II. Grafskrift öfver ett par tofflor[1].

Stanna vandrare! Hvart vill Du ila? Är du vis, Du ingen brådska har! Långt Du dock ej hinner och måst hvila Snart, som här vi ålderstegna par. Här är målet — Hvarför hasta, fika? Hit Din oro Dig dock slutligt bär! — Alla Dina gyllne drömmar svika; Intet utom villan verkligt är. Kunskap, kärlek, lycka, dygd och ära, Deras börda har oss endast — tryckt! Lycklig den, som dem ej måste bära! Grafven blott från deras last oss ryckt. När Professorn från kathedern lärde Om odödlighet, han stödde sig På oss; nu vi känne lärans värde — Vår odödlighet vi skänke Dig! Se, i den feston-beprydda salen Föll mot oss en Nådig Furste-nick, Och från nödens koja ner i dalen Mötte oss en blyg, men tacksam blick. Vi vår gång till talarstolen höjde, Till monarkens marmorprydda slott — Men i stoftet dock vi voro böjde; Slafveri, betryck var städs vår lott! Tro ej kärleken! — Vi från hvarandra Aldrig sletos; styrda af en själ, Skilda knappt ett steg man såg oss vandra, Följande hvarann i hamn och häl. Man oss skapta för hvarandra trodde Och ett mera lyckligt par ej fann; — Ingen kärlek i vår barm dock bodde, Våra bröst ej klappat för hvarann. Vi oss i en glad familjkrets rörde; Förr en talrik slägt har hastat sig Mot oss, blott ett ljud den af oss hörde, Och hvem böjer hit nu mer sin stig? Så är allt på jorden blott en villa; Allt i skenets lätta narrdrägt går. — Först då Du i grafven hvilar stilla Verkligt har Du hvad då återstår. Så oss tryckte lifvets tunga börda, Så vår vandring genom åren var; Tills af vägens längd och törnen störda, Ingen kraft vi hos oss funno qvar, Tills en dag vi emot gammal vana Mer ej sågos i vår gömda vrå, Ty då ren uttrampad var vår bana; Här från färden hvilade vi då! — Fremling! vid vår grafskrift här Du dröje; Den en gåta, såsom lifvet, är Ämne för en tår och för ett löje, Och den allt och intet innebär. Men om öden Dig till griften föra, Till hvars stöd vår möda helgad var, Du en hviskning skall ur kullen höra. Se, här hvilar trött Ditt toffel-par! Vi väl skulle än Dig tjena vilja — Ödet dock den sällhet ej oss ger. Nu då det och grafven sjelf oss skilja; Gråt, men stör vår hvila icke mer. Du var redan i oss liksom gjuten, Vi oss smögo till Dig lent och ömt; Nu i andra tofflors sköte sluten Du vårt minne säkert snart har glömt! — Dock; vi kände så Din svaga sida, Rörde ej vid några sjuka sår, När de nu af andras hårdhet lida, Kom då hit beklämd och gjut en tår! Närd utaf vår aska, hvarje sommar Från vår graf en blomma reser sig, När Du kommer — när den lilla blommar, Hon vårt afsked doftar än åt Dig!