Qvällens frid.

Brusar stilla i qvällens sköte Lundens sorlande, klara bäck, Blomman nickar den gladt till möte, Dofter spridas ur rosens häck; Qvällens anda i sakta fläktar, Susar mild öfver skogens topp, Anderöster i lunden hviska, Tyst, om nattens hopp. Qvällens rodnad på fästet dröjer, Molnet gullströr sin skära rand; Blyg och tvekande, redan höjer Första stjernan sin bleka brand. Nattens slöja sig sakta breder Öfver dimmande sjö och lund; Fågeln tystnat, och böljan lyssnar, Tyst i qvällens stund. Stilla vemod sig sakta sprider Öfver kullar, och dal och sjö; Nattens ande högtidlig skrider, Mörkommantlad, kring lund och ö; Plöjarn, drömmande, hemåt vänder, Dagens möda ej mins han mer; Frid och sällhet, i qvällens timma, Slå i hjertat ner. H. K.