XIII. FELIX HOLT OCH MIDDLEMARCH.

Samtidigt med det George Eliot var upptagen af The Spanish Gypsy, lade bort manuskriptet till denna dikt, lät det hvila och sedan lät dikten uppstå i en ny form, skref hon romanen Felix Holt. Den omnämnes såsom börjad 1865 och färdig året därpå.

I Felix Holt går författarinnan tillbaka till den krets af engelskt landt- och provinslif, i hvilken hon rörde sig i sina första romaner, men denna gång sker det icke blott för att gifva "en af dessa trogna afbildningar af ett enformigt enkelt lif, sådant som det stora flertalet medmänniskor för". Felix Holt har en bestämd tendens, i den framställas politiska och sociala förhållanden i England vid tiden för den första reformbillen 1832.

Egentligen innehåller Felix Holt tvänne historier, som äro slingrade samman till en. Det är historien om huru den illa klädda, kärfva radikalen Felix Holt, som ständigt säger ut sin mening utan att vara ombedd, vinner den vackra, litet koketta och tillgjorda men i grunden finkänsliga och ädla Ester Lyons kärlek. Den andra handlar om Mrs. Transome och hennes son Harald, hvilken efter en lång vistelse i Orienten kommer hem och i hemlandet begynner taga del i det politiska lifvet. Historierna äro knutna till hvarandra genom den omständighet att Ester Lyon egentligen är den rätta arfvingen till det Transomeska godset. Hon har varit ansedd för och äfven själf trott sig vara dotter till dissenterpredikanten Rufys Lyon i Treby, men när hon vuxit upp, får hon veta att Lyon endast är hennes styffader. Hennes mor, som tillhört en förnäm fransk familj, hade blifvit förskjuten af sin släkt, emedan hon gift sig med en engelsk officer. När hon med sin späda dotter reste öfver till England för att där uppsöka sin man, möttes hon af underrättelsen om hans plötsliga död och stod utblottad och utan någon vän, till hvilken hon kunde vända sig i det främmande landet. Det är då Rufys Lyon finner henne nästan döende på landsvägen. Han för henne till sitt hem, han begynner älska henne, och af tacksamhet för hans omsorger gifter hon sig med honom. Hon dör dock kort därefter, och Ester uppväxer i den tro att hon är Lyons dotter, emedan den vekhjärtade känslige dissenterprästen, som afgudar detta barn, aldrig kunnat förmå sig att upplysa henne om rätta förhållandet. Hon har redan begynt älska Felix Holt, när förhållandena bringa i dagen att hon eger rättmätiga arfsanspråk på Transome Court. Dessa utsikter till rikedom och en högre samhällsställning — något som hon förr alltid längtat efter — komma emellertid i konflikt med hennes kärlek. Radikalen Felix Holt skall aldrig samtycka till att blifva en rik egendomsegare. En lösning på frågan erbjuder sig, i det äfven Harald Transome begynner älska henne, men sedan hon afslagit hans anbud och äfven afsagt sig alla arfsanspråk, går hon att dela arbete och fattigdom med Felix Holt, som aldrig blir en af denna världens rika.

George Eliot har från sin historiska roman och från romantiken i The Spanish Gypsy tillfört denna teckning ur det engelska provinslifvet element, som icke funnos i hennes tidigare böcker. Felix Holt hvilar på en genomkomponerad plan, och berättelsens skilda trådar löpa ihop i en tilldragelse, där det sensationella och äfventyrliga tillgripits såsom medel att väcka läsarens intresse. Upptakten af Ester Lyons härkomst, den mycket intrasslade härfvan om arfsangelägenheterna och den tunga hemlighet, som gamla Mrs. Transome hela lifvet igenom bär på — hemligheten om ett äktenskapsbrott och en bedräglig process — allt detta är förhållanden, som väl kunna vara troliga men dock äro ganska ovanliga.

När George Eliot skref Felix Holt, var hon som alltid mycket noggrann med att hvarje detalj skulle blifva så exakt och värklighetstrogen som möjligt. Angående bokens politiska detaljer rådförde hon sig skildt med professorn i Lincoln's Inn Frederic Harrison. De delar, som skildra politiska förhållanden, valmötet och den lidelsefullt upprörda folkmassan, äro bokens bästa partier och ha äfven gifvit författarinnan tillfälle till några af de förträffliga bilder af engelskt landsortslif, som hon tecknar med sådant mästerskap. Men eljes finnes i Felix Holt kanske endast en person, som går upp emot det bästa George Eliot förut skapat, och det är Rufus Lyon. Han hör till det galleri af engelska prästmän, som George Eliot tecknat så beundransvärdt fint och originelt; hon har i dessa bilder satt in sin skarpaste observationsförmåga, sin lifligaste sympati och sin yppersta humor. Såsom målarkonstens mästare någon gång gjort porträtt, i hvilka de likasom nedlagt det innersta af sin konst, så äro George Eliots prästmän af det själfullaste hon skapat.

Radikalen Felix, som af titeln anges såsom bokens hufvudperson, är enligt våra nutidsbegrepp en mycket sansad radikal, en "konservativ radikal", som han blifvit kallad. Det tal han håller till folkhopen vid parlamentsvalen i Treby, intresserar väl en nutidsläsare mest genom den kunskap man därigenom får af George Eliots egna politiska åsikter. Hura orätt det än i regeln är att identifiera en författares åsikter med hans personers, ges i förevarande fall skäl därtill, genom att George Eliot litet senare utvecklade dessa åsikter i en Adress to Working Men, by Felix Holt, hvilken hon 1867 publicerade i Blackwood's Magazine.

"Det finnes en makt att göra ondt — att göra om intet hvad som blifvit gjordt med stor möda, att rifva ned och förstöra, att vara grym mot den svage, att ljuga, att träta och att prata giftigt oförnuft. Detta är det slags makt, som okunniga massor hafva. Den har aldrig åstadkommit så mycket som en trästol eller planterat en potatis", — låter hon Felix Holt säga.

Detta är i samstämmighet med hela George Eliots lifsåskådning: utvecklig är det, icke omstörtning, som skall göra människorna bättre, föra dem framåt.

Efter Felix Holt följde, som vi redan sett, omarbetningen af The Spanish Gypsy samt åtskilliga smärre poem. I december 1870 skrifver författarinnan i sin dagbok: — "Jag håller på att experimentera med en berättelse (Miss Brooke). Det är ett ämne, som jag haft i tankarna, ända från det jag begynte dikta". — Men senare anser hon det troligast att hon icke kommer att genomföra det, och ett par månader därefter skrifver hon: — "Min fruktan för tillfället är att jag har alltför mycket stoff — alltför många 'momenti'".

Romanen i fråga blef Middlemarch. Författarinnan hade redan ett par år förut talat om en berättelse med detta namn; denna tyktes hon nu slagit ihop med Miss Brooke och sålunda bygt upp detta egendomligt komplicerade konstvärk, som åstadkommit förvåning, opposition och beskyllning för stillöshet, på samma gång det väkt beundran och framkallat entusiastiska försäkringar om att det är ett konstvärk af högsta rang.

Middlemarch är icke en roman utan fyra, sammanförda inom en och samma ram. Sammanhanget mellan dessa olika historier är i själfva värket ganska lösligt, de kunde säkerligen blifvit skrifna hvar för sig, men då hade boken icke blifvit denna delvis öfvermåttan intressanta, delvis oändligt långt utdragna och illa komponerade ehuru dock så ytterst karaktäristiska bild af engelskt provinslif, som den nu är. Där finnes i denna stora massmålning en väldig, otamd kraft, hvilken är så mycket mera öfverraskande, som ju boken är näst den sista i en lång räcka arbeten samt skrifven af en redan åldrande författarinna. Det är något af en nybörjares kraft i sättet att sålunda hopa massor af material, som icke rätt kan beherskas, medan stilen åter visar större komplikation och boken delvis nedtynges af en större tillsats filosofi, än något af George Eliots föregående arbeten. Middlemarch står för mitt medvetande såsom en af dessa jättefresker, med hvilka de äldre italienska målarena täkte väldiga murytor, och hvilkas komposition ofta är bristfällig, men där det väldigt sprudlande lifvet är en källa som icke sinar ut, en källa, ur hvilken oändligt många ännu kunna finna vederkvickelse.

Den förnämsta af de romaner, som bilda Middlemarch, är Miss Brookes, med hvilket namn äfven första delen blifvit uppkallad. Dorothea Brookes lif är historien om en modern "heliga Teresa". Likasom detta spanska helgon eger hon en lidelsefull natur och längtar efter att kunna hängifva sig åt någon stor uppgift, att finna ett mål, som vore högre än det egna jagets lumpna tillfredsställelse. Men medan den heliga Teresa fann sin uppgift i reformerandet af en andlig orden, hafva "många Teresor", — säger George Eliot, — "blifvit födda till världen, hvilka icke funnit något episkt lif med en oaflåtligt utvecklad, vidt återljudande handling, utan kanske blott ett lif af missgrepp, frukten af en viss andlig storhet, som är illa afpassad efter förhållandenas lumpenhet, kanske äfven en tragisk undergång, som ej förhärligats af någon vigd skald, utan obegråten sjunkit i glömska. Med skum blick och under invecklade omständigheter hafva de sökt tillvägabringa en ädel öfvererensstämmelse mellan sina tankar och gärningar, men deras sträfvan har icke dess mindre för vanliga ögon tagit sig ut som idel ombytlighet och formlöshet, ty dessa Teresor af senare datum understöddes ej af någon stadgad samhällstro och samhällsordning, som för den lifliga, varma själen kunde öfvertaga insiktemas rol. Dess värme gälde växelvis ett dunkelt ideal och kvinnokönets gemensamma åstundan, med påföljd att det ena ogillades såsom öfverdrift, det andra fördömdes såsom fall. — — — Här och där fostras en ung svan bland ankungarna i den bruna gölen och lyckas aldrig finna den friska strömmen och samlifvet med sitt egot årfotade släkte. Här och där födes en helig Teresa, grundläggerska af intet, och hvars suckar efter ett aldrig uppnådt mål afstanna och förlora sig bland hinder af alla slag, i stället för att hon skulle utföra någon sent förgäten lifsgärning".

Dessa ord angifva Dorothea Brookes historia. Hon är ung, vacker, besjälad af de ädlaste afsikter och en lidelsefull önskan att finna en uppgift, värd att lefva för. Men lifvet bjuder henne endast svikna förhoppningar. Hon tror sig hafva funnit sitt mål genom att gifta sig med den gamla torra pedanten Mr. Casaubon, som använder hela sitt lif till förstudier för det stora arbetet "Nyckeln till alla mytologier". Att hjälpa sin man med detta stora värk, som skall åstadkomma en hel omstörtning i människornas åsikter och lifsuppfattning, tror Dorothea vara det lefnadsmål hon drömt om. Men denna varmhjärtade unga varelse beröfvas efter giftermålet dag för dag sina illusioner. Hennes älskande hjärta, som diktat om den torra pedanten till en af människosläktets välgörare och vetenskapens stormän, krymper samman af misströstan vid upptakten att mannen under ständigt gräfvande i folianter förlorat allt intresse och all sympati för det värkliga lifvet. Hon inser att hans stora arbete från början är dödfödt och aldrig kan blifva det storvärk hon drömt om. Hennes kärleksfulla natur kommer henne att i alla händelser åtminstone vilja göra det äktenskapliga lifvet så lyckligt och fullt af ömsesidigt förstånd som möjligt, men också på denna punkt stötes hon tillbaka. Den gamla förtorkade lärde kan icke känna varmt och rikt som hon. Det friarbref han engång skref till henne, och som tog sig ut såsom en växt ur något herbarium i bredd med en lefvande blomma, visade att hans känslor voro hopplöst förkrympta, ehuru Dorothea då icke märkte det, emedan hon såg allt genom den ungdomliga entusiasmens rosenfärgade glas. Men under de aderton månaderna af sitt äktenskapliga lif märker hon det med förfäran. Äfven Casaubon gör sina erfarenheter under denna tid. Det ligger något djupt tragiskt öfver denna förtorkade pedant: ehuru hans förgångna lif, uppoffradt åt ett förfeladt arbete, gör honom oförmögen att numera gripa lyckan, ser han likvisst det han icke kan nå. Svartsjukan vaknar hos honom, och den riktas mot hans unga släkting Will Ladislaw, som vistats i hans hus och hvars uppfostran han bekostat. Denna svartsjuka, som icke eger det minsta berättigande, kommer honom att i sitt testamente införa bestämningen att hans betydande förmögenhet tillfaller Dorothea endast på det vilkor att hon icke gifter sig med Ladislaw. Mot detta mannens tillvägagående att ännu efter döden vilja gripa in i hennes lif, reser sig Dorotheas själfaktning. När Casaubon plötsligt dör af hjärtslag, sker det som testamentet afsett att hindra, så mycket säkrare just till följd af denna förordning. Ladislaw och Dorothea gifta sig med hvarandra, ty för en natur som Dorotheas betyder det intet att uppoffra en förmögenhet för sin kärlek.

Denna Miss Brookes historia är förträffligt komponerad. Karaktärerna utveckla sig ur händelserna, och jag tror att George Eliots penna aldrig skrifvit ned djupsinnigare iakttagelser öfver den mänskliga naturen än vid skildringen af den vackra, högsinnade, entusiastiska Dorothea, hvars donquixot-artade idéer och hugskott komma oss att le, på samma gång vi känna den varmaste sympati för denna unga varelse, som genom lifvets svårbegripliga art måste förlora sina illusioner. Det har äfven fordrats den finaste konst likasom den djupaste uppfattning af huru lifvet kan gestalta ett människoöde genom tusentals obetydligheter, som vanligtvis lämnas obeaktade, för att framställa Casaubon. Trots all den ömhet Dorothea vill slösa på honom, är han genom sin natur och genom den riktning hans lif tagit, hopplöst dömd att förblifva ensam. Det är detta patos, som gör att, ehuru figuren ofta kommer karrikatyren nära, gränsen likväl aldrig öfverskrides, samt att denne man väcker vår djupaste medkänsla. Till Dorotheas historia sluter sig förträffligt hennes omgifnings. Ladislaw, den ypperligt tecknade Mr. Brooke, hennes syster Celia, som gifter sig med Sir James, m.fl. stå som värkningsfulla figurer i denna bild af lifvet inom den förmögna engelska godsegarklassen.

Till Dorothea Brookes historia har George Eliot knutit berättelsen om åtskilliga andra Middlemarchbors öden. Vi ha där historien om den unga begåfvade läkaren Lydgate, för hvilken lifvet äfven har att bjuda svåra erfarenheter under inflytande af en mängd nätlikt snärjande småbekymmer, vidare historien om Bulstrode, samt familjen Vincys och Featherstones historia. Dessa, hvar för sig omsorgsfullt utförda episoder, ha egentligen intet annat gemensamt, än att de försiggå i Middlemarch. Som ett slags förklaring öfver detta sätt att gå tillväga säger författarinnan själf: — "En skarpsynt iakttagare af de mänskliga ödenas hemliga benägenhet att sammanlöpa varsnar dock, huru det ena lifvet långsamt förbereder sig att invärka på det andra, hvilket tager sig ut som en afsiktlig ironi öfver den likgiltighet eller det kalla stirrande, hvarmed vi betrakta vår opresenterade granne, medan skickelsen står hånfullt bredvid med vårt program och dess personer i pjesen, sammanveckladt i handen".

Om ett sådant förhållande i lifvet knappast kan rättfärdiga den formlöshet i kompositionen, som gör sig gällande i Middlemarch, så har det emellertid gifvit George Eliot tillfälle att framställa en mängd sällsynt lefvande personer från den lilla provinsstaden. Med undantag af i Tolstoys Krig och fred finnes väl knapt i någon modern roman en så skiftande mångfald af gestalter. Vi ha där bland bipersonerna t.ex. den godmodiga, glada Mrs. Vincy, hvars hela lif sammanfattas i glädjen öfver sitt hem, som är ett af de tongifvande i Middlemarch, och sina barn, som fått en bättre uppfostran än de flesta andra familjers i staden; prästen Farebrother som de små förhållandena väl kunnat nedtrycka men ej förnedra; den gamle girigbuken Featherstone med hela anhanget af snikna släktingar; och familjen Garth, genomhederliga och präktiga människor, som blifva blott så mycket mera sympatiska genom vissa små egenheter. Den förträffliga Mrs. Garth har sina lustiga sidor, men dem tål hennes karaktär vid, såsom "ett riktigt fint vin tål vid en viss lädersmak". Att döma af hvad George Eliot själf berättat om sin fader, har den vackra bilden af Kaleb Garth betydlig porträttlikhet, likasom man i många drag hos den impulsiva, rörliga och ombytliga Will Ladislaw frestas att vilja se likhet med Mr. Lewes.

En författare, som i likhet med Daudet eller Zola, återger lifvet i de stora städerna, har att teckna människor, hvilka de moderna associationerna gjort ganska lika hvarandra, och hvilkas egenheter blifvit tämligen utjämnade genom den nötning det stora samhällsmaskineriet åstadkommer. Middlemarch-borna, som haft tillfälle att i frihet utveckla sina egenheter, erbjuda ett tacksamt fält för den skildrare, som önskar välja det mest karaktäristiska. George Eliot har i Middlemarch återgått till det område, som först lockade hennes penna, hon har åter framstält dessa många obemärkta existenser, öfver hvilka hon i bokens slutord kastar följande vackra belysning:

"Det tilltagande goda i världen grundar sig till en del på ohistoriska handlingar, och att sakerna för dig och mig ej stå så illa, som de kunde göra, beror till hälften på den mängd, som troget lefvat ett undangömdt lif och hvilar under en obesökt torfva".