XII. THE SPANSIH GYPSY OCH ÖFRIGA ARBETEN I BUNDEN FORM.

Efter att hafva skrifvit Romola, beträder George Eliot åter ett nytt område. Det är betecknande för storheten af hennes rent konstnärliga begåfning att hon icke stannar vid någon fastslagen form, i hvilken det för henne vore bekvämast att röra sig. Oberoende af hvilken tanke man kan hafva om det mer eller mindre lyckliga val hon i detta afseende gjorde i The Spanish Gypsy, måste man dock anse det tillvägagående för det högsta konstnärliga, hvilket söker ikläda hvarje nytt värk den form, som trognast skall motsvara konstnärens afsikter.

George Eliot omtalar 1864 att hon är sysselsatt med ett drama, hvars handling försiggår i Spanien. Hon lär sig läsa spanska och likasom hon, när Romola skrefs, genomgick en mängd italiensk literatur, upptages förteckningen öfver hvad hon nu läser, af spansk. Vi se dramat fortskrida, till och med tredje akten är färdig, då en notis i dagboken meddelar att författarinnan är sjuk och nedslagen, samt att Mr. Lewes tagit hennes drama ifrån henne. Själf betraktar hon detta drama som en epok i sin författarvärksamhet, emedan det är första gången hon på allvar skrifver vers. Emellertid får dramat hvila inemot två år. Under tiden tillkomma några poem och därjämte, ehuru George Eliot egentligen längesedan lämnat artikelskrifvandet, äfven ett par artiklar för The Pall Mall Gazette och The Fortnightly Review. Lewes, som 1865 varit en af The Fortnightly's grundläggare, blef äfven dess redaktör, och dess första häfte utkom med en uppsats öfver Leckys arbete: The Influence of Rationalism af George Eliot. I mars samma år började hon också romanen Felix Holt.

På våren 1868 låg The Spanish Gypsy färdig. Författarinnan hade året förut gjort en resa till Spanien och därefter upptagit arbetet, hvilket hon nu gaf en ny form, i det dramat blef omarbetadt till ett poem i tre delar, innehållande dramatiska scener förbundna med episk text.

George Eliot berättar, att tanken på detta värk först ingifvits henne vid ett besök i Scuola di San Rocco i Venezia vid åsynen af en tafla af Tizian, framställande Marias bebådelse. Hon fann där en stor idé: en ung flicka, som står i begrepp att ingå äktenskap och sålunda skall dela kvinnornas vanliga lott, underrättas om att hon blifvit utsedd att fylla en stor uppgift, hvilken likvisst skall göra hennes lif fruktansvärdt olikt andra kvinnors. Hon tvekar och bäfvar, men lyder slutligen den röst, som kallar henne.

Denna tanke vill George Eliot utföra i sin dikt The Spanish Gypsy. Hon förlägger skådeplatsen till Spanien under Ferdinands och Isabellas tid, då det moriska väldet lutade mot sin undergång. Med konstnärlig blick har hon valt tid och rum och sålunda tillfört dikten den effektfulla motsatsen mellan orient och occident.

Zigenarhöfdingen Zarca har uppgjort den djärfva planen att gifva sitt kringirrande folk ett fädernesland; för att realisera sin stora plan ansluter han sig till morerna under den nu pågående kampen mot spanjorerna, och blir som lön härför lofvad ett stycke land på Afrikas kust, dit han vill föra sitt folk för att där skapa sitt kungarike. Zarca har egt en enda dotter Fedalma, som, medan hon ännu var ett spädt barn, blef honom frånröfvad af spanska krigare. Hon har blifvit uppfostrad som spanjorska af hertiginnan Silva, den unge hertig Silva älskar henne, och hon står, när dikten börjar, i begrepp att gifta sig med honom. Aftonen före dotterns bröllop blir Zarca tillfångatagen af hertigen, och när han fängslad föres genom staden, återser han sin Fedalma. Zigenarblodet har gjort sig gällande hos henne, hon har gått ned på torget, där folket roar sig, och har, omotståndligt hänförd af musikens toner, begynt dansa, medan folket jublar omkring henne. Zarca har känt igen henne och lyckas på kvällen smyga sig till hennes rum. I det han ger sig tillkänna och framlägger ovedersägliga bevis för att han är hennes far, meddelar han henne sin stora plan samt fordrar att äfven hon skall lefva för sitt folk och fortsätta hans stora arbete. Fedalma kämpar en hård kamp med sin kärlek till Silva men besluter sig ändtligen för att fly med fadern till sin föraktade stam. Drifven af sin kärlek förföljer Silva dem till zigenarlägret men kan endast vinna Fedalma, genom att han öfverger sin egen nation samt förenar sig med zigenarena. Förfärligt blir straffet för att han sålunda sviker sin plikt för sin kärleks skull. Zigenarena öfverrumpla den fästning, hvars befälhafvare Silva varit, och han måste se sina vänner fängslas och afrättas. I förtviflan häröfver genomborrar han med sitt svärd sin bruds fäder och är sålunda för evigt skild från Fedalma. Han går som pilgrim till Rom och skall försona sin synd genom att kämpa för korset, Fedalma åter lyder sin döende faders vilja och för såsom drottning sin stam öfver till Afrika, ehuru hon själf icke hyser något hopp om att lyckas utföra den stora plan, som varit en annans tanke.

George Eliot har här likasom i Romola tecknat storslagna personer, hvilka främst skola vara bärare af en idé. Hon, som förklarade sig vilja framställa emedan de utgöra det öfvervägande flertalet af våra medmänniskor, har nu uppsökt "dessa hjältar och profeter", som bilda undantagen. I Romola använde hon sin naturalistiska metod på det historiska ämnet, och genom att likasom kalkera ut det förflutnas realitet, frambragte hon delvis den mest lifskraftiga värklighet, som t.ex. Tito Melema. I The Spanish Gypsy har redan versen och formen bidragit till att förflytta personerna till en annan sfär än hvardagslifvets. Bärarena af de upphöjda idéer, som här skola finna uttryck, ega icke den kött- och blod-realitet som Mrs. Poyser, Hetty, Maggie, Tom eller Silas Marner. Det visar sig tydligt att George Eliots känsla för det exceptionella och romantiska var långt mindre mäktig än hennes sympati för företeelserna i det hvardagliga lifvet.

Men om äfven The Spanish Gypsy icke kan ställas i bredd med de tidigare arbetena, så är dikten likvisst af betydande intresse för den, som vill få en inblick i George Eliots utveckling och en hel bild af hennes författarpersonlighet. Hon vill, när hon skildrar de romantiska tilldragelserna i The Spanish Gypsy, icke mindre än när hon tecknar hvardagshändelser, se utöfver de yttre företeelserna för att tränga till lifvet själft och visa fram någon del däraf, sådant det ter sig för en stor konstnär. Det är resignationen och själf uppoffringens lära hon här predikar: individen måste uppgifva sin personliga lycka för det allmänna bästa, han har icke rättighet att undandraga sig det kraf hans tid, hans land och hans folk ställa på honom.

Af upphöjda, djupsinniga tankar eger The Spanish Gypsy en rik fond, George Eliot har ock förstått att skickligt begagna språket som material och visar insikter i metrikens lagar, så att om allt detta kunde skapa ett utmärkt skaldevärk, skulle The Spanish Gypsy utan tvifvel vara det. Men författarinnan har icke egt den sångens gåfva, som är poeten medfödd, som aldrig kan läras och som gör det naturligast för honom att sjunga, om han vill att andra skola uppfatta det som djupast lefver och rör sig inom honom själf. Det diktvärk, som icke bäres fram af denna lifgifvande kraft, förmår aldrig tränga igenom till att blifva många tusendes egendom.

Utom The Spanish Gypsy har George Eliot skrifvit åtskilliga kortare dikter. Dessa utkommo samlade under namn af The Legend of Jubal and Other Poems, samt skrefvos mellan åren 1865 och 1873. Endast få af dem äro rent lyriska: hennes begåfning var icke den lyriska poetens. I de elfva sonetterna Brother and Sister besjitnger hon sin egen och sin broders barndom, men huru mycket bättre har hon ej behandlat samma ämne i The Mill on the Floss. Dikten O may I join the choir invisible utmärker sig äfven mera genom djupa vackra tankar än genom rent lyrisk skönhet. Att hon långt bättre kunde sätta sig in i den rent episka diktens natur, visar The Legend of Jubal (1869), hvilken hon bygt på gammaltestamentliga motiv. Dikten skildrar kulturens begynnelse och musikens uppkomst genom Kains efterkommande. Sedan döden kom i världen, kunde människorna icke mera lefva sorgfria, emedan de ständigt måste tänka på att de engång skulle lämna denna sköna jord, och därför begynte de sträfva efter något, som kunde trotsa förgängelsen. Det var sålunda döden, som frambragte kulturen. Af Lamechs söner hade Jubal fått musikens gåfva, när han hörde hammarslagen från Tubalkains äsja, hörde fåglarnas sång, hörde naturens otaliga ljud, lärde han sig uppfatta rytmen och fann att tonerna långt kraftigare än blotta människorösten kunde tolka det han kände och tänkte. Så blef han lyrans uppfinnare. Med denna i hand begynte han vandra kring jorden för att öfverallt där han gick fram, skänka människorna den odling och den lycka, som konsten bär med sig. Denna framställning af hvad konsten förmår gifva människorna, är af upphöjd skönhet. Efter flere hundra år återvänder Jubal gammal och bruten till sin fädernebygd endast för att dö där. Allt är förändradt, han känner icke mera igen platsen, i stället för de forna enkla hyddorna ser han en stor stad, kulturen har omskapat allt. Då möter honom en högtidsklädd skara, som under sång och musik tågar ut för att fira en fest för Jubal, musikens uppfinnare. Med uppbjudande af sina sista krafter störtar han emot den under utropet: "Jag är Jubal — jag skapade lyran!" Men ingen tror honom, den gamle mannen stötes bort med hån och förakt och dör okänd och ensam under en buske vid vägen. Han själf är förgäten, men hans namn och värk lefva genom tiderna.

Den dramatiska dikten Armgart innehåller den enda bild George Eliot egentligen gett af den kvinliga konstnären, om man undantager en af bipersonerna i Daniel Deronda. Armgart är en ung begåfvad sångerska, som känner sig ega kraft och ärelystnad nog för att gå sin egen väg och skapa sig ett berömdt namn, och hennes ungdomliga mod bjuder henne att sträfva långt utöfver kvinnans vanliga sfär. När kärleken för henne framställer sig såsom en medtäflare till konsten, väljer hon den senare. Det problem, som sträfvandena för kvinnans likställighet med mannen gjort till en af tidens brännande frågor, tillspetsar sig här i Armgarts ord, när hon opponerar sig mot åsikten att det för kvinnan enda eftersträfvansvärda vore moderskapet, emedan naturen velat så. Ty naturen hade ju äfven gifvit henne denna härliga röst, denna glödande ärelystnad, och då voro väl äfven de berättigade. Emellertid förlorar Armgart sin röst och vill i den första förtviflan beröfva sig lifvet, ehuru hon sedan afstår från detta beslut för att resignerad försöka lefva lifvet på samma vis som tusentals andra göra det. Betecknande för George Eliots lifsuppfattning är att, när hon tecknat denna bild af en högt begåfvad kvinna, väcker hon läsarens sympati icke genom det, som hos denna konstnärinna är olikt andra människor, utan genom det, som gör att hon får dela vanliga människors lott. George Eliots konst är allt igenom demokratisk: storhet och begåfning innebära aldrig där ett privilegium utan en förpliktelse för den som fått gåfvan.