V. ARTIKLAR I THE WESTMINSTER REVIEW.

Tiden mellan åren 1852—57 intager sin skilda plats i George Eliots literära utveckling. Intill april 1854 var hennes värksamhet för The Westminster Review mest den dryga, ehuru delvis osynliga del, som kommer på utgifvarenas lott. Endast en större artikel af hennes hand, Carlyle's Life of Sterling, ingår i januarihäftet 1852. Miss Blind talar väl i sin biografi om en artikel öfver Margaret Fuller, hvilken hon, utan några andra bevis än dem hon tror sig finna i stilen och ämnet, tillskrifver George Eliot, men densamma återfinnes icke i uppsatsen: George Eliot, her Life and Writings, som The Westminster Review publicerade 1881 kort efter författarinnans död, och där hennes öfriga för tidskriften skrifna artiklar uppräknas.

För öfrigt skref Miss Evans såsom "assistanteditor" en god del af den summariska literaturöfversikten i hvarje häfte af tidskriften. Sedan hon lämnat befattningen som redaktionssekreterare, stegrades hennes själfständiga literära värksamhet; under resan i Tyskland och strax efter återkomsten till England skref hon åtskilliga artiklar. Vid hemkomsten engagerades hon af Dr. Chapman att delvis öfvertaga afdelningen för "Contemporary literature" i tidskriften. Under denna tid ser man både henne och Lewes af alla krafter arbeta med artiklar för olika revyer; de skulle själfva lefva af sitt arbete samt därjämte underhålla Lewes' tre söner, hvilka uppfostrades i Hofwyl i Schweiz. För omkring tre års tid slogo de upp sina bopålar i Richmond nära London, och det var här en betydande del af George Eliots värk såg dagen. De hade på denna tid endast ett gemensamt arbetsrum, och George Eliot berättade senare i lifvet, hurusom raspandet af en annan penna "till den grad irriterade hennes nerver att det nästan gjorde henne vild".

Dagboken från denna tid talar om olika artiklar för The Leader (till hvars redaktion Lewes hörde), till Fraser's Magazine, till Saturday Review, samt literaturöfversikter till Westminster Review. De artiklar af George Eliots hand, som ingingo i The Westminster Review äro: Carlyles Life of Sterling, januari 1852; Woman in France: Madame de Sablé, oktober 1854; Evangelical Teaching: Dr. Cumming, oktober 1855; German Vit: Heinrich Heine, januari 1856; The Natural History of German Life, juli 1856; Silly Novels by Lady Novelists, oktober 1856, och Worldliness and other Worldliness: the Poet Young, januari 1857.

Dessa George Eliots kritiker och essays äro anmärkningsvärda egentligen för den belysning de kasta öfver hennes egen utveckling. Inom kritikens konst kunna de icke ställas i bredd med hvad George Eliots diktning är på sitt område. Hennes essays äro intelligenta och logiska, ibland mängda med det skilda slag af satir, som senare utgör en så egendomlig beståndsdel i hennes romaner, men denna kritiska del af hennes författarvärksamhet är icke i någon händelse banbrytande. Vissa af de egenskaper, som senare komma att blifva grunddragen i hennes diktning, spårar man emellertid redan här. I dessa kritiker är det psykologiska elementet det mest framträdande. Hennes öfversättningsvärksamhet, likasom hennes studier, hade ju hittills gått hufvudsakligast i filosofisk riktning, och dessa filosofiska studier trycka sedan sin djupa prägel på alla hennes värk. Säkerligen har äfven hennes ställning till The Westminster Review haft sin betydelse härvid, då ju tidskriften representerade den nya riktning, som på detta område bröt sig igenom. Inom George Eliots diktning äro ständigt de etiska spörsmålen det väsentliga, och huru detta psykologiska och etiska element redan i kritikerna gör sig gällande, kunna några utdrag ur dem visa. I The Natural History of German Life säger hon om konstens förhållande till lifvet:

"Konsten står lifvet närmast; den är ett medel att vidga vår erfarenhet och sätta oss i beröring med våra medmänniskor, utöfver gränserna af våra personliga lefnadsomständigheter. Så mycket heligare är då konstnärens kall, när han skall framställa folket. Förfalskning därvidlag är ännu mera fördärfbringande, än då det gäller lifvets mera artificiella former. Det betyder mindre, om vi ha en oriktig föreställning om förgängliga modesaker, om sprättars och härtiginnors konversation och sätt att vara, men det år af vikt att vår sympati för daglig glädje och sorg, för våra vanliga medmänniskors möda, för den tragiska eller humoristiska sidan af deras lif icke ledes i ett orätt i stället för i ett riktigt spår."

"Konsten framställer värkligheten, — såtillvida att framställningen icke gifver föremålet själft, utan endast återspeglar detsamma och måste begränsas af sitt medium… Realism är grunden för all konst, och dess motsats är icke idealism utan 'falsism'… En oriktig framställning af det dagliga lifvets former är icke mindre klandervärd, än en oriktig framställning af ett mera ideelt lifs; att gifva Apollo en trubbnäsa eller kläda Jupiter i paletå, vore icke mera stötande för ett artistiskt sinne, än denna meningslösa förfalskning af naturen, som oförmågan tillåter sig under förevändning af att 'försköna' den. Gif oss antingen värkliga bönder, eller framställ dem als icke, måla antingen intet draperi, eller måla det med yttersta noggrannhet, låt antingen folket vara tyst, eller låt det tala sin klass' språk."

Man ser redan här George Eliots oändligt höga uppfattning af konsten, denna uppfattning, som senare alltid kom henne att så djupt känna konstnärens förpliktelser.

Hon hade tidigare genomgått en för hela hennes inre människa betydelsefull andlig kris. Det hade ju varit otillfredsställelsen med den etiska beståndsdelen af kyrkans lära, som kommit henne att helt och hållet bryta med denna. I Evangelical Teaching och ännu mera i Worldliness and other Worldliness riktar hon sitt angrepp mot den låga moral, som får drifva sitt spel under kyrkans täckmantel. Med satiren som uttrycksmedel talar hon om "präster, som binda sina profetiska predikningar i lilafärgade band med guldsnitt, för att med dem pryda borden i evangeliskt sinnade ladies mottagningsrum". Än skarpare blir denna satir i den senare artikeln, riktad mot poeten Young. Hans förakt för denna världen och hans exaltation för den, som är bortom stjärneringen, väcker förtrytelse hos George Eliot, som alltid betonar sympatin för lifvet och våra medmänniskor såsom det väsentligaste. På tal om denne förf:s. Night Thoughts säger hon:

"Ingen kan bättre än han passa för en statskyrka. Han är en fulländad personifikation af dennas noga afvägda mått af timligt och andligt. Han är lika djupt öfvertygad om dödens allvar, som om nödvändigheten af att betala begrafningsomkostnaderna; han längtar på samma gång efter evigt lif och efter 'att lefva'; han hyser lif lig tillgifvenhet för beskyddare i allmänhet, men föredrar på det hela taget den allsmäktige. Han undervisar med mera än officiel öfvertygelse om de jordiska tingens fåfänglighet, men håller det för annat än en privat sak, om hans lofvärda bemödanden att rikta människornas uppmärksamhet på en annan värld, icke belönas genom att han själf vinner befordran i denna världen… Om det ej vore för tanken på evigheten, så skulle han anse det klokt och angenämt att vara osedlig eller taga lifvet af sin fader; och om han icke hade himlen i minnet, vore det ganska oförnuftigt att icke vara en skojare. Han anser människan för en blandning af engel och djur; djuret skall förödmjukas genom påminnelse om dess 'förhållande till stjärnorna' och hållas i styr genom betraktelser öfver dödsbädd och dödsskalle; engeln skall utveckla sig genom afsky för denna världen samt beprisande af den tillkommande, och genom detta förfarande utbildas den kristne — den högsta fulländningen af människan."

Betecknande för det psykologiska elementet i George Eliots begåfning äro ock de två tidigare artiklarna Woman in France och Silly Novels by Lady Novelists, hvilka därjämte erbjuda det skilda intresset att de visa oss, hvad hon, som själf skulle tillföra romanen något af det bästa och egendomligaste en kvinnas penna riktat den med, tänkte om den kvinliga begåfningens manifestationer inom literaturen.

Uti Woman in France framställer George Eliot den franska kvinnan såsom den enda, hvilken värkligen intager en plats i literaturen, "har haft ett lefvande inflytande på dess utveckling. Ty ensamt i Frankrike har kvinnans naturell som en elektrisk ström löpt genom stilen och förvandlat det som annorstädes är tungt och oklart, till behagfullt och klart; ensamt i Frankrike skulle, i händelse det kvinnorna skrifvit utplånades, en betydlig lucka uppstå i nationens historia". — Och orsaken till denna de franska kvinnornas öfverlägsenhet anser hon ligga däri, att dessa haft mod att förblifva sig själfva. Genom att de sålunda blefvo sin natur trogna, genom att de endast sökte inspirationen ur egen lifserfarenhet i stället för att lydigt kopiera männen, få deras bref och memoarer, deras noveller och skildringar ett skildt, nej, enastående värde, för den som studerar konst och literatur. De engelska kvinnorna ha däremot icke följt naturens spontana ingifvelse. I stället för att gifva fritt spel åt det specifikt kvinliga elementet, hafva de velat stöpa sina värk i samma form som männens, med den påföljd att deras skrifter blifvit "en absurd öfverdrift af maskulin stil, liknande den skrytsamma hållningen på en dålig skådespelerska i manlig dräkt".

Kanhända är George Eliot här alltför sträng mot de engelska författarinnorna och tar icke nog hänsyn till flere af sina samtida, t.ex. Elizabeth Browning eller systrarna Brontë.

I Silly Novels by Lady Novelists är hon utan misskund med det sätt, hvarpå det stora flertalet engelska författarinnor vanhelgar konsten. Hon indelar deras noveller i "de toma, de tråkiga, de fromma och de pedantiska." — "Vi ha tänkt oss", — säger hon, — "att utblottade kvinnor begynna skrifva noveller, på samma vis som de blifva guvernanter, emedan de icke veta af något annat för en lady passande sätt att förtjäna sitt bröd. Toma ord hafva en ursäkt i en tom mage." — Vissa af dessa noveller få det bitande tillmälet att vara gjorda till "ett slags medicinsk konfekt för unga damer tillhörande the Law Church". Men förf. tillägger:

"Det värkliga dramat inom den evangeliska kyrkan — och där finnes öfverflöd på fina dramatiska uppslag för den, som har begåfning nog att upptäcka och framställa dem — gifves hos medel- och underklassen. Hvarför skulle vi icke kunna få lika intressanta bilder af det religiösa lifvet inom Englands arbetande klasser, som Mrs. Stowes framställningar af negrernas religiösa lif?" — George Eliot betonar här ett element, som hon själf senare skulle komma att tillföra samtidens literatur genom sin egen diktning. Hon slutar den stränga läxan till kvinnorna med en varm uppmaning, att "värklighetens hela fält må stå öppet för kvinnan som för mannen", emedan först då det egendomliga i hennes andliga begåfning skall kunna framträda.

I George Eliots essays och kritiker finnes egentligen intet, som häntyder på novellisten. De egenskaper man i dem spårar, beteckna snarare forskaren än konstnären. Huru kommer det sig väl då, att omedelbart efter sin sista essay gifver oss samma hand en efter annan de tre förträffliga novellerna, som bilda Scenes of Clerical Life, och något år därpå Adam Bede, hvilken såväl engelska som utländska kritiker varit ense om att betrakta såsom en af de bästa romaner, som någonsin skrifvits? J. Jacobs framkastar i en af sina kritiker öfver George Eliot följande svar på denna fråga: "För att berätta en historie, fordras att man skall hafva upplefvat en."

Förbindelsen med Lewes hade på Marian Evans utöfvat ett så djupt inflytande, som öfverhufvudtaget något förhållande mellan två människor kan hafva. Detta är icke blott ett antagande med sken af sannolikhet, utan det bevisas af otaliga ställen i brefven och dagboken samt af tillegnan på hennes manuskript. Det var såväl det djupa, hemlighetsfulla inflytande, som samhörighet utöfvar på tänkesätt och uppfattning i allmänhet, likasom den rent personliga uppmuntran, hvilken för en så ytterst känslig natur som George Eliots betydde ofantligt mycket. Om hvilket inflytande deltagande i allmänhet hade på henne, vittnar ett bref till Mr. Bray, däri hon tackar honom för några berömmande ord, som han yttrat om en af hennes artiklar: — "Sådant uppmuntrar mig," — säger hon, — "och hjälper mig att göra det bättre. Jag tror aldrig att hvad jag skrifver duger till något, innan andra säga mig det, och äfven då förekommer det mig, som skulle jag aldrig mera skrifva något värdt att läsas."

På manuskriptet till Adam Bede läses följande tillegnan: — "Åt min dyre make George Henry Lewes ger jag detta manuskript till ett arbete, som aldrig skulle blifvit skrifvet, utan den lycka hans kärlek skänkt mitt lif." — Och på manuskriptet till The Mill on the Floss står: — "Åt min älskade make George Henry Lewes ger jag detta manuskript till min tredje bok, skrifvet under det sjätte året af vår förening i Holly Lodge, South Field, Wandsworth och slutadt den 21 mars 1860." — Äfven på hennes öfriga manuskript finnes någon liknande tillegnan. Den ståndpunkt hon genom föreningen med Lewes kom att intaga till den yttre världen, gjorde kanhända äfven att hon nu vid början af sin författarbana drog sig inom sig själf, likasom koncentrerade sig i sina egna tidigare minnen och upplefvelser.