O, låt mig blifva källan lik!

I dalens famn en källa låg; Uti dess spegel molnens tåg Sin skugga sorgligt sänkte; Men källan log och tänkte: ”O skugga, grumla ej min våg!” Och stormen kom i trädens topp, Men källan bad så full af hopp: ”Låt gömda källan blifva klar!” Och bönen fick ett vänligt svar, När källan log och tänkte, Och solen åter blänkte. O, låt mig blifva källan lik, Min själ så lugn, så ren och rik På bön och hopp, och få ett svar, Likt källan af en huldrik far! Och låt mig liksom källan tänka, Att solen ock mot mig må blänka! —a—n.