

”Här, på samma ställe, der vi nu segla, sköts din bror i sank”, invände den gamle med en omisskännelig darrning på den eljest oförändrade rösten. En lång paus följde härpå.

”Jag vet ej, min far”, började ynglingen åter, ”men hvad mig beträffar, har jag alltid varit mera rädd för alla dessa förfrågningar, efterspaningar och krånglerier, som företagas mot oss gossar, på klipporna, sen vi haft någon kappsegling med kronans slup, än för hans egna nickor, fast ingen kan säga annat, än att de skjuta skäligen bra, åtminstone i lugnt väder. — Nu tycker jag att blåsten håller på att skrala af; jag tror det klarnar snart igen”.

”Jag har lefvat i fem och sextio år, på det sjette och sextionde”, utlät sig gubben, ”men alldrig har något ord från en domares mund gått mitt hufvut så nära, som drufhaglen från dessa tull-nickor många gånger gjort. När fiskmåsen slår ned i varpet, så må hon få sig en hagelsvärm i skrofvet, om hon skall skjutas, ty lyfter hon en gång mörten opp och far sin väg, är det försent att uppsöka henne bland de andra, som sitta på klipporna, eller sväfva kring sunden. — Klara att släppa ut refven! byn pustar i själtåget redan. Der tror jag vi ha en stjerna i lovart”. — —

Samtalet afbröts här, och den unge gossen gick att verkställa befallningen. Det tjocka molnet låg redan med sin digraste tyngd i lä, och vid sin framfart hade det liksom bortryckt med sig de tunna dunster, som förut höljde fästet. Det ena ljuset tindrade opp efter det andra på himmelen, och köld och lugn följde nu på den stormiga störtskur, som passerat. Vågen ensam tycktes icke vilja ändra lynne; den häfde sig än med samma våldsamhet, och dess oroliga, hotande suckar voro blott så mycket mer hörbara, som stormens hvinande i segel och tacklage ej mer förtog eller förvirrade deras ljud. Ändteligen upphörde äfven detta, det varaktigaste minne af orkanen, och hafvet blef fridsamt igen, ehuru småningom, likt ett sinne, som varit häftigt upprördt och länge fortfar att sjuda, äfven sen de orsaker, som vållat dess uppror, försvunnit.

Ett par stunder hade förlidit efter midnatten, och jakten vaggade nu, vid ett nästan fullkomligt lugn, liknande det, som rådde före stormbyn, af en lång och uthållen dyning, utan att vinna i fortkomst mycket mer än i afdrift. Hela fästet var fullbeströdt med tindrande stjernor, och natten så klar, att man på den lilla farkosten, utom lyktelden, som bländade ögat, kunnat hafva en någorlunda vid synkrets öppen. Vår gamle vän stod vid rodret ännu. I hans anlete röjdes en mulenhet, som nästan gränsade till otålighet, och han tycktes räkna hvarje minut. Då och då såg man honom betäcka lyktan, stryka sig om ögonen och titta ut åt sjön. Plötsligt klarnade hans blick, han lyssnade. Lätta årslag hördes på sidan om jakten, och ett rop, som kanske blott gubben till hela dess betydelse förstod, förnamms och besvarades af honom i samma ögonblick. Det syntes, som om den annalkande jullen väntat denna signal, innan den ville lägga till, ty nu blefvo årtagen på en gång kraftigare, och det dröjde ej länge förrän en käck matros sprang opp på relingen, gjorde fast sin fånglina och helsade på den gamle.

”Fan i er och tusen grussen från Tysken”, började han; ”men hvad är det för konster att rida opp i vind, så att en fattig Töjfel skall nödgas ro armarna af sig? Vår svarta docka ligger bi lågt under er, och del hade lätt varit alles förbei med vårt möte i denna natt, ty vi sökte er lägre och ville knappt tro våra ögon, då vi sågo er eld. Nun sprekken sie Döjtsch, mein liber Herr? — Hu, hu, har ni en sup?”

Vid dessa sista ord, som åtföljdes af en kulen ryck af hufvudet ned mellan axlarne, öppnade han lyktan och utblåste elden, hvarvid han på en gång röjde sin bekantskap med lurendrejeriets hemligheter, och liksom af tjenstfärdighet förekom den gamle. Derpå stack han ut skot åt storseglet, satte kurs och slog så armarna i kors öfver bröstet, afvaktande i lugn sin lott ur den flaska, han såg gubben uppdraga ur sin ficka och med mycken belåtenhet hålla mot sin mund.

Den gamle räckte honom omsider flaskan och tog i sin tur till ordet. ”Nå, gosse”, sade han, ”hvad har Fröja hem med sig i höst? Jag fick bud mot mig på redden att gå till sjöss i natt, och visste knappt hvilken skuta väntades”.

”Fröja”, svarade den andra, ”har klädt sig i ull unt silke, lauter woll unt sei — sei — hvad heter silke nu åter? Vet ni, då jag var i Lybeck kunde jag tala Tyska, så att hela staden gapade på mig”.

”Och lemna nu”, sade med otålighet den gamle, ”i helvete eller Lybeck ditt Tyska snack och svara på min fråga, så att man begriper det. Menar du vi prata Tyska här med simpor och fiskmåsar, gosse? Har ni kläde och dukar om bord, så säger jag, att jag förr vill svälta som lotsens ko, än jag lastar in en enda packa, om den ej är vattentätt omslagen; ty vi få storm i dagningen och regn hela hösten, och jag har ingen lust att komma till ansvar för skämdt gods”.

”Och vi skulle kanske för ro skull haft tre dagars fullt göra med de fördömda packornas instufning och beslående, och förstört på dem alla briggens presenningar på köpet”, utfor sjömannen. ”Om icke dessa balar äro tätare än er skuta, så vill jag lefva på torr jord i alla mina dar. — Jag tror ni måste lofva mera, jag tycker mig se skymten af vår lilla docka rakt förbi babords vanterna”.

Den dunkla fläck, som af den skarpsynte sjömannens vana öga urskildes emot den ljusare horisonten, och på hvilken den gamles uppmärksamhet blef rigtad, lemnade hans om möjligt än mer skarpa syn intet ögonblick i tvifvelsmål om den kurs, som var att tagas. Jakten kastades ett par streck högre i vinden, och då, efter en kort segling i denna direction, den sökta briggens gestalt framträdde mer och mer tydlig ur mörkret, lemnade den käcke matrosen sin gamle vän ensam vid rodret och gick för-ut, der han sedan för de båda yngre gastarne om bord utbredde sig i sjömans-qvickheter öfver sin resa, och i sitt skrala modersmål inspäckade till sina åhörares nöje och förundran en outtömlig skatt af Tyska, Engelska och Danska glosor. I detta skick lade jakten en stund derefter till sidan af den lilla brigantinen Fröja.

Om vår gamle lurendrejare på sitt håll varit bekymrad öfver det långa och fruktlösa sökandet efter den ankommande briggen, så var han åter af kaptenen och besättningen på den inväntad med icke mindre otålighet. Den skrala vinden, som tillika kom från det minst gynnande håll, hotade med alla slags svårigheter, och kaptenen kunde ej se någon möjlighet, att, innan dagningen inbröte, ligga så långt från kusten, att han ej skulle bli upptäckt af kronans slupar. Han var derföre i en viss ifver sina kunder till mötes på däck, och hade lemnat i kajutan sitt rykande toddyglas och sin cigarr. Antingen det nu kom af ledsnad vid väntandet, eller i afsigt att fördrifva det onda hvarmed landkänningen besvärade hans hufvud, hade han flitigt skött sitt glas om natten och hade, hvad man säger, en god gir, utan att dock i något afseende vara för strängt skotad. Sedan således jakten blifvit fastgjord vid sidan af briggen och gubben med sina gastar sprungit om bord på den sednare, blef han af kaptenen välkomnad med all den hjertlighet, som hans vigt för tillfället, en bekantskap från längre tider tillbaka, och ett godt ölsinne hos hans värd gjorde naturlig. Styrmannen fick befallning att så fort möjligt var lasta jakten; de packor som skulle intagas, bestämdes, allt skulle gå tyst till, och ingen djefvul skulle våga knystra ett ord om saken i land. Efter dessa anordningar tog kaptenen vår gamle kund i handen och förde honom ned i kajutan, hvarest en god brasa i kaminen och den ångande lukten af varmt toddy, gjorde ett ljuft afbrott mot kölden och mörkret på däck.

”Stiltje och läsegel!” började han nu; ”jag ligger här som i en säck, och innan dagningen simma väl kronans båtar kring mig, som ålar kring en rutten fisk. Hvad skall jag göra, jag slipper ej ur en fläck.”

”Ingen nöd, herr kapten”, sade den gamle och stack sina seniga händer in i kaminen”, vi få väder nog i dagbräckningen och båtarne ligga i land hela natten.”

”Och detta ord skall du hafva pris och ära före, gamle kamrat, och ett godt glas, förstår du. Jack! se åt i thepannan om der finns vatten, och laga en stark spik åt gubben. — Ni menar, att vi skola få vind i dagbräckningen?”

”Och en frisk märssegels-kultje på köpet, om skyn annars gick rätt i går aftse”, svarade gubben, ”vinden blir väl emot; men blåser det bara, nog kommer sjömannen fram.” —

”Blåser det bara, nog kommer sjömannen fram, och ingen kryssare skall nappa Fröja i kjortlarna. Och nu, gamle rodergängare, huru går handeln i vår stad? Kom Neptun hem helskinnad? Han gick från Lybeck samma dag jag kom dit, och hade godt gods om bord.”

”Så nära som på två pipor rum fick han allt unnan; men dessa skötos i sank med min äldsta pojke på köpet”, svarade gubben och gjorde tillika en klunk, som nära vållat en lika stor ebb i glaset, som det förut hade flod.

”Och så far ni fram”, utbrast kaptenen, hvars tanke på rederiets förlust och hans hätskaste fiendes, tull-slupens, triumph, qväfde alla andra considerationer, ”och så klarerar ni gods och skråf. Stiltje och läsegel! en sådan vara i gapet på dessa hajar. Det borde fan och ingen ärlig redare betro er en murken ankarboj ens, för jernbandens skull, som äro omkring den.”

”Ni har ingen ren sjömans-mund i natt, kapten”, sade den gamle, i det han med en stark knyck stötte det tömda glaset ned på kajut-bordet; ”menar ni att gossen lät skjuta sig i qvaf, för att få dricka salt grogg, eller slippa att svettas vid årarna, och ej för att till det yttersta berga edra arma pipor rum, som, fan i mitt gråa skägg, voro mindre värda, an en sena i hans hand, eller en blodsdroppa i hans ärliga hjerta.”

”Och dertill säger jag amen, nemligen med behörig förbannelse öfver tull-hajarnas goda kap den gången. Gossen hade jag velat taga till jungman när som helst, om det ock gällt en resa på Ostindien. Och en skål för hans ärliga död, och för alla goda vänner! Jack, fyll i våra glas!”

Glasen fylldes åter och den tystnad, som var liksom helgad åt väntan på dem, afbröts genast af kaptenen, så snart han med en klunk pröfvat den nya brygden och funnit den god.

”Nå, hvad hörs vidare i land, min gamle vän”, började han nu, ”vet vår patron vänta oss, eller är ni eljest af egen drift ute på förtjenst?”

”Jag har ej satt min fot i land på flere dygn”, svarade den gamle. ”På redden fick jag ett bud alt ni väntades. Detta var i går aftse, och nu är jag här.”

”Så, så, min gamle kund”, utropade kaptenen, ”då måste vi öfverenskomma om er frakt, förr än ni lägger ut från sidan. Det är ej godt att narras med er i den punkten, och edra fordringar växa som brodden på landtbacken. Då man far ut, är den knappt ett qvarter hög, och då man kommer hem, står den en öfver hufvudet.”

”Tre tunnor råg och tre tunnor salt, herr kapten, icke ett korn derunder”, utlät sig med mycken bestämdhet den gamle.

”Stiltje och läsegel!” utropade kaptenen, ”ni är fördömme mig utan brassar i hufvet. Tror ni att rågen ärfver sig i köpmannens bod, och att saltet växer som snö om vintern? Nej, nej, grund i lovart, fäll, min gubbe, fäll!”

”Icke ett korn derunder och att tala alfvarsamt kapten: Jag har sex barn, som behöfva bröd, råg växer ej på våra kala klippor, och några tunnor strömming, som noten gifvit mig i höst, äro snart förtärde. Jag har betalt min ålderdoms tröst för ert bästa. Stick er hand inom denna rock och känn efter om jag har en torr klut på min gamla kropp, och blottar jag den, skall ni se många märken, som jag bär efter er och edra likars tjenst, och många ärr, sådana som detta.” Härvid viste han sin nacke, hvarest en löskjuten spillra efterlemnat ett djupt numera igengrodt sår.

”Stopp, stopp! min gamla vän, eller slår jag presenning för din mund, ropade kaptenen, som vid sin nuvarande lätt rörda stämning fick två stora tårar på kinden innan han visste ordet af, ditt mått skall du hafva och det skakadt. Hvarken min patron eller jag skall se våra kunder svälta. Kläm ut ditt glas, gubbe; ingen ängslig på sjön. Gutår! men jag ligger här som i en säck, och vår herre vet hur jag skall komma ut till sjöss igen.” —

Samtalet, som troligen ej kommit att stadna af brist på ämnen, afbröts genom Styrmannens inträde i kajutan, och tillkännagifvande att de bestämda balarne redan voro inlastade i jakten. Tiden var dyrbar, och, efter några i största korthet gjorda ömsesidiga öfverenskommelser beträffande nederlags-plats för varorna, deras sorgfälliga vård och dylikt, åtskildes de båda contrahenterna i samma vänliga förtrolighet, som utmärkte deras möte. Kaptenen styrde genast ut till hafs, men vår gamle kund, som vi numera åter se vid rodret på sin egen skuta, sökte kusten med det honom anförtrodda dyrbara godset.

En flyktig teckning af landkänningen från den del af hafvet, hvarest den lilla jakten nu befann sig under segel, torde icke vara öfverflödig, för att till någon del förklara de motiver, som ledde gubben i afseende å kurs och segling. Det närmaste land en seglare från vår fastställda punkt kunde hinna, utgjordes af tvenne stora holmar, båda förut till namnet bekanta för läsaren, nemligen Rönskär och Långö, hvilka på en sträckning af två dryga mil, utbredde en till utseendet oafbruten, rak och kal strand mot hafvet. Utanför var sjön öppen, med undantag af en enda temmeligen lång klippa, som på ett godt afstånd från den sednare af de nämnde holmarna, höjde sin rygg betydligt öfver vågen, och, sedd från längre håll, tycktes sammansmälta med den stora landsträckningen. Kom man närmare, så fann man att stranden bildade en trubbig vinkel inåt, och att ett sund, som sammanband vikens spets med de inre fjärdarne, gjorde af den till utseendet ena holmen tvenne.

Detta sund gaf likväl, oaktadt sitt förträffliga läge och sitt djupa vatten, ingen fri communication mellan hafvet och de små fjärdarne, emedan det på sin yttre sida var stängdt af ett ref, som på en linie af flere hundrade famnar, från strand till strand, sammanband de båda holmarne, och var så grundt och stenigt, att endast små fiskarbåtar, och detta blott vid lugnt väder, kunde leta sig väg mellan dess skarpa, tätt spridda hällar. När derföre vår gamle vän nu ville söka sig in i den inre skärgården, hvarest otaliga smyghål och kamrater i yrket kunde ge honom säkerhet, var han tvungen att passera endera af de två yttersta uddarne; och han valde Rönskärs udde, såsom den närmaste, oaktadt han med full säkerhet kunde förmoda, att hans hätska förföljare åt detta håll gått i land. Som han med all visshet väntade frisk vind i gryningen, så trodde han sig kunna lemna det farliga stället akter-ut, innan tull-slupen hunnit ut ur sitt nattqvarter, eller, om den nu vore tidigare till vägs än vanligt, innan det förskingrade mörkret gjorde hans upptäckande af densamma lätt och möjligt. Å andra sidan och i fall han valt vägen kring Långö udde, hade han riskerat en vidsträcktare och ända in på dagen förlängd segling i öppna hafvet, och vid allt detta ett icke alldeles osannolikt möte med den andra tull-båten, som hade sin kryssning åt detta håll. Men vid alla de ovilkorliga fördelar, som gubbens tagna kosa hade framför hvilken annan som helst, var den dock äfventyrlig nog, för att fylla hans hufvud med bekymmer, och han lyssnade, som en fågelfängare lyssnar efter svar på lockfågelns ljud, mot den första fläkt, som skulle bebåda den väntade räddaren, stormen. Emellertid fortfor oafbrutet lugnet, och ännu då den svaga skymten af dager redan börjat afslöja en större och större synvidd, viste sig den långa, men låga dyningen nästan spegelblank på alla punkter. Den gamle började tveka om han skulle fortsätta seglingen inåt kusten, eller begagna den morgonvind, han med visshet väntade, för att gå till hafs och afbida med nästa natt en bättre lycka. Detta sednare fall var för honom dock länge det värre fallet, och då med den ljusnade dagen, dyningen började krusas af lifliga fläktar, och ett gladt sorl af böljan vid fartygets bog, vittnade om dess förökade fart, försvunno den gamles betänkligheter för hoppet, att efter vunnet ändamål, få hvila sin af vakor, köld och väta uttröttade kropp, och han höll med godt mod kurs på Rönskärets ur fjerran framskymtande udde.

Lätta strömoln sväfvade öfver horisonten och flögo opp mot hvalfvet, de spegellika ränderna på böljan försvunno snart alldeles, och några tätt på hvarandra följande häftigare vindstötar kommo den lilla jakten att sänka sin läsida ganska djupt. Inom några stunder flög det sköna fartyget för en frisk och jemn vind, med pilens fart fram mot kusten.

”Se”, sade den aderton-årige ynglingen, hvars bekantskap vi gjort här tillförene, och som äfven nu höll sin plats vid storseglet, ”se, min far, hur rodnaden är skär i öster; jag tror vi få storm i sol-uppgången.”

”Om den ville komma förr!” anmärkte den gamle.

”Dessförinnan”, fortfor sonen, ”borde vi väl hafva länsat förbi Rönskärs udde. Jag tycker mig ren kunna urskilja talltopparna på den.”

”Stick ut skot, gossar, vinden drar sig till förlig”, ropade Gubben med sin vanliga commando-ton, utan att lemna ett svar på sonens halfva fråga.

”Det är vår lycka”, fortfor denne i det han efterkom befallningen; ”jag har alltid tyckt att vår jakt går bäst för slörhän.”

”Det är vår olycka”, invände den gamle, ”ty om vi möta tull-slupen, hafva vi desto svårare att vända om till Långö-sund.”

”Hvad skymtar der så hvitt mellan träden på udden”, utbrast gossen nu, i det han med spända ögon såg ditåt och tycktes glömma allt annat.

”Det är den gamla björken, som sticker fram mellan tallarna och glänser mot morgonrodnaden. Akta dig gosse, att se spöken på ljusa dagen”, svarade i en lugn, men nästan förebrående ton den gamle, som i första ögonblicket ovillkorligt studsat vid ynglingens utrop.

Antingen nu fadrens milda tillrättavisning eller det afgörande momentets närhet verkade på gossen; men samtalet fortsattes icke mer af honom, och den gamle var för mycket sysselsatt med beräkningar och väntan, för att bry sig om att upptaga dess tråd ånyo.

Några stunder af en orolig spänning förflöto. Man kom udden så nära, att bränningen mot strandklipporna ej mer blott sågs, utan äfven tydligen kunde höras. Intet segel syntes, och endast en skara måsar utbredde sina hvita vingar öfver hällarna och vågen. Jakten flög i kapp med stormen. Ändteligen strök den som en blixt förbi den skummhöljda udden och vände redan liksom segrande inåt fjärden. Då viste sig rörliga ljusa strimmor mellan träden på en nära belägen holme, och straxt derpå hoppade på mindre än ett halft kanonskotts afstånd den fruktade slupen fram i sundet, och dominerade passagen. Ett gladt sorl mellan afbrutna commando-ord hördes från den, och signal-flaggen sväfvade opp mot toppen af dess mast. Vår gamle vän hade i samma stund kastat om sin jakt och låg redan med svällda segel ut förbi udden. Solen gick nu opp ur hafvet i hela glansen af sin höstliga rodnad och bildade en bakgrund af lugn och skönhet till de scener, som höllo på att utveckla sig.

Ett skarpt skott från tull-slupen, hvars kula tog vatten några famnar akterom den lilla jakten, förklarade och gaf vigt åt flaggens mening, i det ögonblick, då gubben åter passerat den klippiga udden, och de båda fartygen af den skulle för en handvänning undanskymmas för hvarandra.

”Klar att ge akt på slupen, gosse”, ropade den gamle, som med oafvänd blick fixerade udden af den förr omtalta, på ett godt afstånd från land liggande höga klippan, öfver hvilken han hoppades kunna ligga opp mot vinden.

”Klar att ge akt”, svarade ynglingen, ”slupen syns redan; nu klarerar han udden, han går med refvadt bomsegel, han skjuter god fart.”

”Styfva gaffeln”, commenderade den gamle, ”vinden knappar af så mycket den hinner. Kränger slupen”, frågade han vidare. ”Han släpper ut sina ref”, svarade gossen, ”han reder sig godt, jag tror vi icke vinna mycket.”

”Kapa joll-linan”, befallte gubben åter, ”vi hade kunnat taga jullen ombord förut, så hade vi haft den i behåll. Huru ligger slupen opp i vinden?”

”Hans bomsegel står bra, men hans klyfvare lefver förr än vår”, svarade gossen; ”han kan ej gå öfverom klippan med denna kurs; han kan taga farväl af oss, min far, vi gå lätt öfver udden, sen jullen kom bort. Vi vinna. — Hvad? nu vänder han rakt på oss, — båda hans segel lefva.” —

Ett skarpt skott dundrade från slupen i detsamma och en svärm drufhagel flög hvimlande kring den lilla jakten. Som en i flykten träffad fågel redlöst fäller vingen, sjönk bomseglet på det flyende fartyget tillsamman; ett skrot hade träffat gaffel-nocken och afslagit tåget hvaraf den hölls oppe.

Den käcke ynglingen kastade i ett ögonblick loss ändan på däck, och flög som en pil opp i masten.

”Stick bly i min skälbössa”, sade gubben med mycket lugn till den andre, och höll tillika skutan opp mot vinden, så mycket han kunde, för att underlätta gossens arbete i masttoppen.

Medan vår gamle vän med sitt fartyg befann sig i denna vådliga ställning, rådde om bord på slupen ett allmänt jubel. Man hade genast varseblifvit och beräknat hela den fördel det lyckade skottet medförde, i det flyktingen hindrades att gå öfver udden och kanske till och med kunde uppseglas, innan han hunne i ordning ställa den skadade gaffeln, och glädjen öfver denna första seger, framlockade, i samma stund seglet föll, punsch-buteljen och glaset till en tur kring laget.

”En skål för mitt skott och för mera vind i dina segel, min bror”, ropade Löjtnanten, som stod vid för-nickan och nu emottog det fulla glaset, till en vän och embetskamrat, som skötte rodret, ”fäll, fäll; vi skola segla opp gynnarn innan han blir klar igen, se hur han drifver ned.”

”Den fördömda engeln der i toppen”, svarade denne, ”blir färdig, förr än vi tro. Se han klifver ned redan. Öfver udden låta de bli att gå likväl.”

”Fan i mig”, ropade Löjtnanten, ”står icke hans bomsegel åter lika grannt som förut. Om han blott velat hålla sig några minuter oklar än. Men jag slår vad, alt jag skjuter honom sank, då vi komma i smullare vatten, lä om klippan båda.”

”Hållit, på en rykande bål i land”, inföll den andra, ”låt ladda nickan med kula, och försök!”

De mordiska tillrustningarne gjordes. Emellertid höllo de båda fartygen, det förföljande och det förföljde, opp mot klippan, på ett afstånd från hvarandra, som hvarken tycktes ökas eller minskas. För hvarje gång lurendrejarens jakt höjde sig på toppen af någon våg, syntes den så nära, alt man om bord på slupen nästan varit frestad att ropa honom an. Löjtnanten betraktade tigande skådespelet; ändteligen utbrast han liksom vaknad ur en dröm: ”Finns det en skönare syn i naturen, än ett ädelt fartyg i stormen, det må heta skepp, brigg eller jakt? Se den lilla båten, huru den lätt som en svan dyker ned i bråddjupet af vågen och stiger opp igen, utan att en droppa vatten tynger de hvita vingarna. Och stormilen hviner och hafskummet yr, och den böjer sin sida ned, liksom uppgifvande hoppet om motstånd och längtande att byta lifvets strider mot hvilan och döden; och nästa ögonblick står den högrest opp igen och glänser mot solen. Ett ädelt fartyg, som genom sig sjelft är fridlyst för storm och haf, borde vara det för hvarje annan magt, och dess besättning vara fredad som man är det i en kyrka. Jag ville vara om bord hos honom derborta för att få betrakta vår slup.” —

”Du ångrar väl icke ditt vad?” inföll i en temmeligen contrasterande stil hans vän.

”Jag ångrar hvarken detta, eller något annat, som jag hållit”, återtog den andre; ”men mig gör det ondt om dessa arma djeflar, dem vi jaga som vilddjur från strand till strand, och sund till sund; de äro dock menniskor och våga lif och blod och tåla köld och väta för en bit hårdt bröd åt sig och de sina. Jag ville hellre sitta lä om denna klippa och meta abborar, som jag i min barndom ofta gjorde, än nu kasta min nickas harpun i den sköna hvalfisken, som simmar der framför oss.”

”Du skall sannolikt slippa att göra det”, anmärkte den andre: ”det är ej så lätt att träffa honom med en kula nu, som med hela svärmen i ons. — Han går under klippan ren; ge akt, och säg till hur du vill, att det skall styras.”

Kanonen var laddad; Löjtnanten fattade luntan och intog sin plats. Ehuru lurendrejarens jakt snarare vann, än förlorade i fart på den lugna sjön, lä om klippan, tycktes dock de båda fartygen komma hvarandra närmare, i den mån de mellan dem hvälfvande vågornas höjd minskades, och snart vände sig för hvarje öga osäkerheten af vadet på styrmannens sida. Nu nådde äfven slupen den jemna vattenytan. Den afvaktade stunden var inne; några hastigt gifna och hastigt verkställda commando-ord fixerade kusten. En dödstystnad rådde bland besättningen om bord. Man drog knappt andan, man röjde lif blott genom de blickar, fulla af orolig väntan, dem man mellan segel, tåg och mast, hvarhelst en öppning fanns, sände efter den flyende jakten. Nu kunde skottet icke fela. Löjtnanten höjde luntan. — I samma ögonblick fläktade ett glest rökmoln kring lurendrejarens båt, en knappt hörbar smält följde detta, och dess verkan var i detsamma spord på slupen; ty med fälld hand och sunket hufvud neddignade Löjtnanten i famnen på den matros, som laddat. Hans anlete var blodstänkt, ett fint lod hade krossat hans panna.

Under den allmänna bestörtning, som denna händelse väckte bland besättningen på slupen, och som för några minuter förlamade hvarje dess åtgärd, flög lurendrejarens jakt med säker kosa in i den öppna sjön, och framsväfvade som förut, omkringstänkt af skum och svallsjöar, på de höga vågorna. Den gamle stod med sin vanliga köld och trygghet vid rodret. Sällsamheten af de tilldragelser, som redan inträffat och vådan af dem, som hotade, hade närmat de båda skotskötarena till hvarandra, och brutit den tystnad de för en lång stund iakttagit.

”Han fick sin lön”, började ynglingen, som vi redan känne; ”kulan var stöpt af min bror, och det rigtades med hans öga denna gång.”

”Ett sådant skott skjuts en gång i mannaminne”, sade den andre. ”Du såg att han föll?”

”Han föll, och det ingen stund för tidigt. Luntan låg på kanonen redan; vi voro sålda åt döden, ty han hade ej kunnat skjuta bom nu, om han hunnit tända an.”

”De tycktes”, återtog den andre, ”ge slupen åt vind och våg i början, nu styra de efter oss igen. De lära ej ärna ge köp med sig för detta pris.”

”De kunna göra, som de behaga”, utlät sig ynglingen, ”om de tycka om att segla för ro skull, så hafva de hafvet öppet. Oss låta de väl bli att fånga, sen vi en gång fingo försprång och äro ute på argare vatten, der deras nicka icke mer båtar dem. — Men hvad i verlden är detta!”

”Till skoten gossar, klar att vända”, ropade den gamle. Redan förut var jakten kastad opp i vind, och höll på att fånga väder med focken. Det var denna oförmodade vändning, som förvånade ynglingen och aftvang honom ett rop af förundran.

Så snart han fullgjort sin tjenst och hemtat sig från den första öfverraskningen, kastade han en blick öfver omgifningarne, för att upptäcka orsaken till allt detta. Det dröjde ej länge innan den låg klar för honom; ty tätt framför udden af Långön, såg han den andra tull-slupen, som med stora segel flög ut mot sjön, och gynnad af vinden tog haf och kurs af hans fader.

Det försök den gamle, hvars vaksamma öga genast upptäckt förhållandet, nu gjorde, att med en hastig manöver vinna lofven af den eftersällande slupen, och sålunda komma ur sin vådliga ställning mellan båda, ägde så liten rimlighet att lyckas, att man kunnat kalla det en ansträngning af den yttersta förtviflan, om förtviflan ej i hvad läge som helst varit fremmande för gubbens lugna och fasta sinne. Dess framgång berodde på en fullkomlig oskicklighet hos slupens styrman, att begagna fördelarne af sitt läge, hvilken man i intet afseende kunde förutsätta. Derföre så snart den gamle såg slupen vända den kurs, som var lämplig att tillintetgöra hans afsigt, kastade han i ögonblicket om jakten åter, och låg snart med bogen rakt mot land.

”Han sätter gods och skuta på Långön”, hviskade för-gasten med bleka läppar till vår yngling, ”det går nog svår sjö och det är stenigt utanför stranden. Törna vi i förtid, så är det förbi med oss.”

”Tag din själ i din hand”, svarade den andre; ”han vill ge dem hvarken last eller skrof; han styr på Långö-ref och söker sundet.”

”Han är en sjelfspilling, om han det gör; bed honom sätta på land och låta oss börja vräka ut lasten medan tid är.”

”Ser du honom?” sade gossen.

”Tyst, tyst, han hör oss!” svarade den andre och sjönk, med ögat magnetiskt hängande vid den gamles, i en passiv resignation, utan tankar och utan ord.

Den gamle lurendrejarens anlete var, från det ögonblick då han vände båten inåt, ljusare, bestämdare och liksom förädladt. Med den nerv, som tillhör lifvet i dess friskaste uppenbarelse, förmälde sig deri den egna förklaring, som hos fasta karakterer, vid deras skillsmässa från jorden, på en gång förebådar och välkomnar döden. Det är svårt att säga, om i den blick, han långsamt förde öfver rymden, låg en tjusning af faran, eller ett farväl till hans barndomsvänner, holmarna, hafvet och stormen. Inom få sekunder var dock hvarje blandadt uttryck försvunnet från hans anlete, och qvar stod kraften allena, lugn, stridsfärdig och verksam. Det var nu, i den stund, då gubbens blick, som lik en rof-fågels, sväfvat mellan det skumhöljda refvets hällar och afgrunder, slog ned på en punkt deraf, och hvilade öfver sitt byte, och då hvarje hans egen och hans fartygs rörelse, som om de utgjort en enda sammanvuxen organisk helhet, trälade under denna blick, när han uppmärksammades af de båda ynglingarne, och sig sjelf omedvetet förstenade deras samtal och planer.

Från denna minut var tystnaden om bord ovilkorlig. Den afgörande stunden emottogs utan en suck, ett ljud. Jakten, hvars oförminskade segel stormen fyllde, flög lätt och lydigt fram mot refvet, och snart reste den sig på toppen af den våg, hvars mäktiga massa nästa sekund skulle, bruten till ett fint skum, spridas och förstöras, såsom om den alldrig varit. Under den låg det svarta svaljet öppnadt, liksom för att emottaga det rof, som klippornas jättetänder krossat. Nu störtade jakten ned från sin höjd. En stark stöt och en uthållen rifning mot sidan hejdade dess fart, och signaliserte dess våda. Det ädla fartyget, öfverhöljdt af fradga, skälfde som en träffad hind under inflytelsen af det vredgade elementet, och en rik stråle vatten bröt in genom remnan i dess bog. Då svällde det darrande seglet igen, en fin och blixtsnäll böjning väjde unnan närmaste hällkant, en lätt rispning blott ännu, och vid nästa våg, som svällde under fartygets köl, steg det åter segrande opp, med refvet akter-ut och sin trygga kurs sträckt mot mynningen af det djupa, lugna sundet.

Pris: 60 kop. silfver

Noteringar:

Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):

... Står granen trotsande i skogen quar, ... ... Står granen trotsande i skogen qvar, ...

... Vinden susar uti poppelunden, ... ... Vinden susar uti poppellunden, ...

... Der echo svarar hemkst ur klyftans famn ... ... Der echo svarar hemskt ur klyftans famn ...

... kunde jag tala Tyska, så alt hela staden gapade ... ... kunde jag tala Tyska, så att hela staden gapade ...

... som hans vigt för tillfälllet, en bekantskap ... ... som hans vigt för tillfället, en bekantskap ...