FÅGELN UTANFÖR FÖNSTRET.

å den frusna rutan, hur det pickar, hör! “Släpp mig in, god vänner, annars visst jag dör. Snöbetäckt är marken, stormen blåser gällt, Genomfrusen är jag, halfdöd ren af svält. Släpp mig in, god vänner, och till lön skall jag Med min sång förljufva eder vinterdag.“ Fönstret upp de slogo, in han komma fick, Mådde godt och tacksamt njöt af mat och drick. Länge qvar han dröjde, men när våren drog Åter med sin hofstat genom dal och skog, Ut de honom släppte, och med gränslös fröjd Jublande steg fågeln upp i molnfri höjd.