XV. GEORGE ELIOTS NATURALISM OCH DESS FÖRHÅLLANDE TILL DEN SAMTIDA VETENSKAPEN.

Med Daniel Deronda afslutas egentligen George Eliots literära lifsgärning. Hon står nu för oss såsom den europeiskt ryktbara författarinnan, som skapat en hel rad arbeten, af hvilka böcker åtminstone tre eller fyra äro erkända mästervärk. Genast vid början af sin bana sågo vi henne i Adam Bede framlägga sitt program att "återgifva värkligheten så troget, som hördes hon på ed". Hennes ståndpunkt är alltså naturalistens, och på samma gång hon anger sin ställning, betonar hon äfven skilnaden mellan den och romantikernas. När hon talar om de skickliga författare, som vilja skildra undantagsförhållanden och undantagsmänniskor, har man emellertid svårt att fatta, hvilken af sina egna landsmän hon kunde anklaga för dessa tendenser, med mindre det skulle varit Carlyle. Dickens eller Thackeray kunde hon väl icke påbörda sådant, däremot var Carlyles inflytande just vid denna tid ofantligt, och hans Hero and Heroworship likasom hans förkärlek för stora historiska personligheter gaf henne måhända någon anledning härtill.

Vid samma tid som George Eliot i England stälde naturalismen i opposition mot romantiken, skedde detsamma i Frankrike, där Flaubert skref sin Madame Bovary. Brunetière har i sina studier öfver naturalismen just framhållit olikheterna i den engelska och den franska riktningen. Den engelska naturalismen, representerad af George Eliot, ger oss icke mindre en estetik än en hel, genomförd lifsåskådning. Hvilka hufvudbeståndsdelarna häri äro, skall jag söka framvisa på grund af den föregående analysen af hennes arbeten.

Romantiken hade begått det stora felet att taga friheten såsom konstens princip, ehuru ju friheten i själfva värket icke kan vara annat än ett tillstånd eller ett medel, genom hvilket vi vilja realisera något, som af oss anses eftersträfvansvärdt. Naturalismen har gått mycket mera logiskt och följdriktigt tillväga. Den har förklarat, att konsten har sin "raison d'être" i och för sig, och har just därför påyrkat noggrann kännedom om konstens art och medlen för att uppnå det åsyftade; så t.ex. är just hufvudbetingelsen för en tafla att den skall vara målad och icke blott tänkt, för en bok att den skall vara skrifven o.s.v.

Om vi såsom regel antaga att målningar i allmänhet skola efterbilda den yttre naturen, likasom literaturen i allmänhet skall tolka mänskliga känslor, så kunna vi slå fast att det är naturen, som inspirerar konstnären. Naturen blir således på samma gång föremålet för hans framställningar och hans domare. Konstnären kan endast afbilda naturen genom de medel hon själf erbjuder honom, och för att afgöra om efterbildningen har värde, är det åter naturen, som tjänar honom som måttstock. Sålunda har konstnären endast en lärmästare: naturen. Vill han frigöra sig från henne, kan han endast stappla och gå förlorad.

En fransk författare har sagt: "un paysage est un état de I'âme". Härmed har han menat icke blott att poeten eller målaren vid återgifvande af landskapet äfven återger sitt eget själstillstånd, utan han har sagt detta vara fallet, oberoende af om landskapet framställes af konstnären eller ej. Äfven hos den, som icke kan besjunga eller afbilda det, väcker t.ex. åsynen af det sköna hafvet vid Neapel glädje eller af Nordsjöns vreda vågor förfäran. Naturen modifierar vårt själstillstånd, mellan naturen och människan finnes en ständig växelvärkan, sorg och glädje, smärta eller vällust, lifsfröjd eller lefnadströtthet, samvetskval, ånger — ja, det fins väl icke en mänsklig känsla, som icke genom naturen skulle likasom kristallisera sig.

Sympati för den omgifvande naturen, själfförnekelse för att rätt kunna uppgå i naturen, respekt för formen och de lagar, som hvarje konstart pålägger framställaren, dessa äro naturalismens hufvudbetingelser. Sålunda är, som man ser, objektivitet; en naturlig följd af dessa. Betrakta t.ex. den holländska målarkonstens alster. Man har aldrig målat bättre, aldrig samvetsgrannare, ärligare, mera hängifvet än de holländska mästarena: Rembrandt, Terburg, Metzu m.fl., aldrig inom konsten visat mera sympati för den enkla, obemärkta t.o.m. vulgära hvardagsmänniskan och de enkla tilldragelser, som fylla hennes dagliga lif. Man har aldrig inom konsten mera älskat naturen och sanningen.

Det är nästan onödigt att påpeka att artisten ju i alla fall alltid måste lägga in en del af sin personlighet i sitt värk, ty vi kunna ju endast se med våra ögon och uppfatta genom våra sinnen. Men detta hör icke hit, afsikten är att framhålla det olösliga sambandet mellan naturalism och objektivitet.

I denna punkt mötas naturalismen och en riktning af samtidens filosofi, nämligen positivismen. Positivismen har i grunden nedgjort subjektiviteten. Dess skapare Auguste Comte antager iakttagelsen som den enda rätta källan för vårt vetande. Våra sensationer kunna icke kontrollera naturen, ty en galning eller en person, som har hallucinationer, är ju öfvertygad om sina sensationers riktighet men bevisar just sin galenskap därigenom att han sammanblandar värkligheten med dessa, så att säga projektioner af sitt eget jag. Naturen däremot lär oss, att om vi t.ex. förväxla rödt med grönt, är vårt öga abnormt. Naturen skall sålunda rätta, komplettera eller tillintetgöra våra iakttagelser, därför må vi ständigt hålla oss till henne. I denna punkt gå naturalismens och positivismens läror ihop. Positivismen är det vetenskapliga systemet för samma lära, som i naturalismen söker sitt konstnärliga uttryck. H. Taine har i sitt Préface des Essais de critique et d'histoire påvisat sambandet med följande ord: "Man kan framvisa mellan naturhistorien och människans historia en mängd analogier. Orsaken härtill är att ämnet för bådadera är ett liknande, i den ena så väl som den andra har man att operera med naturliga grupper, d.v.s. individer konstruerade efter en gemensam typ, hvilka kunna indelas i familjer, släkten och arter."

Men om afbildandet af naturen är konstens utgångspunkt och medel, bör det väl äfven blifva dess slutmål? Man måste förneka detta, om man besinnar att t.ex. musiken och arkitekturen, som ju otvifvelaktigt äro konstarter likasåväl som den bildande konsten och literaturen och till sitt väsende sålunda likstälda med dem, icke kunna eftersträfva direkt naturefterhärmning. Just denna punkt har varit naturalismens svagaste, just i detta afseende har dess anhängare begått de största misstagen.

George Eliots ståndpunkt i denna naturalismens hufvudfråga är den fasta grunden för hela hennes konstnärskap. I detta afseende intar hon sin skilda plats inom samtidens naturalistiska literatur, likasom hon i denna punkt mest afviker från de franska naturalisterna. Alla hennes förnämsta och originellaste egenskaper såsom konstnär knyta sig helt naturligt kring denna kärna.

Alla George Eliots romaner ha vi ju sett utgöra en kritik af lifvet. Den moderna romanen är problemroman. Den ställning George Eliot själf genom sin förbindelse med Lewes kom att intaga till samhället, gjorde henne måhända känslig för just denna sida hos samtidens roman. Hennes erfarenhet om lifvet hade lärt henne att dygd och last icke äro begrepp, som en gång för alla kunna slås fast, utan att hänsyn måste tagas till omständigheterna.

När hon gått till denna sin kritik af lifvet, ha vi sett, huru det varit med den djupaste och mest omfattande sympati för hvad hon framstält. Hon står i detta afseende som den bestämdaste motsats till den franska natmalismens mästare Flaubert, hvars grundton är ironi. George Eliots sympati är aldrig sentimentalitet, som Dickens' ibland kan blifva, hennes sympati är den stora känsla, som omfattar äfven det skenbart obetydligaste, emedan också detta är en del af det hela och såsom sådan bör begripas och förstås. Som konstnärligt uttrycksmedel för allt detta hvardagliga, triviala, obetydliga och vulgära, som lifvet innehåller, har hon begagnat humorn. Vi behöfva för att förstå denna humor, som hennes landsmän ibland liknat vid Shakspeares, blott höra hennes Mrs. Poyser tala, se familjen Dodson, lyssna, till lilla Maggie och Lukas eller höra Mr. Deanes åsikter om hertigen af Wellington. Författarinnans sympati väcker äfven läsarens, han lär sig förstå dessa hvardagsmänniskor, med hvilka han kanske i värkligheten skulle haft föga fördragsamhet. I konstens belysning visar det sig att de ega ett eller annat drag, som kan passa in på honom själf eller på hans närmaste omgifning.

George Eliots medkänsla omfattar äfven djuren och barnen, hvilka i det dagliga lifvet spela en icke oviktig rol. Den lilla tjockkindade Totty eller Eppie, som på Silas Marners knä leker med sina små tår, fullkomligt omedveten om det hufvudbry hennes existens förskaffar väfvaren, äro förträffliga barnfigurer. För resten har George Eliots sympati många strängar, icke minst ljudande äro de, som tolka hennes glädje öfver och hennes fina uppfattning af den rent yttre skönheten, såsom t.ex. Hettys, Tessas eller Gwendolens bilder utvisa.

När George Eliot framstält värkligheten, när hon likasom kalkerat ut dess otaliga smådrag, har afbildningen i djupaste mening icke afsett endast dessa spridda manifestationer af lifvet, utan innerst har legat afsikten att belysa några af de lagar, som styra de skenbart godtyckliga händelserna. Att detta varit fallet äfven i de arbeten, i hvilka hon aflägsnar sig från hvardagslifvet, som t.ex. Romola, bevisar ett bref, däri hon säger: — "De psykologiska orsaker, som manade mig att återgifva sådana detaljer af florentinskt lif, som jag gjort, äro precis desamma, som voro bestämmande för mitt återgifvande af engelskt landsortslif i Silas Marner eller af Dodson'arnes historia, ur hvilken den stackars Toms och Maggies öde utvecklade sig". — George Eliot är djupt öfvertygad om tillvaron af lagar i lifvet. Men det är väl att märka att hon aldrig söker något utom själfva detta lif, som hon skildrar; aldrig finner man hos henne antydan om någon utom stående makt, som skulle ingripa. Hon ställer sig härvid på den samtida vetenskapens ståndpunkt. De lagar hon söker, kunna väl vara dunkla, men de äro dock enligt hennes åsikt att finna endast inom lifvet själft, aldrig se vi någon antydan om belöning eller straff i någon annan form än den, som innebor i handlingarna själfva och dessa sålunda följdriktigt föra med sig. Hon håller sig således inom de fullkomligt gifna gränser, som det för oss fattbara lifvet och naturen uppdraga.

En af dessa stora grundlagar, på hvilka hon bygt sin diktning, är läran om individens frihet och ansvarighet för sina handlingar. Hon står här i väsentlig motsats till den franska naturalisten, som gjort människan till endast en produkt af omständigheterna.

När i Adam Bede Arthur Donnithorne för den vackra Hetty till vanära och slutligen till brott, sker det genom en rad skenbart små, obetydliga tilldragelser. När i Romola Tito Melema först kommer till Firenze och underlåter att tala om fosterfaderns öde samt möjligheten af att denne ännu är vid lif, kan detta i och för sig knappast kallas en tadelvärd handling, men hans brist på öppenhet leder honom in i ett helt nät af bedrägeri. Han kommer att förneka sin fosterfader, bedraga sin hustru och sluta som landsförrädare. När i Silas Marner Godfrey Cass af ungdomlig passion hemligt gift sig, har han tagit på sig en börda, som blir honom förhatlig, sedan passionen upphört, och ehuru han af naturen är godhjärtad, uppstiga hos honom bitterhet och den grymma önskningen att blifva sin hustru kvitt. När tillfälligheten då kommer honom till hjälp och hustrun dör, tiger han, och i stället för att göra sin plikt och erkänna sitt barn, låter han Silas Marner uppfostra det. När han sedan en gång som gammal vill återtaga sin dotter, har emellertid Silas intagit hans plats, och Godfrey måste förblifva barnlös.

Dessa några exempel visa, att det icke är omständigheterna, som skapa vårt öde, utan att omständigheterna endast låta det som bor inom oss framträda. Hvarje människas öde beror i så måtto på den riktning hon själf gifver det. Våra gärningar möta och korsa hvarandra, de omspinna oss likasom med ett nät, ur hvilket vi förgäfves streta att blifva fria. George Eliots lifsåskådning står i detta afseende i nära samband med hennes estetik: i sina framställningar af värkligheten afbildar hon noga de minsta drag för att åstadkomma helheten, likaså är det de skenbart små, obetydliga gärningarna och tilldragelserna, som skapa stora olyckor eller ett tragiskt lif.

När Arthur Donnithorne söker sitt eget nöje och sin egen tillfredsställelse, sköflar han icke blott Hettys lif utan förorsakar en mängd hederliga människor sorg och lidanden. Följderna af Titos bedrägerier drabba Baldassarre, Romola, Tessa och en mängd florentinska familjer. Godfrey Cass' hustru dör okänd, och därigenom omgestaltas både Eppies och Silas Marnes lif. Rosamond Vincys älskvärda ytlighet har den sorgligaste invärkan på Lydgates hela framtid och vetenskapliga sträfvanden. Våra handlingar ha sålunda sin betydelse äfven för många andra än oss själfva. Onda eller goda stå våra gärningar där och bära ofta sina förfärliga konsekvenser med sig, icke blott för oss själfva, och våra närmaste, utan de kunna t.o.m. hafva invärkan på för oss alldeles okända personer, likasom stenen slungad i vattnet bryter ytan och bildar ringar, som skönjas länge efter det den själf sjunkit och långt ifrån det ställe där den föll.

Det är vårt släktes solidaritet, som George Eliot sålunda uppställer som en annan stor lag.

Det konservativa grunddraget i George Eliots skaplynne har förut flere gånger framhållits, det är icke omstörtning hon vill utan utveckling. Samhällets bestånd är för henne grundvalen för all utveckling. Individen är blott en del af det stora hela: Hetty försvinner från arrendegården, men lifvet där går sin gång: Maggie och Tom omkomma, men fälten grönska åter kring Floss' stränder, "ty naturen läker de sår hon gifvit — läker dem genom sitt solsken och människornas arbete"; Savonarola dör, men Firenze går en ny tid till möte, och i den nya tiden skola idéerna bryta sig igenom. Samhällets historiska bestånd är den tredje af de stora lagar George Eliot hämtat fram genom sin kritik af lifvet. Hennes naturalism visar här sin motsats till romantiken, som icke hade någon uppfattning af den enskildes samband med det hela. Till detta drag i George Eliots diktning ansluter sig äfven nationalitetsidéen, för hvilken hon finner uttryck i några af sina senare böcker. Savonarola själf kämpar för sitt folk och sin stad och framhåller ock att Romolas plats är bland hennes folk, Fedalma offrar allt för sin stam, och Daniel Deronda upptager idéen om judarnes nationalitet. Äfven häri står George Eliot i samband med sin tid. Nationalitetssträfvandena lågo i luften, panslavismen framträdde i Ryssland, och Italiens enhet hade blifvit ett fullbordadt faktum.

George Eliots vetenskapliga uppfattning om lifvets lagbundenhet blef kombinerad med hennes uppfattning om ett moraliskt och religiöst kraf i lifvet. Själf hade hon ju tidigt genomgått en religiös kris, och vi sågo att det, som föranledde hennes protest mot calvinismen, var det otillfredsställande i dess etiska element. Genom den riktning hennes lif och arbete sedan togo, blef hon så genomträngd af den samtida vetenskapens uppfattning, så medveten om idéernas snabba utveckling i vår tid, att hon ansåg intet religiöst samfunds lära fullt tillfredsställande. Mr. Cross säger, att hon själf erkände den ofantliga betydelse Comtes lära i detta afseende haft för henne, samt att hon icke talade om någon annan författare med större erkänsla för det hon af honom erhållit, men i alla händelser anslöt hon sig endast delvis till Comte. Hon hörde till comtist-samfundet, men man känner icke att hon skulle haft någon beröring med positivistkyrkan.

De moraliska och religiösa kraf George Eliot framhåller, äro pliktuppfyllelse, själfuppoffring, själfförglömmelse och själfförnekelse; människosläktet är en stor enhet, världens moraliska framsteg bero på att människorna lära sig inse konsekvenserna af sina handlingar. Sin ståndpunkt i detta afseende framhåller hon i ett mycket anmärkningsvärdt bref till Lady Ponsonby. I det hon påpekar, huru väl vi alla äro i behof af "stoisk resignation", emedan vi ofta få lida genom våra medmänniskors okunnighet eller egoism, tillägger hon: — "och enligt min tanke kan det icke gifvas något mera bindande skäl än denna uppfattning, för att vi energiskt må bemöda oss om att de, som stå oss närmast, icke skola komma att lida på samma vis genom oss".

I hennes böcker möta vi öfverallt detta moraliska kraf. Silas Marner finner ett innehåll för sitt lif, först när detta återknytes vid andra existenser; Dinah Morris finner lifvets lycka genom att, som Mrs. Poyser säger, "älska sin nästa mer än sig själf"; endast själfförglömmelsen ger Romola kraft att uthärda lifvets pröfningar; Felix Holt påtager sig frivillig fattigdom för att tjäna sin sak och folkets, och först när Ester Lyon frivilligt valt samma lott, kan hon blifva förenad med honom. Dorothea söker själfuppoffringen, och Daniel Deronda blir en inkarnation däraf, i det han säger sig aldrig mera "vilja fika efter lifvets fröjder utan endast lefva för de lidande och sorgsna".

"Vi måste se våra plikter i det som värkligen möter oss på vår väg", — heter det på ett annat ställe i Daniel Deronda. Om vi skola vara lemmar af mänsklighetens stora organism och kunna arbeta för dess stora mål, måste vi göra vår plikt. Det kan hända att vår plikt kommer i konflikt med våra personliga önskningar, men dessa måste då vika för det stora helas kraf. Här sammanlöper George Eliots lära med den moderna vetenskapens altruism.

Till sin allmänna lifsåskådning är George Eliot hvarken pessimist eller optimist. Hon hade själf uppfunnit ordet "meliorist" för att beteckna sin ståndpunkt. Hennes åsikt var att människosläktet kunde förbättras, och att den djupaste lyckan fans i arbete för andra. Man hör henne uttala, att all kunskaps, all vetenskaps, hela lifvets egentliga kärna är att människorna älska hvarandra. — "En större hjälp än all visdom är en enda gnista enkelt mänskligt deltagande, som ej vill öfverge oss", — säger hon i The Mill on the Floss. Men om man icke kan kalla henne pessimist, finnes det likväl något djupt sorgligt i hennes böcker. Det är svårt att säga, hvari detta egentligen består. Jag tror det är känslan af lifvets svårbegriplighet, som bildar denna dunkla fond af sorg. Det är känslan af detta tragiska, som är gemensamt för oss alla: vi kunna alla fara vilse, äfven om vi hafva de bästa afsikter. Huru olika äro icke Hetty, Maggie, Godfrey Cass, Tito, Savonarola, Dorothea och Gwendolen, men hvilken gemensamhet ega de ej i denna punkt? — "Naturen läker de sår hon gifver", — heter det i The Mill on the Floss, — "men ej alla. De upprykta träna bli ej åter rotfästa; de af vattnet genomskurna åsarna förbli gapande. Om det kommer ny växtlighet, äro träna ej de samma som de gamla, och åsarna bära under sin gröna beklädnad märken efter de forna remnorna. För de ögon, som dröjt vid det gamla, gifves det ingen försoning." — Denna sorg för lifvet ohjälpligt med sig till alla dem, hvilka lärt sig älska något, som engång blir ett förflutet, och för denna sorg finnes icke något annat öfrigt, än att såsom antikens folk prisa den människa lycklig, som gudarne låta dö ung.

I George Eliots tidigare arbeten, som ju otvifvelaktigt i konstnärligt hänseende äro hennes bästa, spåras ännu ingen tendens. Att framställa lifvet, sådant det kan gestalta sig äfven för den enklaste människa, är där hennes syfte. Men hennes växande rykte kommer henne att allt mera känna sin ansvarsskyldighet, hon känner sig förpliktad att undervisa och förbättra, det är icke mera nog för henne att gifva de lärdomar, som springa fram ur hvarje äkta konstvärk. Redan i Romola synes den tydliga afsikten. Författarinnan var djupt intresserad af det moraliska problem, som Romolas och Savonarolas personligheter erbjödo. — "Stora, stora fakta hafva här sökt få en röst genom mig", — säger hon i ett bref. Som vi sett, är det etiska elementet af största betydelse för henne, och det är snarare detta än vetenskapen, som föranledt henne till öfvergrepp. Men hvilken tyngd af tendens och filosofi man än kan finna i hennes senare arbeten, så är George Eliot dock, om man betraktar hela hennes diktargärning, främst konstnär, en af de yppersta inom vårt århundrades literatur och af kvinnor säkert den främsta.

Ett af hennes bref till målaren Burne-Jones visar, huru alltomfattande hennes uppfattning af konsten var. — "Det vore trångbröstadt", — säger hon där, — "att tro att en artist endast skall bekymra sig om att bli förstådd af dem, som uppfatta hans konstarts uttrycksmedel och själfva utförandet, konsten är till för alla, som kunna beröras af den. Och jag vill tacksamt erkänna att Eder tafla gör lifvet större och skönare för mig. Jag menar detta historiska lif, i hvilket vår egen lilla personliga lott ofta är likasom den fasta punkt, från hvilken vi kunna blicka oss omkring och hufvudsakligast tillbaka. Kanhända har Edert värk ett skildt sorgset drag — kanhända får man däraf snarare ett starkt intryck af att fruktansvärda yttre makter betvinga oss, än en impuls till hjältemodiga ansträngningar för att uppnå fullkomlighet; men sorgen är så inväfd med ren och upphöjd känsla för allt det, som är fint och vackert på jorden likasom i människans historia, så att den väl icke kan betraktas som ett fel, denna känsla af dagens tunga och hetta, af hvilken äfven Pan blir berörd. Är Ni icke ense med mig i att mycket onödigt blifvit skrifvet om konstens mål? En låg ande skall åstadkomma dålig konst, detta gäller för konsten så väl som för allt öfrigt i lifvet; och en fattig ande skall frambringa det som är tarfligt."

I den mångskiftande gestaltvärld George Eliot skapat, har det ständigt varit det rent mänskliga hon velat framställa. Äfven hos den torre pedanten Casaubon eller den oredlige Bulstrode har hon genom sin sympati och genom djupet af sin analys funnit ut den beröringspunkt, genom hvilken de bilda en del af det hela. Och hvad kvinnorna beträffar, hela denna skara: Dinah, Hetty, Maggie, Eppie, Mrs. Poyser, Romola, Tessa, Fedalma, Armgart, Ester, Dorothea, Mary Garth, Gwendolen och flere andra, så har hon, såsom endast de allra största diktare och af kvinliga sådana endast George Sand, funnit uttryck för de mest skiftande rörelser, de finaste, mest sammansatta nyanser hos den kvinliga naturen. Och en sådan kvinnas vittnesbörd om kvinnorna måste väl tillmätas en djup betydelse.

Det George Eliot skrifvit, har sprungit fram ur hennes eget innersta väsen. — "Hela min själ är med", — säger hon själf om sitt arbete. Betraktar man både hvad hon eftersträfvade och hvad hon uppnådde, kan man väl instämma i Jacobs omdöme: "Romanförfattarens kall har af ingen hållits heligare än af George Eliot."