X. I en Minnesbok.

Bevingad tiden snart förändrar allt; Hvad nyss uti dess ström oss nära låg Snart, skildt från oss af många böljor, sjunker Hän uti dunkel och försvinner slutligt! — Så kommer ock den dagen engång, då Ren dessa penndrag, så bekanta nu, Ha blifvit fremmande för Dig, och Du, När då en vän Dig frågar, mer ej minnes Af hvem de blifvit tecknade; men då Må dessa rader sjelfve svara enkelt: ”Det var en yngling — Ej från Hellas kuster ”Lopp ut ett fartyg krönt af flere rosor ”Än de hvarmed det unga hoppet gladt ”Hans lilla julle blomsterhöljde, när ”Sin färd den styrde ut på lifvets haf; ”Men ren bland strandens skär den skeppsbrott led ”Och arm han ankom hit och hade räddat ”Sin lyra endast och det djupa lugnet, ”Som sist sig sänker till en öde barm. ”— Dock, ack långt armare han hädan drog, ”Ty det lugn förlorade han här, ”Och nu han ägde endast qvar sin lyra. ”— Väl ljöd dess klang hit sedan någon gång; ”Men allt i svagare accorder, tills de, ”De äfven, slutligt dogo sagta bort. ”— De längesedan ren förstummats nu, ”Och af den svaga il på lifvets verldshaf, ”Som dock hans lätta farkost kunde krossa, ”Nu endast återstår den ringa svallvåg, ”Hvars gröna dyning sig från vår till vår ”Allt mera matt och omärkt hvälfver öfver ”Ett hjerta, hvilket hunnit klappa ut.