FÅGLARNA UTANFÖR LOGEN.

ält och ängar redan ligga nakna alla, Snön sin hvita svepduk bredt derofvanpå, Men på logen höres ständigt slagan skalla, Och de svultna foglar hjertligt fröjdas då. “Vårt“ de skrika, “är det, vårt det vara bör, Hvarje litet korn, som faller utanför.“ Från det sol går upp och tills att sol sig sänker Tröskarne gå på med samma trägna flit. Bröd i ymnighet åt ung och gammal skänker Deras slaga, derför skynden, skynden hit Stackars fåglar små, ty gerna en och hvar Några korn åt eder låter ligga qvar.