FÅGELN.

nälla gosse, detta lilla näste Ej så nära kom, jag ber låt bli! Skräm dem ej, jag dig besvär, min bäste, Dessa små, som slumra deruti! Högt af ångest skulle visst de qvida, Stode plötsligt du vid deras sida Stirrande, med stora ögon blå, Hvilkas mildhet icke de förstå. Gerna gossen länge velat njuta Af en anblick, så som denna skön; Men han fann att han ej borde sluta Hjertat till, för ängslig moders bön. Sakta derför drog han sig tillbaka, Och den lilla fågeln nu fick smaka, Med de små i deras täcka bo, Lifvets högsta fröjd i ostörd ro.