VIII. THE MILL ON THE FLOSS.

Adam Bede blef en stor triumf för George Eliot. Den uppskattades icke blott af den literära världen hemma och i utlandet såsom en af samtidens yppersta romaner, utan blef äfven en mycket läst bok. Den gick på ett år ut i 16,000 engelska exx., blef öfversatt till franska, tyska och ungerska, samt ingick därjämte i Tauchnitz edition af engelska författare. Med anledning af att en viss Liggins från Nuneaton uppträdde med anspråk på att vara författare till såväl Adam Bede som de föregående Scenes of Clerical Life, afkastade George Eliot nu sin anonymitet och gaf sig tillkänna för såväl allmänheten, som sina enskilda vänner.

Efter den stora framgången med Adam Bede gjorde George Eliot och Lewes på sommaren 1859 en tur till Schweiz. Strax efter hemkomsten på hösten begynte hon en ny stor roman, hvilken hon först omtalar under namnet "Sister Maggie", men som sedan bär namnet The Mill on the Floss. Valet af titeln förorsakade henne åtskilligt hufvudbry, både hon själf och Lewes hade flere namn på förslag, tils omsider The Mill on the Floss antogs på inrådan af Blackwood. Romanen skrefs under vinterns lopp, manuskriptet blef färdigt i mars 1860, och redan i april kom boken ut.

Medan Adam Bede är en teckning af böndernas och den egentliga landsbefolkningens lif i början af detta århundrade, tecknas i The Mill on the Floss bourgoisien i provinsen under samma tid. De fel, som vi redan sågo i Adam Bede: handlingens långsamma framåtskridande och samma sorglöshet hvad beträffar afvägande af kompositionens olika delar, återfinna vi i ännu mycket högre grad i The Mill on the Floss. I bokens förra del, som utgör en skildring af Toms och Maggies barndom, står handlingen helt och hållet stilla och först, när vi hunnit nära nog till midten af berättelsen, begynner den egentliga romanen med mjölnaren Tullivers konkurs. Det sätt, på hvilket romanen afslutas, kan ock gifva skäl till anmärkning. Den breda Floss öfversvämmar och rycker vid sin framfart med sig Tom och Maggie Tulliver, just i det ögonblick, då lifvet för dem tyktes knutit en alltför svår konflikt, för att den skulle kunnat lösas. Floss sopar i sin breda strömfåra bort allt missförstånd, all stolthet, allt hat, och de båda syskonen, som lifvet ohjälpligt skulle skilt åt, försonas i en omfamning i döden.

Samma sak, att döden kommer just i rätta ögonblicket, ställer allt i ordning och afhugger knuten, ser man äfven i flere af George Eliots öfriga arbeten t.ex. i Middlemarch, Romola och Daniel Deronda. Sonja Kovalevsky säger i sin lilla skizz: Mina minnen af George Eliot, att hon vid sitt möte med författarinnan anmärkt om detta förhållande och fått till svar:

"Ni har kanske rätt, men har ni ej ofta märkt detsamma i värkliga lifvet? Jag för min del tror att döden är mycket mera logisk, än man föreställer sig. När ställningen blifvit alltför outhärdlig, när man ej ser någon möjlig utväg, när de mest motsatta plikter ömsesidigt ligga i strid med hvarandra, då är det döden, som kommer och öppnar en ny väg, som försonar hvad som tyckes oförsonligt. Det är tron på döden, hvilken ofta gifvit mig mod att lefva."

Hvad beträffar den långa skildringen af Maggies och Toms barndom, har George Eliot själf i ett bref till sin franska öfversättare, M. d'Albert, anmärkt att hennes stora förkärlek att framställa barndomen varit orsaken till denna, hvad tyskarna kalla "episka bredd". Hon tillfogar: "jag tror mina åsikter äro i hög grad afvikande från franska regler".

Och likvisst ha hennes arbeten blifvit både förstådda och mycket högt skattade i Frankrike. Orsaken härtill är att dessa arbetens förtjänster äro så oändligt mycket större än de lätt i ögonen fallande felen i kompositionen.

Denna skildring af syskonen Tullivers barndom är en af de bästa teckningar ur barnlifvet och en af de finaste idyller, som någon literatur öfver hufvud taget eger. Alla de små, skenbart obetydliga dragen ur barnens lif, hvilka emellertid för ett barn hafva samma betydelse, som senare sorger och fröjder för den fullvuxne, äro af George Eliot återgifna med oändligt fin uppfattning och sympati. Vi genomlefva alla dessa små tilldragelser tillsammans med den lifliga, lidelsefullt känsliga Maggie, som ofta handlar orätt och obetänksamt, men som är i stånd att offra allt för den hon älskar, som hungrar och törstar efter kunskaper lika mycket som efter kärlek och sympati, och som dyrkar brodern Tom, hvilken är hennes fullkomliga motsats såväl till karaktär som lynne. Tom har en stark vilja, han är redbar, arbetsam och rättskaffens, hans stolthet och personliga ärelystnad göra honom hård och oförsonlig, och han är snar att döma utan någon tanke på sina egna svagheter. Bilderna ur de båda barnens lif äro öfvergjutna af en egendomlig, skär poesi, som också har något i bästa mening kvinligt, emedan i en kvinnas uppfattning af ett barn naturligen måste ingå element, som äro främmande för en mans.

Men denna långa skildring ur barnlifvet har också sitt inre logiska sammanhang med det hela. Alla de små obetydliga händelserna äro grodder, ur hvilka den blifvande karaktären spirar upp, och äro sålunda bestämmande för kommande handlingar. Inom den naturalistiska romanen är detta numera ett vanligt tillvägagående, men vi måste betänka att The Mill on the Floss utkom 1860. Darwins Origin af Species hade nyligen sett dagen och öppnat hittils okända vägar för den samtida naturforskningen, och med den följde sedan psykologin och filosofin. Där går genom George Eliots bok en djup underström af detta tidens stora nya flöde.

I Adam Bede hade ju George Eliot på det mest energiska sätt betonat den ställning, hon ville intaga gentemot romantiken, samt förklarat, hurusom för henne det romantiska låg uti det ovanliga hos personerna, likasom i det ovanliga och oförklarliga i deras handlingar eller vissa tilldragelser i deras lif. Maggies historia skulle ock kunna kallas romantisk, om vi icke kände de tidigare betingelserna, ur hvilka den kunde förklaras. Att naturen kan vara dunkel, oändligt skiftande och svårförstådd, visar oss George Eliots diktning, men vi skola söka tränga in i den, förstå den och lösa dess gåtor. Detta är vetenskapens klarhet gentemot romantikens mystiska dimdunkel.

Flere stora författare hafva känt sig manade att i något af sina arbeten under någon lätt förklädnad teckna sig själfva eller en del af sitt lif. Rousseau har gifvit de ohöljda teckningarna i sina Confessions, Gcethe sin Werther, Thackeray Pendenis, Dickens David Copperfeld och Charlotte Brontë sin Villette. En liknande ställning intager The Mill on the Floss i George Eliots diktning. Det råde intet tvifvel om att George Eliot vid framställningen af denna Maggie, som så lidelsefullt hungrar efter ömhet, törstar efter vetande, grubblar öfver religiösa ting och sträfvar efter moralisk fulländning, tecknat, om icke något fullständigt porträtt, så dock en mängd drag ur sitt eget tidigare lif. Detta styrkes äfven till fullo genom en granskning af brefven och dagboksanteckningarna, ehuru man naturligtvis må akta sig för att draga ut parallellerna för långt.

Äfven åtskilliga delar af sceneriet i The Mill on the Floss kunna anses som reminiscenser från författarinnans barndomshem, ehuru berättelsen är förlagd till Lincolnshire. St. Oggs med "sina gamla röda tegeltak och gaflarna på sina varfsbyggnader" är den gamla staden Gainsborough, och Floss är en likadan flod som Trent, hvilken vårtiden kommer med högt flöde och lägger stora sträckor under vatten.

Man har äfven ansett att åtskilliga af bipersonerna i The Mill on the Floss företett porträttlikhet. Redan i George Eliots tidigare arbeten fans så mycket själfupplefvadt att hennes broder Isaac, — hvilken efter systerns förening med Lewes af brutit all gemenskap med henne, — långt förrän anonymiteten afkastades, gissat hvem den okända författaren var. George Eliot säger väl själf, att i hennes böcker icke finnas egentliga porträtt, utom i Scenes, och tillägger som en förklaring, att detta var hennes första bok och hon då ännu ej rätt kunde beherska konstens uttrycksmedel. Huru man än vill taga det med porträttlikheten, så finnes i The Mill on the Floss likasom i Adam Bede i taflans andra plan en mängd utomordentligt naturtroget tecknade personer.

Flere kritiker ha jämfört George Eliots sätt att teckna folket och låta det tala med Shakspeares. Hennes fönnåga i detta afseende framträder bäst vid återgifvandet af dessa bifigurer, som öfvermåttan originella till sätt och utseende karaktärisera sig själfva i dialogen, hvarvid ibland bilden föres ända till gränsen af karrikatyr. Det specifikt nationella hos dem framträder med en viss robust flegma, och såsom grupp bilda dessa dråpliga figurer just den bit kulturlif, mot hvilket sedan hufvudfiguren tecknar sig, antingen enhetlig med denna omgifning som Adam Bede, — ehuru hufvudet högre än de andra, — eller såsom Maggie i strid med denna omgifning, därför att hon icke är den lik.

I bifigurerna framträder bäst George Eliots egenartade humor. Det komiska hos dessa personer finnes icke, som t.ex. hos Dickens figurer, i yttre åtbörder eller talesätt, hos George Eliots gestalter ligger det i motsatsen mellan det värkliga förhållandet och den ofantliga betydelse, de själfva gifva åt alla de oändligt små triviala tilldragelserna i deras enformiga lif. I detta afseende äro utan jämförelse de odödliga Dodson'arna de yppersta.

Maggies mor var en Dodson, som begått den oförlåtliga svagheten att gifta sig med en Tulliver. De hetlefrade godhjärtade Tulliver'na skola alltid i denna världen draga det kortare strået gentemot en sådan familj som den Dodson'ska. Den impulsiva Maggie var en Tulliver, och det var just på den grunden hennes tanter förutsagt att lifvet skulle bli svårt för henne, medan Tom ansågs brås på mödernesläkten. Det mest utmärkande draget för Dodson'arna var släktkänslan. "Ingen skild Dodson var nöjd med någon annan Dodson, men hvar och en var nöjd icke blott med sig själf utan med alla Dodson'ar i allmänhet. Dodson'arnas religion bestod i att vörda allt som var sedvanligt och aktningsvärdt. Det ansågs nödvändigt att döpas, annars blefve man ej begrafven på kyrkogården, samt att taga nattvarden, innan man dog, för att försäkra sig mot faror, om hvilka man hyste ännu mera dunkla begrepp. Men det ansågs lika nödvändigt att hafva anständiga kistbärare som väl saltad skinka på sin begrafning samt att lämna efter sig ett oklanderligt testamente. En Dodson kunde ej beskyllas för att underlåta något, som vore passande eller hörde till denna sakernas eviga ordning, hvilken man tydligen finge lära sig genom att studera de mest ansedda sockenboars vanor samt släkttraditionerna. Sådana voro t.ex. lydnad mot föräldrar, trofasthet mot släktingar, flit, sträng redbarhet, sparsamhet, att grundligt skura de husgerådssaker, som voro af trä eller koppar, att gömma sådant mynt, som sannolikt ej längre skulle bli gångbart, att producera de bästa torgvaror samt i allmänhet föredraga allt som var hemgjordt. Dodson'arna utgjorde en mycket stolt släkt, och deras stolthet gaf sig tillkänna genom ett fullständigt tillintetgörande af hvarje försök att påbörda dem brister i traditionel pliktkänsla och redbarhet. En hälsosam stolthet i många afseenden, alldenstund den ansåg heder vara detsamma som fullkomlig rättskaffenhet, grundlighet i arbete samt trofasthet mot antagna regler. Och samhället har att tacka mödrarna för Dodson'ska ätten, hvilka gjorde sitt smör och sin ost bra och skulle ha ansett det för en skam att göra det annorlunda, för några förträffliga egenskaper hos många af sina medlemmar. Att vara hederlig och fattig hade aldrig varit någon Dodsons valspråk, än mindre att synas rik, fast man var fattig. Snarare var det kännetecknande för släkten att vara hederlig och rik; och icke endast rik, utan rikare än folk trodde… Man borde alltid handla rätt mot sina släktingar. Och det var rätt att strängt tillrättavisa dem, om de voro släkten till annat än heder, men att ändå ej undandraga dem det minsta af deras rättmätiga andel i släktens skospännen eller andra tillhörigheter. Den mest framträdande egenskap i den Dodson'ska karaktären var ursprunglighet. Både fel och dygder voro lika mycket kännetecken på en stolt, hederlig själfviskhet, hvaraf följde en hjärtlig afsky för allt, som gjordes mot deras egen fördel och intresse, och de voro helt öppet stränga i sina omdömen, då det var fråga om besvärliga släktingar, men de brukade aldrig öfvergifva dem eller låtsa, som om de ej kände dem — de ville ej låta dem sakna bröd, men fordrade blott att de skulle äta det bittert kryddadt."

Man kan häller icke få en mer karakteristisk bild af den omgifning, i hvilken Maggie växte upp, än genom den ypperliga dialogen mellan henne och mjölnardrängen Lukas:

"Jag tror ni aldrig har läst någon annan bok än bibeln — har ni det Lukas?"

"Nej, miss, och inte mycket i den häller", — sade Lukas med mycken uppriktighet. — "Jag är just inte bland dem, som läser, det är jag inte."

"Men om jag lånade er en af mina böcker, Lukas?… Där skulle ni få reda på allting om alla möjliga folkslag i världen, och om ni inte förstode det som står att läsa, så skulle taflorna hjälpa er — de visa, huru människorna se ut och hvad de göra. Där fins holländare, som äro mycket feta och röka, som ni vet, och en sitter på en tunna."

"Nej, miss, jag vet ingenting om holländarena. Det tjänar inte mycket till att veta något om dem."

"Men det är ju våra medmänniskor, Lukas, — vi böra veta något om våra medmänniskor."

"Inte mycket om våra medmänniskor, tror jag, miss; allt hvad jag vet är att min förre husbonde, som var en kunnig karl, brukade säga som så: om jag någonsin sår mitt hvete, utan att först stöpa det, så må jag vara en holländare — sa' han, — och det var så godt som att säga att en holländare var en stolle eller inte långt därifrån. Nej, nej, jag tänker inte gå åstad och plåga mig för några holländares skull. Det fins nog med stollar och med skälmar — utan att man behöfver ta reda på dem i böcker."

Det intryck läsaren får af Adam Bede är en känsla af lugn, samlad kraft. Man ser där likasom ut öfver ett rikt bördigt landskap, belysningen kan väl växla, stormen kan gå öfver det och ovädret sköfla det, men det oändliga lifvets stora, sunda krafter alstra ständigt nytt igen. — "Kom in Adam och hvila dig, du har haft en tung dag", — säger Dinah i slutet af boken. Om dagen varit tung för Adam och lifvet bjudit honom svåra pröfningar, så har han likvisst stått i harmoni med sin omgifning. I The Mill on the Floss jäser under ytan likasom en tyst, bunden kraft. — "Den här världen är för svår för mig", — mumlar Mr. Tulliver, när hans brustna blick i dödsminuten icke mera skönjer något. Flere af de öfriga personerna äro äfven tillskurna i större mått, än att de skulle passa in i de trånga St. Oggs-förhållandena. Mest är detta fallet med Maggie. Hennes natur, som innebär så många möjligheter, förkrympes och brytes af kampen, i det hon försöker lyfta sig öfver förhållandena, lik en fångad liten fågel, som slår sig blodig utan att blifva fri. I skilnaden mellan det vi eftersträfva och det ömkliga resultat vi uppnå, ligger det tragiska i en sådan kamp.

The Mill on the Floss är den lidelsefullaste af George Eliots böcker, kanske emedan hon i den nedlagt mest af sitt eget lif.