Alhambra.

Darrande månens strålar sväfva, Stilla, kring Darro-dalens lunder, Och der fjerran i Xenils vågor Bada sin himmelska blekhet. Hvita Vegas doftande slätter Glänsa i nattens magiska skönhet; Högt upp i skyn ses Sierra Nevadas Silfver svalkande glimma. Och ur lundernas milda dunkel, Från balkongernas balustrader, Klinga Guitarrers ljud i natten, Kärlekens smäktande toner. Eller vid Darros silfverflöden, I Alamedas poppelskuggor, Sväfva i sprittande, yr Fandango Andalusiska tärnor. Dock allt tystnar! — Och lugnt Granadas Mäktiga dômer och klostrens spiror Och palatsernas pelarrader Drömma i månens skimmer. Allt är så tyst! — Och blott der dalens Tjusning höjes och Generalifes Kullar glänsa klingar den vakna Tonen af näktergalen. Säg är ej natten ljuf? — Dock klagar Sörjande sångarn i himmelska natten; Hör! så tala dess vemodstoner Stilla ur lundens dunkel: ”Hvar är El Ghalib? Hvar är segrarn? Slumra hans ögons blixtrar endast? Slumrar hvar klingas ljusa flamma, Då ej ett dån stör Alhambra? Hvar döljs o! Lindaraxa din tjusning, Då ej ett löf i din trädgård prasslar, Då en ton från terassen ej sväfvar Lockad från lutans strängar? Hvar? — Ej ett ljud från Alhambra svarar. Borta! de äro — för evigt borta! Blott, som bleka, irrande andar, Söka de änn’ dig Alhambra. Månens trollsken leker, som fordom, Ljuft omkring dina myrtenparker; Ack! men salarnas tystnad sörjer Spanias flyktade storhet. Lutande ler du änn’ från kullen, Skön af ditt minnes dröjande skönhet; Ensam skalden i nattens timme Sjunger ditt sorgsna öde”. Tonen tystnar, lundarne skälfva, Sångarn smyger till ro bland löfven, Mild en fläkt genom natten suckar, — Blek står Alhambra på kullen. Q.