Stålbruden.

Jag har en brud — en brud i lif och död, En stålklädd mö, som blir mig evigt trogen; Hon är min vän, hon är mitt säkra stöd, När glädjen ler, när hämndens stund är mogen. Mig öfverger hon ej — hon städse går Invid min sida, likt en skyddarinna; Mot fiendskap och våld jag tryggad står, Hon sviker ej, då krigets åskor brinna. När skönheten, när helsans friska ros På verldslig fästmös kinder, flyktig bleknar; När dess behag och ungdom flyr sin kos, Och lifvets usla stjelk, förvissnad, veknar; — Då är, o stålbrud, högre änn’ din glans, Och lifvets sol uti ditt klara öga Sig speglar gladt, — och upp till hjeltedans Dig bjuda ärans Gudar från det höga. Hell Dig! du stålmö, — slumra trygg och lugn I morgondrömmar vid min venstra sida; — För mången, ej för mig, du synes tung, Der tyst du vaggar i din blanka slida. Dag kommer! — Vid kanoners muntra sång, Till häst med mig du ibland krutmoln ilar, Och barmen modigt blottar på engång, Och ögat sänder blixtens skarpa pilar; — Hvem tjuses ej deraf? — Hvem ser ej då Med köld på jordens känsloömma tärnor, Der smäktande i lunderna de gå, Att höra foglars sång, se nattens stjernor. — Min sång jag helgar dig, du sköna mö, Du trogna, ljusa stålbrud vid min sida! Med dig jag lefva vill, med dig ock dö, — Oss stridens Gud engång skall sammanviga. L—rt.