III. Musiken. (Med ett häfte noter.)

Lik stilla qvällen då den sjunker neder Och öfver jordens oro, larm och strid Och sorg och qval sin slöja sakta breder Och bådar henne högre verldars frid, Så sänkte jag ifrån de ljusa landen Mig vänligt till min fångne broder här — Ett tröstens budskap till den sorgsne anden, Som smidd vid natt och grus sin boja bär. Han såg mig och min åsyn hastigt väckte Hvart dunkelt minne, slumradt i hans håg; Och famnen Han med namnlös känsla sträckte Mot fordna vännen, som han för sig såg. Magnetiskt af hans djupa längtan dragen Jag ofrivilligt till hans hjerta föll; Och nu oskärad af hans kyss mig, slagen I dunkla fjettrar, stoftet ock behöll. Derför, som han, jag här alltjemt ock smäktar, Tillbaka trånande till ljusets hem; Ej stoftets son de bojor lösa mäktar, Ej anar Engeln sluten innom dem. Men brinner hos Dig känslans milda låga — Den varma flägten från mitt fosterland — O träd då fram! Tryggt må din hand då våga Att lossa Anden frän de tunga band. Seraphiskt då från jorden jag mig svingar Och börjar glad min sköna himmelsfärd, Och lyftad på musikens svane-vingar Ser tjust Din själ en skymt af Edens verld.