III. FÖRSTA RESA TILL KONTINENTEN. THE WESTMINSTER REVIEW.

Öfversättningen af Strauss är en milsten på George Eliots bana. Denna öfversättning vakte uppseende, omtalades med beröm, och hvad öfversättarinnan själf beträffade, erfor hon dessa angenäma känslor, som endast ett väl fullgjort arbete förmår väcka till lif. Hennes bref från denna tid genomgås af en gladare ton, hon gör en liten resa då och då, hör god musik i London och utbildar sin smak för denna konst, hvilken hon ställer högre än den bildande konsten. Strauss har fört henne in på filosofins område, och det har varit betydelsefullt att hon begynt sin literära värksamhet med att grundligt sätta sig in i ett sådant arbete. Dessa studier ha säkert medvärkat till den väg hennes diktning senare tagit, ty genom hela denna diktning går som en djup underström samtidens nya filosofi, gifvande densamma en bestämd riktning, likasom strömmens starka vågor leda fartygets lopp. En och annan sida i hennes böcker, isynnerhet i de senare arbetena, har väl en alltför stark bismak af de filosofiska studierna, men säkert är äfven, att utan kännedom om de stora vetenskapliga spörsmål, som upptagit samtiden och just dess djupaste andar, skulle hon aldrig skrifvit några af de beundransvärda kapitlen i Adam Bede, Silas Marner eller Middlemarch, där det skapande snillet vid ljuset af vetenskapens fackla låter oss se så oändligt mycket af lifvets underfulla djup i de enkla hvardagshändelser, och hos de enkla hvardagsmänniskor, som skildras.

Kort efter det Strauss blifvit färdig, begynte Miss Evans med öfversättningen af ett annat filosofiskt värk, Ludwig Feuerbachs Wesen des Christenthums, och något senare med Spinoza. Detta arbete var för henne en vederkvickelse och tröst under den tunga tid hon nu genomlefde till följd af faderns långvariga sjukdom, hvilken ändades med döden. Sedan en resa till ön Wight och vistelsen där varit förgäfves för återställande af hans hälsa, tillbragte hon långa månader som hans vårdarinna. Säkert bidrog åsynen af lidandet att ytterligare väcka och fördjupa den sympati för allt mänskligt, som blir ett allt mera framträdande drag hos henne. — "Att få arbeta för den stackars underkufvade mänskligheten och aldrig mera tänka på sig själf", — hör man henne yttra såsom ett önskningsmål. Det är samma tanke, som hennes Daniel Deronda senare uttalar. Dödens närhet väcker hennes kärlek till lifvet. — "Jag känner mig beredd att taga emot lifvet, — nej, älska detsamma, i hvilken form det än skall bjuda sig", — heter det i ett af hennes bref. Den svåra kampen mot lidandet blef henne likvisst ofta öfvermäktig och hon gick ur den med för lång tid brutna krafter. — "I sanning, jag har funnit det svårt att lefva dessa sista veckor", — skrifver hon till en af sina vänner.

De intellektuella sysselsättningarna äro hennes enda tröst. Hon beröres lifligt af de politiska tilldragelserna i Frankrike 1848-49. — "Jag älskar denne man", — skrifver hon till Mr. Bray om Louis Blanc, — "som koncentrerat sin anklagelse mot samhället i orden: 'L'inégalité des talents doit aboutir non à l'inégalité des retributions mais à l'inégalité des devoirs.' Ni undrar hvad det är, som bragt mig upp till detta raseri. Det är den förhatliga inställsamheten, det genomskinliga hyckleriet, systemet att gifva så litet som möjligt i utbyte mot så mycket som möjligt, såsom man ser det här i hvarje handvändning. Jag känner att samhället för män och kvinnor till helvete." — En dag vid denna tid blef hon bekant med Emerson, som kommit på besök till Rosehill. På hans fråga, hvilken bok först vakt henne till själfständigt tänkande, svarar hon: "Rousseaus Confessions". En gång förut hade hon om samma ämne skrifvit till Miss Hennell: — "Om någon ville bevisa att Rousseaus åsikter om lif, religion och styrelseform äro eländiga villfarelser, och att han själf begått några af de största lågheter, som vanära en bildad människa, skulle det i nuvarande stund betyda föga för mig. Jag skulle medgifva detta, men icke desto mindre skulle det stå fast att Rousseaus ande gifvit min intellektuella och moraliska varelse den elektriska stöt, som hos mig vakt en ny uppfattning till lif."

I mars 1849 skref Miss Evans en kort anmälan af Froudes Nemesis of Faith för Coventry Herald, hvilken inbragte henne ett bref af författaren och sålunda skänkte hennes sorgliga lif en ljusglimt. Hennes faders sjukdom hade ständigt förvärrats, och den sista maj samma år afled han.

Det var ett hårdt slag för dottern. — "Hvad skall det blifva af mig utan min fäder"! — hör man henne utropa. Vännerna Bray hade emellertid planerat en tur till kontinenten, och det beslöts att Marian skulle resa med dem. Den 11 juni begåfvo de sig af och togo vägen öfver Paris till södra Frankrike, norra Italien och Schweiz. Medan Brays efter ett par månaders resa fortsatte vägen hem, beslöt Miss Evans att tillbringa hösten och vintern i Genève. Hon var ännu alltför litet i jämnvikt efter det förflutna årets sorgliga tilldragelser för att önska återvända till de ställen, som gömde så många smärtsamma minnen. De åtta månaderna i Schweiz blefvo för henne en lugn och lycklig tid. Sedan hon bott en tid i en pension invid Geneve, var hon nöjd att finna ett hem i själfva staden hos Monsieur och Madame d'Albert. M. d'Albert var målare och såväl han som hans fru fint bildade personer, hos hvilka Miss Evans fann sig förträffligt. Vänskapsbandet med dem knöts för hela lifvet, och egendomligt nog blef det M. d'Albert, som när Adam Bede utkom och medan George Eliot ännu bibehöll sin anonymitet, öfverflyttade denna roman till franskan utan någon aning om hvem författaren var. Han öfversatte sedan äfven åtskilliga af hennes öfriga arbeten.

Omgifven af Schweiz' härliga natur och sysselsatt med studiet af Rousseau och fransk literatur, återvann Marian småningom sinneslugn, likasom hennes angripna hälsa återstäldes. Hennes i hög grad sammansatta natur med dess oändligt känsliga temperament gjorde likvisst att hon vid hemkomsten till England kände sig sviken, såsom ett alltför känsligt sinne måste göra det, genom att alltid ställa sina förväntningar för högt. Värkligheten kan så sällan motsvara de förhoppningar, som afståndet och längtan målat i alltför starka och vackra färger. En kort tid efter hemkomsten bodde hon hos sin broder i Griff, men tiden och skilsmässan hade småningom fört syskonen från hvarandra och åstadkommit en skiljaktighet i åsikter, som inga gemensamma barndomsminnen kunde öfverskyla. Under dessa förhållanden erbjöd familjen på Rosehill henne ett hem, och hon stannade där sexton månader, 1850—51, omgifven af den fulla sympati, som hon så djupt var i behof af, som var ett lifsvilkor för henne. Äfven för hennes intelligens var detta den sfär, som behöfdes, hon gjorde i detta komfortabla hem bekantskap med åtskilliga framstående personer. Att emellertid tänka sig Marian Evans sorglöst njutande ett lugnt hemlifs fördelar, vore icke öfverensstämmande med värkligheten, därtill var hon en alltför orolig, rastlös natur, sorgbunden och nervös, ifrigt längtande efter någon värksamhet, som skulle kunna tillfredsställa hennes andes kraf. Det var först senare i lifvet dessa egenskaper skulle sammansmälta till den upphöjda och enhetliga personlighet vi lära känna i hennes arbeten och korrespondens.

På våren 1851 inträffade emellertid en förändring, som skulle medföra de mest vidtgående konsekvenser för hela hennes lif. Hon hade hösten förut på Rosehill gjort bekantskap med Dr. John Chapman, som denna tid blifvit utgifvare af The Westminster Review. Redan då torde det blifvit fråga om att hon skulle hjälpa honom med redigeringen af tidskriften. I januarihäftet 1851 ingick en af henne skrifven uppsats öfver Mackays Progress of the Intellect, och på våren blef det afgjordt att Miss Evans såsom "assistant-editor" (redaktionssekreterare) skulle arbeta vid Westminster Review. I september flyttade hon såsom hyresgäst till Chapmans, hvilka bodde i London vid Strand, och från denna tid kan man anse att hennes literära arbete värkligen begynte, ehuru ännu åtskilliga år skulle förgå, innan hon skref de mästervärk, som gjorde henne till vårt århundrades största författarinna.

De två stora tidskrifterna The Edinburgh och The Quarterly Reciews voro organ för de båda politiska partierna "Whigs och Tories". Emellertid hade ett literärt framstegsparti bildats, för hvilket såväl den ena som den andra af dessa tidskrifter var otillfredsställande. Denna grupp, som anslöt sig till James Mill (John Stuart Mills fäder), beslöt grundläggande af en ny revy. Det var The Westminster Review, som 1823 blef organet för dessa "filosofiska radikaler", som dess ledare kallades. Tidskriften vände sig till den mest upplysta, mest själfständigt tänkande delen af publiken samt representerade företrädesvis Comtes filosofiska riktning. Den tid, den redigerades af Dr. Chapman, var af dess mest glansfulla dagar. Bland dess medarbetare, af hvilka ju några skulle intaga platsen af ledare inom samtidens literära och vetenskapliga forskning, voro: Herbert Spencer, G.H. Lewes, John Oxenford, James och Harriet Martineau, George Combe, Prof. E. Forbes m.fl.

Under samma tid, som Miss Evans bodde hos Chapmans, hade dessa äfven såsom pensionär Fredrika Bremer. Det kan vara af intresse för oss att höra, hvilket intryck den svenska författarinnan gjorde på sin engelska yrkessyster. Den senare skrifver om henne:

"Hon är i mitt tycke lika föga intagande för ögat som för örat. Jag har aldrig sett en person vid hennes år, som mindre skulle framkallat min rent instinktmässiga aktning. För hvarje gång jag betraktar henne, måste jag skildt erinra mig att detta värkligen är Fredrika Bremer." — Hennes omdöme om "den berömda lilla författarinnan", som hon kallar Fredrika Bremer, blir emellertid senare något fördelaktigare.

Det är intressant att följa med, huru Marian småningom kommer in i det literära lifvet bland en samling framstående män, höra hennes omdömen om dessa personer eller se henne knyta vänskapsband med några af dem. En af dem som sedan hela lifvet igenom förblef hennes "excellent friend", var Herbert Spencer. Angående arten af det inflytande på hennes literära utveckling man velat tillskrifva vänskapen med honom, äro hans egna ord i ett bref till Daily News ett vittnesbörd: "Vår vänskap begynte först 1851" — skrifver han — "då hon redan utmärkte sig genom den vidsträkta bildning och den allt omfattande intellektuella kraft, som senare gjort henne känd öfver hela världen." — Hennes oändliga behof af sympati, som var ett så utmärkande drag för hennes naturell, tillfredsstäldes af denna vänskap, om hvilken hon skrifver till Sara Hennell:

"Ljuspunkten för mig, näst efter min kärlek till gamla vänner, bildar den förtjusande lugna nya vänskap, som Herbert Spencer ger mig. Vi se hvarandra hvarje dag och mellan oss existerar ett högst angenämt 'camaraderie'. Utan honom skulle mitt lif vara ödsligt nog." — Att hon äfven förutsåg hans vetenskapliga betydelse, visar det skämtsamma yttrandet i ett annat bref: — »Han skall stå i Biografiskt Lexikon för 1954 såsom Spencer, Herbert, en originell och djupsinnig filosofisk skriftställare, skildt känd genom sitt stora värk, som gifvit psykologin en ny impuls och mycket bidragit till den framrykta, ställning denna vetenskap för närvarande intager, i jämförelse med hvad fallet var i medlet af förra århundradet. Denne filosofs lif erbjuder, likasom den store Kants, föga af intresse för biografen, etc.

Det var genom Spencer Marian Evans blef bekant med George Henry Lewes. Vid första sammanträffandet med denna spirituella person hör man henne utropa: — "Till utseendet ett slags Mirabeau i miniatyr!" — Emellertid begynner Lewes' namn allt oftare förekomma i brefven från denna tid. — "Lewes var såsom alltid genialisk och rolig", — heter det, eller: — "Lewes är mycket vänlig och uppmärksam, han har vunnit min högaktning, ehuru jag förr tadlade honom. Liksom få andra människor i världen, är han mycket bättre än han förefaller. En man med hjärta och samvete under en mask af lättsinne." — Man ser sympatin tillväxa. När Lewes är sjuk, eller som han själf kallar det, lat, läser hon hans korrektur och efter en dag af arbete tillbringar hon ibland kvällen på teatern eller på någon konsert i sällskap med honom och Spencer.

The Westminster Review tager mycket arbete i anspråk och ger henne mycken möda och omsorg. Med den henne egna noggrannheten utför hon detta arbete, men man ser henne städse misströsta om sin förmåga att kunna göra det. Denna misstro till sin egen förmåga kan hela lifvet igenom spåras hos George Eliot; äfven när hennes rykte steg högst och hennes böcker hade den största framgången, hör man henne uttala sin misströstan om att någonsin mera kunna åstadkomma ett dugligt arbete. En orsak härtill var väl äfven hennes svaga hälsa, som ständigt gjorde streck i räkningen.

I oktober 1853 lämnade hon Dr. Chapmans hus för att hyra sig en liten våning nära Hyde Park. Det var först hennes afsikt att samtidigt uppgifva äfven arbetet som redaktionssekreterare, ehuru hon på Dr. Chapmans uppmaning likvisst kvarstod till följande vår. Hon var vid denna tid icke uteslutande beroende af sin penna, emedan hennes fader köpt henne en lifränta på omkr. 100 pund st., men hennes stora hjälpsamhet mot fattiga vänner gräfde alltid ett djupt hål i inkomsterna. I juli 1854 publicerades hennes öfversättning af Ludwig Feuerbachs Wesen des Christenthums uti Chapmans Quarterly Series med Miss Evans' namn såsom öfversättarinna, första och sista gången hennes värkliga namn stod på ett titelblad i tryck.

Få dagar därefter, den 20 juli, skref hon till vännerna Bray några ord, som i all sin korthet angifva en stor förändring i hennes lif. Brefvet lyder: — "Kära vänner — alla tre. — Jag har endast tid att säga farväl och Gud välsigne eder. Poste Restante, Weimar, för de närmaste sex veckorna och efteråt Berlin. Alltid eder tillgifna och tacksamma Marian."

Hon hade kommit till den mest betydelsefulla vändpunkten i sitt lif: förbindelsen med George Henry Lewes.