XVI. THEOPHRASTUS SUCH. SISTA LEFNADSÅR.

De få återstående åren af George Eliots lif tillfogade icke några nya drag till författarpersonligheten, ehuru de medförde stora förändringar i hennes enskilda lif. Lifvet i London blef till följd af hennes ständigt vacklande hälsa i hög grad ansträngande, ju mera hennes rykte tillväxte. Söndagsmottagningarna, som ursprungligen varit afsedda för endast en liten intim krets, hade småningom utvidgat sig, så att man vid dem såg samtidens mest framstående literära och konstnärliga värld. Själf omnämner George Eliot i sina bref nästan aldrig dessa mottagningar, och de hade häller ingen ingripande betydelse för hennes egen utveckling. Mr. Cross har däremot gifvit en intressant bild af dem och uppger som orsak till den utsträckning de togo, att en stor mängd personer, som kände och beundrade den berömda författarinnan, aldrig kunde lära känna henne annanstädes än här, emedan hon aldrig gick i sällskap. Gäster vid dessa söndagsmottagningar voro: de gamla vännerna Dr. och Mrs. Congreve jämte Madame Bodichon, Spencer, Prof. Huxley, Charles Dickens, Turgenieff, Bulwer, Wilkie Collins, författarfamiljen Trollope, Justin McCarthy, Prof. Sully, direktören för National Gallery Frederic Burton, Own Jones, Burne-Jones med fru, John Everett Millais, Robert Browning, Tennyson m.fl. Det var emellertid icke blott celebriteter, som stämde möte där, utan äfven unga människor, som höllo på att arbeta sig fram, funno ett hjärtligt emottagande.

George Eliot var icke någon salongsdam, såsom flertalet franska författarinnor varit. Att föra konversation om en massa olika ämnen intresserade henne icke, därtill tog hon saker och ting alltför allvarligt och djupt. Däremot egde Mr. Lewes i hög grad de egenskaper, som göra sig gällande i en salong. Han var en förträfflig "causeur", hade ett synnerligt fängslande och underhållande sätt att berätta, var ytterst liflig och egde förmågan att sammanföra de olika grupper, som gärna bilda sig i en engelsk salong.

De flesta besökares önskan var dock naturligtvis att få utbyta några ord med George Eliot själf. När dörren till "the drawing-room" öppnades, syntes hon alltid i samma låga länstol vid sidan af kaminen. Hvad som vid första anblicken frapperade i hennes utseende, var det stora hufvudet. Hennes hår, i hvilket numera blandade sig gråa strån, var prydt med en under hakan sammanfäst spets. Hennes gråblå ögon med långa ögonhår uttrykte samma stora känslighet som hennes långa vackert formade händer. Hon skrattade och log på ett behagligt vis, hennes låga, tydliga stämma var utmärkt vacker, när hon sjöng var rösten kontraalt, men hon sjöng eller spelade sällan för flere än en eller par af de allra närmaste vännerna. Hennes sätt att uttrycka sig var ytterst vårdadt, hon fäste stort afseende vid att personer skulle tala korrekt och riktar bland annat i sin sista bok Theophrastus Such sin satir mot dem, som "äflas att vilja tala alla andra språk än vårt modersmål engelskan".

När hon talade, böjde hon sig vanligtvis något framåt för att komma närmare den hon talade med, emedan hon ej tykte om att höja rösten. Ofta var hon då så inne i konversationen, att hon ej märkte någon nykommen gäst, men när hon såg upp och varsnade någon vän, gaf hon honom till välkomsthälsning ett ur hjärtat gående älskvärdt och allvarligt leende. George Eliots samtal var mest underhållande i endast ett fåtal gästers närvaro, hon gaf alltid sitt bästa, där hon visste att gåfvan blef uppskattad. För de närmaste vännerna voro The Priorys dörrar öppna äfven andra dagar i veckan. En afton, när Tennyson här läste upp sin Maud, hade deltagarena i den lilla cirkeln nöjet att se Englands två mest berömda lefvande författare sida vid sida.

Hvad beträffar George Eliots ställning till de moderna kvinnoemancipations-sträfvandena, så omfattade hon städse med varmaste sympati krafvet att kvinnan må tillåtas fritt utveckla alla sina gåfvor samt att gamla orättvisor må bekämpas. Likasom i alla hennes värk utveckling är den genomgående principen, så är det ock naturligt att hon skall yrka på detsamma för kvinnan såsom det väsentligaste, och hon betonar detta redan i sina kritiska uppsatser. När hon betraktar Rosa Bonheurs taflor, höra vi henne utropa: — "Hvilken kraft! Det är på detta sätt kvinnorna borde göra anspråk på sina rättigheter!" — Den så vanliga kvinliga dilettantismen vakte ständigt hennes förtrytelse, och hon fordrar främst af kvinnorna själfva att de må lära känna ansvarsskyldighet. När Girton College för flickor inrättades, omfattade hon planen med största intresse och var en af de första, som lämnade penningebidrag. Äfven hör man henne tala om de förhoppningar hon stälde på Stuart Mills uppträdande i parlamentet till förmån för kvinnorna. Maskulina kvinnor väkte städse hennes ogillande, emedan hon afgjordt förkastade den åsikten att intellektuelt högt begåfvade kvinnor skulle undandraga sig några af de kvinliga plikter, som ålågo dem. Själf ville hon framför allt förblifva kvinna och var stolt öfver sin talang att styra hus och hem.

Någon aktiv del i själfva reformsträfvandena ser man icke att hon skulle tagit, måhända var ock hennes egen undantagsställning i samhället en af orsakerna härtill. Ej häller har hon fört sin penna i akt och mening att kämpa för kvinnans rättigheter, endast i Armgart och Middlemarch kan man upptäcka något spår af att hon velat ställa frågan under debatt. Men allt detta är af oändligt liten betydelse, i bredd med hvad en sådan lifsgärning som hennes betyder för kvinnornas sak. Det gifves väl knapt någon sida af den intellektuella och konstnärliga begåfning, man i allmänhet velat frånkänna kvinnan, som George Eliot icke skulle visat sig besitta.

Man hör George Eliot oupphörligt i sina bref tala såväl om sin egen som om Lewes' vacklande hälsa. Ett botemedel, som de ofta använde var resor, hvilka medförde ett välgörande ombyte af luft. Att uppräkna alla dessa talrika resor till kontinenten eller i hemlandet blefve här för vidlyftigt, några af de större och för hennes arbeten mest betydande resorna hafva redan blifvit omnämda. För att undgå Londonklimatet, som tyktes haft ett mycket skadligt inflytande på deras hälsa, likasom för att komma undan det ansträngande lifvet i den stora staden, köpte George Eliot och Lewes ett landthus i Surrey. Här i Witley, icke långt från Tennysons hem, tyktes de haft för afsikt att bosätta sig under största delen af året, men fingo emellertid där tillbringa endast sommaren och hösten 1877 i lugn och välbefinnande. När de följande sommar återvände, var Lewes redan sjuk, ehuru hans liffulla natur oförskräkt kämpade mot sjukdomen. — "Intet annat än döden kunde släcka denna klara låga", — säger Mr. Cross om honom. På hösten i november flyttade de in till London, Lewes var då allvarsamt sjuk och den 28 november dog han. En af hans sista omsorger hade varit att sända Blackwood manuskriptet till George Eliots sista bok The Impressions of Theophrastus Such.

Under flere veckors tid efter Lewes' död tog George Eliot icke emot någon annan än hans son Charles, hon hvarken skref eller läste några bref, hon tyktes helt och hållet krossad af det tunga slaget. En kort anteckning i dagboken från den 1 januari 1879 lyder: "Här sitta jag och sorgen." — Litet senare tog hon mycket ifrigt i med ordnandet af Lewes' ofullbordade manuskript. Hon uppsköt på en tid utgifvandet af Theophrastus Such, ty blotta tanken på att människorna skulle tro att hon under denna tid kunnat skrifva boken, var henne förhatlig. Till ett varaktigt minne af Lewes, eller som hon säger, "till en fortsättning af hans lif", inrättade hon ett stipendium, hvilket bär namnet "George Henry Lewes' studentship" samt afser att befrämja själfständig fysiologisk forskning, ett ämne som mycket sysselsatt Lewes själf. Detta stipendium utgör omkring 200 £ i året och kan bortgifvas åt såväl manlig som kvinlig studerande.

Småningom begynte George Eliot dock återse några af sina allra närmaste vänner. — "Hon liknar till det yttre en skugga af sitt eget jag", — skrifver hennes trogna vän Madame Bodichon. Men den underbart rika anden tyktes ännu trots all sorg ega lifskraft, ty i samma bref heter det, att "Marian ännu finner lifvet så oändligt intressant". — Bland de få vänner hon först återsåg, var Mr. J.W. Cross. En för mera än tio år sedan knuten vänskap förenade honom, hans mor och systrar med Lewes och George Eliot. Han hade ungefär vid samma tid, som Lewes dog, förlorat sin mor, och sorgen blef nu ett nytt gemensamt föreningsband; som en källa till glädje och tröst för både George Eliot och honom under denna tid omnämner han deras gemensamma studium af hennes favoritförfattare Dante.

I maj 1879 utkom The Impressions of Theophrastus Such. Möjligen kan man spåra något inflytande af La Bruyère i denna hennes sista bok, som framställer åtskilliga sociala förhållanden och genom dem formade typer. Ehuru boken blef väl emottagen, när den kom ut, är den af föga betydelse för kännedomen om författarinnans lifsgärning; filosofen har här undanträngt diktaren och humorn har stelnat till frostig ironi.

Med ingången af år 1880 begynte George Eliot småningom återgå till sina forna vanor och åter samla omkring sig sin gamla umgängeskrets. Samma år öfverraskade hon i allra högsta grad sina vänner och världen genom att den 6 maj ingå äktenskap med Mr. J.W. Cross. Man har sökt förklaringen till detta giftermål med en man, som var omkring trettio år yngre än hon själf, uti det oändliga behof af sympati hon städse erfarit.

Sonja Kovalevsky talar i sin förutnämda uppsats äfven om detta giftermål. Ehuru hon hvarken vill förklara, långt mindre försvara sådana onaturliga förbindelser i allmänhet, säger hon sig dock sanningsenligt böra vidhålla att de båda makarna tyktes så enkelt och lugnt lyckliga. "Man kunde ej hos George Eliot märka minsta anspråk eller bemödande att synas yngre än hon var, och hon liknade i sanning ej ett grand den förälskade kvinna, som ovilkorligt framstår för inbillningen, då det är fråga om ett så illa afpassadt giftermål som hennes. Mr. Cross är en mycket vacker man af ren anglosaxisk typ, vacker figur, frisk färg, ljust kastanjebrunt, något lockigt hår. Ansiktet besjälas af ett par bruna, mycket sympatiska, intelligenta och trofasta ögon. Läpparna äro påfallande fint tecknade. Hela hans personlighet gör intryck af en fin och för det sköna känslig natur, som måhända ej äger gåfvan att förkroppsliga sitt ideal, att gifva det en materiel form, men som dess mer är i stånd att uppskatta denna gåfva hos andra. — — — Hennes man och hon gjorde intryck af två ömma och tillgifna vänner, som hafva samma smak, samma intressen och af hvilka den yngre ofantligt beundrar den äldre."

Omedelbart efter vigseln begåfvo sig makarna Cross på resa till Frankrike, Italien och Tyskland. Efter hemkomsten tillbragte de en tid i Witley men bosatte sig egentligen i Chelsea i London. Den korta tid deras äktenskap varade, upptogs dels af resor, dels var George Eliots hälsa så vacklande att hon skref nästan intet. Den 17 december hade 182 hon sett Aeschylos' Agamemnon uppföras på grekiska af Oxfordstudenter, och dagen därefter besökte hon en af de vanliga lördagskonserterna i St. James Hall. Vid dessa tillfällen hade hon förmodligen förkylt sig, emedan hon insjuknade strax därpå. Den 22 december utandades hon sin sista suck. Hon begrofs på Highgate kyrkogård, vid sidan af Lewes; på hennes kista lästes följande ord af hennes älsklingsskald Dante:

"Det ordets källa, Hvars klara ström förbredt sig så med makt."