Natt-Fantasie.

Gud! bor äfven i natten Du? Glänser i månens bleka skimmer Äfven Din kärleksblick? Sväfvar på molnens silfvervingar Äfven Din andes sken? Kom då, du natt! Ack! så ljufligt är tystnadens språk, Stjernornas saliga ljus! — Klappar du änn’ mitt hjerta, Stillar du dig ej redan? — Ack! hur’ vore det icke ljufligt, Så uti natten dö; Ensam i tystna’ns dunkel Fara till himlen bort. Hvit blir själen i månens skimmer, Bleka strålen tvättar dess vinge; Hvit blott kan den lyfta Vingen från jorden. O, du natt! Låt mig få dö; Låt mig somna af ingen sedd, Ensam uti ditt sköte! Solen kommer, dagen rodnar igen, Då vill själen ej mera fara. Ljuset värmer, Blomman doftar, så oskuldsvarm; Själen fäster sin blick på den, Älskar jorden på nytt igen. Q.