Vin och kärlek. Efter Th. Moore.

Min håg till vinet vill jag ensamt vända, Vill hädanefter kyssa bägaren; En flickas kyss är ljufvare kanhända, Men falsk och trolös, derför skyr jag den. En hvar af dem förståndet mig beröfvar, Vid bådas rus besinningen förgår; Men vinet endast för en stund mig döfvar, Det slår i själen inga djupa sår. Så frisk en krans sig om min tinning sluter, Ljuft doftar han, dess färger skimra klart; Han vissnar hastigt, inom få minuter, Men qvinnans kärlek engång till så snart. Sin fordna vällukt kransen ännu sprider, Då rosen, vissnad, redan faller af; Men gäckad kärlek dör för alla tider Och lemnar hjertat kyligt som en graf. T***.