STORKARNE.

“Storkar, våra storkar kära, Hvad kan bort från oss er locka?“ Storkarne. “Grymma vintern, som är nära Molnen, som sig börja skocka. Derför öfver land och haf Nu begifva vi oss af, Tills vi nå det mål, vi önska: Länder med en evig grönska.“ Rätt snart det slog in, hvad som storkarne spått, Och vintern, den stränge, sig infann så brådt. Han skakade manteln, och flingor att falla, Så bländande hvita, så isande kalla, Och storkarnas näste betäcktes med snö; Om hemma de stannat, de hade måst dö.