VIII. Vid ett spädt Barns graf.

När den första vårvind jorden väckte, Der hon domnad låg, Känslans morgon äfven för Dig bräckte, Lifvets dag Du såg! Och förrän en blommas knopp sig höjde, Förrän trasten slog, Re’n Ditt hufvud mattadt ned Du böjde Och Du hädan drog! — Ack, när gubbens dag från hvalfvet skridit, Lugnt han afsked tar; Han har älskat, njutit, lett och lidit Och han lefvat har. Dig blef lifvet skyldigt allt — Ditt hjerta Ingen fröjd här vann; Knappt bevingad till Din barm en smärta Före döden hann! Ja, en graf, som tårbegjuts af qvällen, Jorden blott Dig ger; Intet minne Dig till trånga cellen Vänligt följer ner. Ensam der, kanske Din skugga klagar, Kanske ännu der Tröstlös vårens blommor, sommarns dagar Och sin höst begär? Men Du späde slumrare ej svarar Och du småler blott — Dock Ditt löje redan allt förklarar; Jag har Dig förstått! Dig del lugna land, som grafven gömmer, Vedergällning ger; Allt, hvad än Dig svikit här, Du glömmer Och ej saknar mer. Skönare än våren här nu blommar, Blommar våren der, Mera rik och herrlig är dess sommar Och den molnfri är. Höstens storm dess rosor icke hinner, Glädjen der ej dör; Ha, och sjelfva qvalet mer ej finner Vägen, som dit för. Väl då Dig, Du drömmare, Du stilla, Du som hamnen nått Långt från lifvets stormar, strid och villa; Väl Dig! Slumra godt! Våren redan vaggan åt Dig reder, — Åt sin lilla vän! Och sitt gröna täcke snart hon breder Stilla öfver den. Slumra godt! — Sitt lån naturens Andar Vänligt återta, Och det rena stoft, sig till dem blandar, I sin vård de ha. Väckt af dem, skall oskuldsfull en blomma Dofta på Din graf; Lik det hjerta, lik det menlöst-fromma Henne näring gaf!