Granen.

När kylig vind igenom rymden far Och hösten, mördande, naturen härjar; Står granen trotsande i skogen qvar, Och änn’ sin vårskrud undan stormen bärgar. Ej darrar den vid höstens öppna graf, Och inga tårar den som blomstren gjuter; Den står, som klippan i det vreda haf, När böljan henne i sitt famntag sluter. När vinterns svepning höljer haf och jord Och lifvet i naturens pulsar lyktat, Står granen alvarsam i skendöd nord, Ett minne likt, som undan glömskan flyktat. Så står med styrka också mannen tryggt, Fast ödets stormar omkring honom rasa; Fast allt, hvarpå han sin förhoppning byggt Går under, likt ett skepp, i stormens fasa. **