XIV. DANIEL DERONDA.

Under samma tid som George Eliot höll på med Middlemarch, diktade hon äfven sin Legend of Jubal samt några andra poem. Middlemarch, som begynte utkomma 1871 i december, låg färdigtrykt ett år därefter. Vi läsa i George Eliots dagbok, att intet af hennes föregående arbeten, icke ens Adam Bede, blifvit mer entusiastiskt emottaget, men dessa författarinnans uppgifter måste tagas med en viss reservation, då man vet att hon ju öfver hufvud taget icke ville befatta sig med kritikerna och att Lewes omsorgsfullt undanhöll de ofördelaktiga, medan hon åter omgafs af en skara lika tänkande vänner, som beundrande såg upp till den stora författarinnan.

Till julen 1871 hade på föranstaltande af Mr. Alex. Main utkommit en volym kallad: Wise, Witty and Tender Sayings in Prose and Verse; Selected from the Works of George Eliot. År 1874 sammanförde hon själf i en volym The Legend of Jubal med de öfriga förutnämda poemerna, som ingått i åtskilliga tidskrifter. I början af februari 1876 var hennes sista stora roman Daniel Deronda färdig.

Daniel Deronda har biifvit mycket diskuterad och mycket olika bedömd. Anmärkningarna hafva gält både romanens byggnad och den öfverarbetade stilen, medan den lifliga diskussionen, som vid tiden för bokens utkommande fördes inom den engelska och utländska pressen, gälde hufvudsakligast det judiska elementet i denna roman.

Om Middlemarch innehåller fyra berättelser, som äro tämligen mödosamt men i alla fall ganska skickligt slingrade inom hvarandra, så innehåller Daniel Deronda två historier, som helt enkelt äro stälda sida vid sida. Den ena är historien om Gwendolen Harleth och Grandcourt. Dessa båda figurer äro nya inom George Eliots diktning samt visa oss författarinnans observationsförmåga fortfarande i sin fulla kraft. Hvad hälst man kan säga om den öfverarbetade stilen, den alltför stora tillsatsen af filosofi, den alltför tydligt framträdande tendensen, så måste man dock medge, att när det gäller att djupt tränga in i en karaktär, är uppfattningens skärpa och finhet oförändrad samt har t.o.m. i vissa afseenden ökats i detta sista arbete. Vi kunna se denna Grandcourt för oss med hans bleka förnäma ansikte och de lugna likgiltiga åtbörderna. Mellan fingrarna håller han den eviga cigarren, medan hans läppar antingen uttala ett föraktfullt ord eller stumma tillkännage hans missnöje. Någon moralisk ansvarighetskänsla hyser han lika litet för egen räkning, som han tror andra om att hafva någon, samt vill hos sina medmänniskor i allmänhet endast uppsöka deras svagheter och lyten. Han är genomblaserad, det enda nöje han förmår erfara, är att kufva och plåga andra. Han tycker om att slå sina hundar och hästar, han har gift sig, emedan han vill beherska en vacker ung varelse, och om hans val fallit på Gwendolen Harleth, är det emedan hon haft mod att trotsa honom. Han är lumpen oaktadt sitt eleganta sätt, grym oaktadt sin yttre likgiltighet, rå under masken af en fulländad gentleman. Den flegma, med hvilken han kufvar och pinar sina offer, förlänar honom något demoniskt. Han ger sig aldrig helt ut och får därigenom alltid öfvertaget öfver ärligare och öppnare naturer. Det är en gestalt, som inger oss förfäran, och såsom konstskapelse beundran.

Gwendolen är en mindre öfverraskande gestalt men lika omsorgsfullt studerad. Hon eger skönhetens stora makt och är medveten därom. Den har hos henne alstrat en egoism, hvilken som naturlig rätt kräfver allt af andra. Hennes mor och systrar underkasta sig alla hennes nycker. Hon har en stark vilja, men riktar den mot intet mål, hon är ärelysten, men förmår icke frambringa något, hon fordrar af lifvet endast nöje och omväxling och sådana triumfer, som utöfvandet af hennes makt kan skaffa. Hon är okunnig och ytlig men har ingen dålig natur, hon eger trots allt en fond af oskuld, och hos henne finnes en grodd till något bättre, som skall spira upp, i händelse omständigheterna bli gynnsamma. Det är denna utveckling till något ädlare och bättre, som försiggår med en världslig och ytlig kvinna, George Eliot velat skildra.

Den kvinliga instinkten hos författarinnan och hjältinnan gör, att när Gwendolen vill förbättra och höja sig, söker hon hjälp härtill hos en man. Allt sedan Gwendolen lärt känna Daniel Deronda, blir hon otillfredsstäld med sitt ytliga lif. Emellertid är denna moraliska känsla icke nog, hon måste genomgå lifvets hårda skola af sorg och förödmjukelse. Hon gifter sig med Grandcourt för att undgå den lott, som väntar henne sedan hennes mor blifvit fattig. Det är en fruktansvärd bild författarinnan ger af detta äktenskapliga lif. Grandcourt kufvar sin hustru med samma kallblodighet, som han tvingar sina hästar och hundar att lyda sig, och hon underkastar sig under ständigt stum protest, till dess hennes enda hopp om befrielse blir någon tillfällighet. Denna kommer äfven, när Grandcourt en dag under en segelfärd faller öfverbord. I samma sekund, som Gwendolen ser denna utväg att blifva fri, tvekar hon att på hans rop kasta till honom repet eller själf ropa på hjälp. Tvekan varar visserligen endast ett ögonblick, i det nästa kastar hon sig, gripen af ångest och samvetskval, öfverbord för att rädda honom, men när hjälpen kommer är det för sent, Grandcourt är redan död. Den inre strid Gwendolen sedan utkämpar med sina samvetskval och själf förebråelser, är skildrad med stor kraft, medan däremot resultatet af denna kamp och historiens slut icke göra ett lika trovärdigtintryck.

I bredd med denna skildring löper bokens judiska del. Daniel Deronda, som uppfostrats i okunnighet om sin judiska börd, kommer af en tillfällighet i beröring med den unga judinnan Mirah, hennes bror Mordecai och den judiska familjen Cohen. Mordecais stora tanke är judendomens återupprättande icke blott i religiöst utan äfven i politiskt afseende. Han drömmer om att judarne än en gång skola blifva ett folk med ett fädernesland, och denna stora tanke ger han vid sin död i testamente åt Deronda, som fått kännedom om att äfven han är född jude. Förenad med Mirah vill Deronda egna sitt lif åt den stora uppgiften.

Denna George Eliots uppfattning och framställning af judendomen icke blott såsom en religiös utan äfven som en nationalitetsfråga väkte stort uppseende. En mängd kristna skriftställare och kritiker förklarade denna bokens judiska del misslyckad, så t.ex. säger Edmond Scherer om Derondas nationalitetssträfvanden: "Denne unge man, som är framstäld såsom en bild af själfförnekelse och klokhet, blir offer för en chimär och därtill den mest ointressanta chimär, som uppfinningsförmågan någonsin skapat. — Den judiska episoden i Daniel Deronda är ett af de mest oförklarliga misstag, som en stor författare någonsin begått."

Däremot väkte George Eliots uppfattning stort erkännande från judiskt håll. Hon talar själf om att hon erhållit ett bref från öfverrabbinen Dr. H. Adler, hvilket gladde henne mera än något erkännande, som förut kommit henne till del. Han uttrycker däri sin varma sympati "för den trohet, hvarmed några af de bästa judiska karaktärsdrag blifvit återgifna". — Dr. Adler höll äfven en föreläsning om Daniel Deronda för judiske arbetare.

Också professorn vid det judiska teologiska seminariet i Buda-Pest, David Kaufmann, har i en broskyr: George Eliot and Judaism, an Attempt to appreciate Daniel Deronda, i varma ord yttrat sig i saken. Sedan han talat om judendomens grundidéer, säger han: "Det är en kristen författarinna, som historieskrifvaren måste tillerkänna äran af att djupast hafva uppfattat dessa idéer samt med geniets profetiska syn varsnat den egentliga innebörden af judendomens fundamentalfrågor, under det hon förlänat dem poesins tjuskraft." — Betonande den engelska liberaliteten, omnämner han andra engelska författares framställning af judar: Shakspeare har skapat Shylock i Merchant of Venice, Walter Scott Rebecca i Ivanhoe och Dickens Riah i Our Mutual Friend, äfven Macauley har talat för judarnes emancipation, och Disraeli har i sin egen person visat, huru en jude kunnat nå de högsta värdigheter i England. Han förklarar slutligen, att likasom Lessing genom sin Nathan för alltid blifvit kär för judiska hjärtan, har äfven George Eliot genom sin Daniel Deronda härefter anspråk på judarnes tacksamhet.

En annan jude, som uppträdt med anledning af Daniel Deronda, är den för sina kritiska och filosofiska arbeten öfver judendomen samt såsom kritiker i Atheænum bekante Joseph Jacobs. Han skref i Macmillan's Magazine en artikel, Mordecai; a Protest against the Critics, by a Jew, däri han med stor värme tager den judiska delen af Daniel Deronda i försvar. Sin uppfattning tillspetsar han i följande entusiastiska slutord: — "Jag har i det ofvansagda talat i pluralis, emedan jag känt att i det jag sagt, instämma alla judar, hvilka hafva nog kunskaper och sympati för att kunna uppfatta Mordecai icke blott som den vackraste representant för deras religion och ras inom hela literaturen, utan äfven som den mest värkningsfulla person inom engelsk diktning."

Daniel Deronda står nu i den belysning, som afståndet i tid skänker. De rörelser, som i våra dagars kristna samhällen egt rum mot judarne, likasom det stora judiska kolonisationsföretaget i Syd-Amerika, äro egnade att rätt låta oss uppskatta det värkligt storartade i George Eliots uppfattning, i betraktande af tiden då boken skrefs, medan åter i ett värk, som icke mera eger nyhetens behag, de konstnärliga bristerna äfven bättre framträda. De flesta af judarne i Daniel Deronda förefalla som blodlösa bärare af författarinnans idé, om man jämför dem med de så reella personerna i bokens engelska del. Daniel Deronda själf är ett slags kristustyp och hans förhållande till Gwendolen är det af en frälsare, men han står icke för vårt medvetande såsom en lefvande varelse. Äfven Mirah har föga realitet, hon hör till den kategori af vackra, fina kvinnogestalter, som George Eliot älskat att teckna, men Mirah inger ej den känsla af värklighet, som otaliga smådrag hämtade direkt ur lifvet, förlänat t.ex. Dinah i Adam Bede. Äfven Mordecai är visserligen icke någon ur det dagliga lifvet hämtad gestalt, men vid skapandet af honom har George Eliot stält sig på en annan grund än för sina öfriga figurer. Det är något af den gammaltestamentliga profetiska mysticismen öfver denne bärare af judendomens stora tanke. Som poetisk skapelse måste man visserligen tillerkänna honom en hög rang, och han borde blifva förstådd i vår tid, då man ju visar tendens att söka en osynlig värklighet utöfver de materiella fenomenen.

Redan som ung hade George Eliot, medan hon höll på med öfversättningen af Strauss, lärt sig något hebreiska och genomgick nu för att skrifva Daniel Deronda en mängd gammal och modern hebreisk literatur. Men i stället för att såsom förut den exakta kunskapen endast skulle utgjort en säker grundval för konstnärligt skapande, förde den henne ofta i denna sista roman till okonstnärligt teoretiserande och dunkla spekulationer. I stället för att nöja sig med den konstnärliga effekt, som kan uppnås genom skildringen i och för sig, vill författarinnan ofta nog i slutet af kapitlen likasom stryka under det hon önskar lägga läsaren på hjärtat. Äfven stilen blir delvis invecklad och svårfattlig. Härtill kommer att man i Daniel Deronda icke mera finner den rikt flödande humor, som omotståndligt drar läsaren till Mrs. Poyser, Silas Marner eller de odödliga Dodson'arna. I Middlemarch är humorn redan betydligt sparsammare än i de tidigare arbetena, och i Daniel Deronda har den helt och hållet torkat in — utom möjligen vid skildringen af familjen Meyrick — samt ersattes af en viss satirisk skärpa.