Vår-Känslor.

Ja! dig natur, all skönhets helga moder, Jag tacksamt åter egna vill min röst; Du gjuter lif i lunder, sjöar, floder, O! gjut en gnista ock uti mitt bröst; Bland ljufva drömmar vill jag henne amma, Tills klar hon strålar upp i sångens flamma. Ja! dig jag sjunga vill, min älskarinna, Min barndoms brud, min längtans första mål; Du evigt unga — o! må allt försvinna, Du är dig lik, din kärlek gräns ej tål; Må allt bli mörkt — jag flyr till dig, ditt hjerta, Det klappar varmt i glädje som i smärta. Hur’ väl jag känner dig, hur’ sköna stunder Jag drömt hos dig — hur’ mången gyllne syn; Du lärt mig älska dessa tusen under, Du lät mig se en Fader ofvan skyn; Välkommen då! — Glad vill till dig jag ila, Och i din famn bland doft och sånger hvila. Ja! sjunga vill jag nu; allt ler, allt andas Ju sång och glädje blott; — hvart sakta sus, Hvar liten fläkt i ljufva toner blandas; Allt strålar endast skönhet, lif och ljus; Ja nu är vår, nu vill jag njuta, drömma, Och uti sången jordens smärta glömma. Q.