KANINERNA.

Gossen. “Sötaste varelser, snälla kaniner Glädjen ur pigga små ögonen skiner Sägen hvad vållar den svindlande lust?“ Kaninerna. “Jo, att vi vänta den läckraste föda Gifven af gossen med kinderna röda, Väntan på husbonden vållar den just.“ Tyst nu, hvad var det? Ett steg, och helt nära Ja, det är han, det är husbond, den kära; Se, liten hand räcker fram något grönt! Gossen dem matar med kärlek och ifver, Lottlös en enda bland alla ej blifver — Hvad en kanin måtte hafva det skönt! —