IV. Sjuklingen.

Ja, Han dubbelt glädjen njuter, I hans barm och själ den gjuter Sig i långa fulla drag. Girigt måst han åt sig rycka Hvarje lättbevingad lycka Af sin korta, sköna dag. Ty den tunga, dofva smärta, Som allt närmre når hans hjerta, Hviskar tyst att innan kort Barnet trött sin lek har slutat, Och mot modrens sköte lutadt Somnar lugnt och stilla bort. Ja till målet visarn ilar; Men en högre skönhet hvilar — Högre än den nånsin var, På de flyktiga sekunder, Som af lifvets aftonstunder Återstå för honom qvar. Och Hans ande, som dock höjer Vingen halft befriad, dröjer Tjust likväl vid stoftets verld Och dess fägring ack! förblandar Med de stränders der han landar Snart ifrån sin pilgrimsfärd.