Morgonrodnadens Sång.

När tyst i skyn, Vid Österns bryn, På lätta moln jag seglar; Och rosor strör Der natten dör Och böljans lugn mig speglar; Då slumrar ljuf Den jord ännu Och sött hvar blomma hvilar; Och ingen fläkt, Ur dalen väckt, I skogens famn änn’ ilar. Då går jag lätt Med tysta fjät Och lyss vid jordens läger; Och hviskar öm En rosendröm Och åt den hulda säger: ”Snart kommer Han Sin ljusa ban, Mot dig sin strålfamn sträcker; Och tycker att Ej mer’ är natt Och med en kyss dig väcker.” Så hviskar jag. Ett andedrag Af sällhet blott mig svarar; Så är det slut Med min minut, Den blomsterstund jag varar. O! sälla lott Att lefva blott För hvad man skönast skådat; Att offer bli, Men vissna i Det ljus man förebådat. Q.