Aftonen. (I Södern.)

Vinden susar uti poppellunden, Näktergalen slår. Solen ler ännu i afskedsstunden, Och till hvila går. Tankfull jag i dunkla skuggan dröjer Af en lummig ek; Tjusad af de toner sångarn höjer, Smekt af fläktars lek. — Själen flyktar till de ljufva ställen, Der min barndomstid Tändes först, och slocknade bland fjällen Uti himmelsk frid. Och jag ser, hur’ aftonrodna’n brinner, Matt, ett purpurhaf; Tills den sista skymten ren försvinner Tyst i vesterns graf. Lätta skyar öfver himlen ila, Likt en andehär; Näktergalarne bland löfven hvila, Tystnad sången är. Blygsamt träder månens silfverskifva Uppå himmelen; Och dess skära, klara strålar gifva Ljus åt aftonen. Mild en fläkt emellan löfven susar, Och på afstånd hörs Huru Dniepervågen ilar, brusar, Och mot stranden förs. Der på fältet, lik en svärm af svanor Uppå böljor blå, Glänsa tälten, och kanoner, fanor Rundtomkring dem stå. Dödens väktarskara trygg der hvilar I sin blanka skrud; — Aftonvinden genom tälten ilar, Bringar fridens bud. — Lyran tystnar. Minnets toner strömma Häftigt i min själ; Mycket mins jag — mycket vill jag glömma — Aftonstund farväl! — L—rt.