I folkvisans tonart.

Ren solen gått i molnet in Och det ar qväll rättnu; Kär dotter min, kär dotter min, Säg hvadan kommer du? O moder min, o moder kär, Från lund och grönan äng; Jag plockat har Violer der Allt från min blomstersäng. Så grön är lund, och äng så ljuf; Mitt barn, dig akta väl, Och bed till Gud, att ingen tjuf Din bästa blomma stjäl! Ren sol gått ned och qväll gått in Och det är natt rättnu; Kär dotter min, kär dotter min, Säg, hvadan kommer du? O moder min, o moder kär, Ifrån mitt dufvoslag; Der just min älsklingsdufva är; Hos henne dröjde jag. Skön är din älsklingsdufva visst, Och vänlig ock derhos; Blott ingen hök på skogens qvist Med henne far sin kos! Ren månen gått i molnet in Och sol går opp rättnu; Kär dotter min, kär dotter min, Säg, hvadan kommer du? O moder min, o moder kär, Från lund och grönan äng; Min bästa ros blef bruten der, Förödd min blomstersäng. O moder min, o moder kär, Ifrån mitt dufvoslag, Min älsklingsdufva borta är Och ensam qvarblef jag. Så tröste Gud dig, arma barn, Förvisst din sorg är stor; Din dufva föll i jägarns garn — O ve din gamla mor! Zt.