VII. Hennes Kärlek.

Nej, jag den ren förlorat har Och mer ej återfår; Och minnet har jag endast qvar Och endast saknans tår! Med sommarns blommor slog den ut Och var då öm och ren; Nyss deras tid har blifvit slut, — Dess var det längesen. Hur trognare dock blomman var! Af söderns ljumma flägt, Af solens ljus i vårens dar Hon blef till lifvet väckt, Och först när nordanstormen röt Och solen hädandrog, Den lilla blomman ögat slöt Och vissnade och dog. Och Hennes kärlek väcktes ju Och närdes vid min barm, Hvars låga, liksom förr, ännu Är lika ren och varm. Men Hennes kärlek sjönk ändå, Och fritt min stilla tår, Lik höstens dagg, nu falla må, Den lif ej återfår. När vintern flyktar, strax igen Sig öppnar blommans knopp; Men Hennes kärlek — endast den Ej mera vaknar opp. Och när till fjerran ort jag drar Och der engång blir vår, Då har jag endast minnet qvar Och endast saknans tår.