Utsigt från Ulrikasborg.

Det var en afton. Rena, ljusa strålar Hvar stjerna spred från fästets höjd mot jorden, Och månen, höljd af lätta silfverskyar, Framsväfvade i sakta gång sin ban. Mot stenklädd strand slog hafvets höga bölja Så kall, fast den från söderns länder kom; Och evigt enahanda var dess sång, Likt stormens uti vilda ödemarker, Der echo svarar hemskt ur klyftans famn Och fågeln, uppskrämd, flyr i dyster bäfvan. Ej fjerran dök ur djupa böljor upp Den fasta stenmur, ur hvars sköte Re’n döden lurat under krigens lekar, Och mot hvars fasta, klippomhvärfda fästen Nu aftonvågen häfde hvitklädd barm, Och sjöng så klagande, som smärtan sjunger, Sin sorgeklagan vid ett brustet hopp. Hvi klagar, mörka bölja, ständigt du, Och tårar stänker emot Ehrnsvärds borg, Den trygga, fasta, med de jättemurar? Min själ du stämmer till en lika sång, Der jag från stranden Sveas ädla borg, I vemodsfulla tankar, stilla skådar. En suck. — Jag gick, — och lätt det kändes mig, När denna hemska sång ej mer mig nådde. Hur’ ljuft alt fosterländska minnen minnas, Der ära, trohet icke fläckad blef, Men tapperheten gick mot faran djerf, Och stålsatt mod i striden krigarn följde, Hvars varma känsla icke släcktes förr Än i det blod, som höljde fosterlandet, När oväns svärd derpå, som haglet, föll. — Hell Er, J hjeltar ifrån denna tid! Lugnt hvile Edert stoft i himmelsk frid! Er efterverlden troget, varmt änn’ minnes, Så länge Finska hjertan och ett Finland finnes. L—rt.