FÅGELN OCH LÄDERLAPPEN.

Läderlappen. “Lilla fågel, jag så ensam är, Blif min lekkamrat och håll mig kär.“ Fågeln. “Nej! jag kan ej; ser jag på dig bara, — Anser jag mig redan uti fara.“ Läderlappen. “Ja, tyvärr, den saken är ej ny Råttor, fåglar, alla de mig sky.“ Läderlappen satt i dunkel vrå, Dit ej solens strålar kunde nå; Men när natten öfver himlens fäste Bredt sin dunkla slöja, ur sitt näste Läderlappen, sorgsen, tung och trög Hopp- och tröstlös ut i verlden flög.