Vid Lützen. (Augusti 1843).

Jag stod en morgongryning uppå Lützens fält: Med vemodsblick jag såg åt fjerran hän, Hur fältet svallade i sakta vågor bort. Jag såg hur gräs och blommor logo nu, Der förr flöt blod. Jag såg med ovänd blick Och sjönk i dunkla tankar. — Och himlahvalfvet grydde knappast änn’, Ej fläkten vaknat änn’, och siskan ej, Ett löf ej rördes änn’ och allt var tyst; — Då var så underbart det för min håg, Jag såg en blick ur hvarje blommas kalk, Som om den talte, och en hviskning gick, Som utaf anderöster, genom rymden. Hvad var det? Jo, en brödra-helsning, tyst, Utaf de Finlands män, som förr en gång Sitt blod här gjutit för en annans väl, Sitt hjertblod gjutit på en Herres bud, Till dennes ära inför efterverlden, Men sjelf att glömmas blott af häfdens röst. Då darrade en sträng uti mitt bröst, Ej förr berörd, och klang med okänd ton, En hoppets sträng, en ljuflig frihetston; Och bröstet häfde sig och stolt min blod Flöt lätt och frisk i mina ådror hän. — Jag tänkte då: När skall i fröjd en gång, När skall väl solen höja sig en gång I edert kulna land och sprida ljus Och jubel i de gömda, dunkla dalar? När så jag tänkte, just från österns rand I glans gick solen upp och spred sitt sken; Och hvarje blomma slog sitt öga upp Och tåren skakade utur sin blick, Och siskan jublande mot höjden flög; — Jag föll på mina knän och bad till Gud. H. K.