På Kyrkogården.

Gerna, gerna vill jag dröja På den lugna kyrkogården; Här, inunder granens skugga, På den enkla minnesvården. Och jag vill har ensam sitta Uti qvällens stilla stunder, Tills att solens lågor bleknat, Tyst kring alla nejdens lunder. Och jag går ej bort, fast natten, Dunkel, öfver fästet tågar; Månen blickar, blek, på grafven, Och ur skyar stjernan lågar. Fråga dock ej, hvi jag dröjer, Gerna så på kyrkogården, Här, inunder granens skugga, På den enkla minnesvården. Ty Hon hvilar här, den enda, Hon som var mitt allt på jorden; Hon som uti sjelfva döden Änn’ mitt enda lif är vorden. Och Hon slumrar djupt, den hulda, Bäddad i den svarta mullen; Och jag sitter, lugn och lycklig, På den gröna blomsterkullen. Ty när änn’ den dyra lefde, Vid min barm ännu min lilja, Fruktade jag dock beständigt, Att oss något kunde skilja. Men nu vet jag visst och säkert, Att Hon icke från mig viker; Att dess kärlek ren och evig, Aldrig någonsin mig sviker. Och nu kan Hon äfven veta, Huru kär Hon var mitt hjerta; Hur’ Hon var mitt allt, mitt enda, Så i glädje, som i smärta. — Och en fläkt går tyst i natten, Och den hviskar stilla sånger; Och jag lyss till dem så gerna, Fast jag lyssnat tusen gånger. Och en suck går ur mitt hjerta, Och en bön på sucken stiger; Och i nattens djupa tystnad Kärleken oss sammanviger. Derför’ dröjer jag så gerna På den lugna kyrkogården; Här, inunder granens skugga, På den enkla minnesvården. Q.