X. PRIVATLIF OCH PERSONLIGHET.

Det kan vara af intresse att från arbetena för en stund vända sig till författarinnan själf för att se, huru hennes lif under dessa år gestaltat sig. Visserligen är det ju fallet med George Eliot som med hvarje äkta konstnär under hans kraftigaste alstringsperiod, att hans arbeten äro den bästa delen af hans lifs historia. George Eliot har nu nått fyratiotalet, hon står fullt medveten om hvad hon vill och kan, samt eger en ovanligt hög grad af bildning och kunskaper, som hon förvärfvat under rastlöst arbete. Ett af de mest utmärkande dragen hos henne, som hon behåller hela lifvet igenom, är en ständig sträfvan att själf gå framåt, att inhämta vetande. — "Det fins så mycket att lära ooh dagarna äro så korta", — hör man henne yttra, eller: — "Jag blir allt hungrigare dag för dag och allt mindre i stånd att stilla min hunger." — I hennes dagböcker finnes då och då förteckning öfver det hon läst, och man häpnar såväl öfver mängden af denna literatur som öfver det stora område af mänskligt vetande hon beherskar.

Från unga år hade hon en förkärlek för filosofi. Om det då var den tyska filosofin, som företrädesvis sysselsatte henne, ser man henne senare sätta sig in i den samtida franska och engelska. Otvifvelaktigt har Lewes därvid utöfvat inflytande på henne liksom också hennes vän, Herbert Spencer. Af största betydelse för henne har den Comte'ska och Stuart Mill'ska filosofin varit. Hon sysselsatte sig mycket med Comtes arbeten och uttalar sig flere gånger om dem. Bland annat säger hon: — "Positivismen är ensidig, men Comte var en stor tänkare." — Det är ingalunda det minst anmärkningsvärda hos George Eliot att hon inom den samtida skönliteraturen företräder en hel stor filosofisk riktning och därjämte gör detta på ett så fullt konstnärligt sätt, som åtminstone är fallet i hennes tidigare arbeten. Man behöfver blott höra hennes yttrande om de nya naturvetenskapliga teorierna, — "på mig göra de dock endast ett svagt intryck i bredd med den myster, som ligger under processerna", — för att inse att det är en konstnär som talar.

Så själfständig och kraftfull George Eliot är i sin literära värksamhet — Émile Montégut förklarade ju t.ex. uttryckligt, när Adam Bede kom ut, att den icke kunde vara skrifven af en kvinna — så var hon för sitt arbete i hög grad i behof af uppmuntran och sympati. Hon gaf sig ständigt oändligt mycken möda med allt hvad hon gjorde, kroppslig ohälsa kom äfven till, så att arbetet ofta föreföll henne tungt, och man ser henne ständigt misströsta om att lyckas. — "Skall jag någonsin mera skrifva en bok, som är lika sann som Adam Bede?" — hör man henne tvekande och orolig utropa efter sin stora framgång med denna roman.

Den samstämmighet och sympati, som för henne var ett lifsvilkor, fann hon i föreningen med Lewes. I detta afseende var denna förening af största betydelse för hennes literära värksamhet. Man har bland annat förtal äfven satt i gång att Lewes delvis skulle vara författaren till de berömda värk, som bära George Eliots namn. Men det behöfs ju knappast annat, än att tvänne framstående författare äro vänner, för att beställsamma tungor skola veta berätta och skarpsinniga hufvuden utgrunda att de arbeten, som bära den enas namn, i själfva värket äro skrifna af den andra, huru mycket mera skall detta ej bli fallet, när de två stå i ett sådant förhållande till hvarandra som Lewes och George Eliot? Om Lewes skref filosofiska arbeten, så var det ju naturligt att George Eliot, som så mycket sysselsatt sig med filosofi, skulle ha del i dem, och när George Eliot skref romaner, så var det ju solklart att Lewes, som själf skrifvit ett par misslyckade sådana, måste ha sin hand med i spelet, ansåg man. De ingrepp, som Lewes bevisligen gjort i George Eliots diktning, — t.ex. att i Adam Bede historien ändas med Adams och Dinahs giftermål, — äro knappast lyckliga. För resten är det mycket svårt och fullkomligt oväsentligt att söka ut sådana gränser, man kan t.ex. erinra sig, hvad Stuart Mill och Jonas Lie själfva sagt om den andel deras hustrur haft i deras arbeten. Växten, som suger i sig allt hvad den närande jorden gifver, omsätter ju detta på sitt eget vis i sin underbara blomma. Det väsentliga är att för George Eliot föreningen med Lewes var lik solskenet, som kommer blomman att slå ut.

Härom vittna, utom de förut nämda dedikationerna till Lewes på alla hennes manuskript, äfven otaliga andra uttalanden i hennes bref och dagböcker. — "Få kvinnor", — säger hon på ett ställe i dagboken, — "tror jag, hafva så mycken orsak (som jag) att anse det de långa dystra ungdomsåren hafva varit värda att genomlefvas för den kommande medelålderns skull." — Såsnart man hör George Eliot eller Lewes tala om sin förening, går genom deras yttranden samma djupa underström af lycka. Så antecknar Lewes i sin dagbok: — "Jag ar en annan och större skuld till Herbert Spencer. Det var genom honom jag lärde känna Marian — att lära känna henne, var att älska henne — och sedan dess har jag blifvit pånyttfödd. Jag har henne att tacka för all min framgång och lycka. Gud välsigne henne."

Ett af de drag, som tidigast kännetecknade George Eliot, var ju djup, inneboende känsla. Hennes oändligt känsliga natur gjorde att hon nödvändigt behöfde någon, som vårdade sig om henne och skyddade henne för alla det dagliga lifvets mödor och obehagligheter. Med aldrig svikande ömhet sörjde Lewes härför. Han skötte en god del af hennes korrespondens, hvilken blef allt större och besvärligare, ju mera hennes rykte steg. Han brukade äfven genomgå alla kritiker öfver hennes arbeten och undanhöll de ofördelaktiga, emedan hon var alldeles ovanligt ömtålig för kritik öfver sina böcker, en omständighet, som är så mycket mera anmärkningsvärd, som hon ju själf tidigare utöfvat literaturkritik. De yttranden, som hon senare fäller om den literära kritiken i samtidens periodiska literatur, äro i allmänhet ganska ringaktande.

Så snart något arbete blifvit afslutadt, ser man vanligtvis George Eliot och Lewes för att söka vederkvickelse eller för nya studiers skull begifva sig på längre eller kortare resor till kontinenten. Båda hade en svag, ständigt vacklande hälsa, för hvilken ombyte af luft var bästa läkemedlet, så att de äfven ofta under det arbetet fortgick, förflyttade sig från London till något ställe vid kusten eller till den engelska eller skotska landsbygden för att där, ifrigt sysselsatta med sina manuskript, vinna krafter att fullborda dem. Båda älskade lidelsefullt naturen, George Eliot försäkrade ofta att hon endast under den stora vida himmelen på landsbygden kunde känna sig fullt tillfreds. Vistelsen på landet användes äfven för naturvetenskapliga studier.

George Eliots och Lewes' hemlif förflöt i allmänhet mycket enformigt och regelbundet, uteslutande egnadt åt arbete. Förmiddagen till "lunchen" kl. half två användes alltid till arbete, därefter följde en spatsertur till inemot kl. fyra. Denna företogs ofta till Regent's Park och Zoological Gardens, i hvars närhet George Eliot bodde i närmare två årtionden. Här såg man ofta detta till det yttre ganska egendomliga par vandra under lifligt samspråk, hon med en viss allvarlig högtidlighet, han icke olik någon ovårdadt klädd polsk landsflykting, ifrigt gestikulerande och svängande med armarna. George Eliot var en stor vän af djur, och man hör henne ofta tala om djuren i zoologiska trägården. Efter spatserturen användes eftermiddagen till läsning eller ibland till att mottaga något besök, ehuru i regeln söndagen var mottagningsdag. Ett af George Eliots nöjen var besök i konstgallerier. Och huru svag hon i allmänhet än var, hade hon vid sådana tillfällen en egendomlig seg uthållighet, som gjorde att hon orkade både se och njuta, medan långt starkare personer tröttnade. Efter "dinnern" upptogs kvällen vanligtvis af läsning eller ibland af något teater- eller konsertbesök. George Eliot älskade musik, som hon egentligen förstod bättre än bildande konst. Under den tid Lewes' älsta son, Charles, vistades hemma, utförde hon ofta på kvällarna musik tillsammans med honom.

Mr. Lewes hade tre söner, som uppfostrades i en schweizisk pension i Hofwyl. Sedan deras uppfostran var slutad, återvände de till hemmet i London, där Charles vistades några år, tils han fick en anställning vid postvärket och gifte sig. George Eliot talar ofta om hans älskvärda väsen och karaktär, likaså hör man henne uttrycka sin önskan att i allt kunna vara en moder för dessa söner. De båda yngre reste som kolonister till Natal men dogo tidigt, Thornton år 1869 och Herbert 1875.

George Eliot hade för princip att aldrig göra några besök. Till en början var väl orsaken till detta beslut troligtvis den ställning hon efter föreningen med Lewes kom att intaga till den allmänna opinionen, men senare kunde hon endast genom fasthållande af denna regel skaffa sig nog tid för sitt arbete. Någon gång ser man henne väl besöka mycket närastående vänner, såsom Mrs. Congreve och hennes man. Vid tidpunkten för hennes förening med Mr. Lewes af bröts all förbindelse med hennes släkt och äfven med de flesta vänner och bekanta. Med brodern Isaac hade hon ingen beröring ända till 1857, då han genom ett bref underrättade henne om att deras älsta syster Chrissey var sjuk i lungsot. George Eliot sände omedelbart en penningesumma, som skulle användas för vårdande af systerns hälsa, och hade glädjen att kort före Chrisseys död två år därefter emottaga ett bref af denna syster, som uttalar sin ånger öfver att någonsin hafva upphört att skrifva till henne. Någon vidare beröring med denna under ungdomen så högt älskade Isaac hade George Eliot icke förr än många år efteråt, då brodern vid tidpunkten för hennes giftermål med Mr. Cross skref till henne.

Också med hennes älsta och närmaste vänner, Brays, var förhållandet brutet i närmare ett par års tid, men återknöts genom det här tidigare anförda brefvet till Mrs. Bray. Vänskapen med Sara Hennell och Brays bibehölls sedan hela lifvet igenom. En annan af George Eliots älsta och närmaste vänner var Barbara Smith, gift med en fransk läkare Bodichon i Algier. Hon var den första, som under pseudonymen George Eliot upptäkte sin Marian Evans, och skref detta från sitt långt af lägsna hem till författarinnan. Det var ett vänskapsbevis, som djupt rörde George Eliots känsliga sinne. — "Gud välsigne dig, käraste Barbara, för din kärlek och sympati", — skref hon till svar. — "Du är den första, som gifvit något tecken af att känna igen mig, — det första hjärta, som funnit mig i den bok, hvilken kommit ur mitt eget innersta hjärta." — Till de öfriga närmaste vännerna hörde Mrs. Cash (född Sibree) och Mrs. Taylor, hvilka nämnas här, emedan de flesta af George Eliots bref äro stälda till dem.

Den manliga vän, som ständigt stod henne och Lewes närmast, var Herbert Spencer. Allt efter som åren gingo och hennes rykte tillväxte, blef hennes umgängeskrets ständigt större, men det låg i hennes natur att hälst bibehålla och så fast som möjligt tilldraga gamla vänskapsband, där sådant blott var möjligt. — "Hon glömmer aldrig någon, som varit vänlig mot henne", — yttrade Lewes en gång.

George Eliot och Lewes flyttade 1863 in i ett nytt hem The Priory nära Regent's Park. Det nya husets iordningställande och konstnärliga inredning hade blifvit öfvervakad af deras vän, den kände arkitekten Owen Jones. Deras hem hade begynt blifva en samlingsplats för framstående personligheter, och vi se, huru umgängeskretsen i The Priory under en följd af år utgjordes af Englands förnämsta författare, vetenskapsmän och konstnärer.

I vårt intresse för en berömd författare blandar sig äfven alltid en viss portion nyfikenhet angående personens utseende. Som redan blifvit nämdt, var George Eliot icke vacker. Hon var mager och sjuklig, brefven till hennes vänner tala om ständiga afbrott i arbetet till följd af sjuklighet, och en ofta påkommande olidlig hufvudvärk tvang henne ofta efter någon föregående ansträngning att intaga sängen. Men man märker aldrig att denna ohälsa skulle förbittrat hennes lynne, tvärtom hör man henne en gång under de talrika resor hon och Lewes gjorde på kontinenten, då sjukdomen orsakade ett uppehåll i resan, säga att det äfven kunde vara en njutning att vara sjuk, när man blef så ömt vårdad.

När Sonja Kovalevsky omtalar det besök, hon en gång gjorde i London hos "vårt århundrades största författarinna", beskrifver hon på följande vis det intryck hon fick af George Eliots personlighet:

"Jag tillstår uppriktigt, att det första intryck jag erfor, då jag lyfte min blick till George Eliot, var ett obestämdt hopp att jag misstog mig, att det ej var hon, att det var någon annan — så ful och olik hvad jag förestält mig, syntes hon mig … Det hade roat mig att i inbillningen gifva henne det utseende jag hälst ville — värkligheten var helt olika. En gammal mager kvinna med en näsa, som var vackert formad men omåttligt stor för ett kvinnoansikte, långa engelska tänder, som stodo litet ut från munnen; därtill kom att en svart klädning af nästan genomskinligt tyg bidrog att framhålla halsens magerhet och hyns ofullkomligheter.

"Sådan var bilden af George Eliot, såsom hon framstod för mig i första ögonblicket. Jag var fullständigt slagen.

"Hon närmade sig mig och sade några välkomstord. Det första ljudet af hennes stämma tyktes mig återgifva min George Eliot. Jag har aldrig i mitt lif hört en mer sympatisk, mer harmonisk röst än hennes. När jag läser Othellos bekanta ord, då han talar om Desdemonas stämma, tänker jag ovilkorligen på George Eliots röst.

"Hon bad mig sitta ned bredvid sig på en låg kanapé och började samtala med mig som med en gammal bekant. Det är mig nu alldeles omöjligt att minnas ämnet för vårt första samtal; jag vet ej, om hvad hon sade var originelt eller spirituelt; jag vet blott, att efter en kvart var jag alldeles besegrad af hennes personliga behag; att jag älskade henne af hela min själ, att hennes ansikte och gestalt föreföllo förvandlade, och att jag kände att den värkliga George Eliot var oändligt öfverlägsen den jag förestält mig.

"Det vore mig fullkomligt omöjligt att beskrifva, hvari den alldeles egna, nästan otroliga trollmakt bestod, som George Ebot öfvade på sin omgifning. Det vore lönlöst att söka göra den begriplig för den, som ej själf erfarit densamma; jag vet blott, att alla jag träffat, som känt George Eliot, försäkrat mig att de erfarit densamma. Turgenieff, som i allmänhet var mycket känslig för skönhetens prestige, och som i detta afseende var stor kännare, sade mig, då han en gång talade om George Eliot: 'Jag vet att hon är ful — men jag ser det icke.' Han sade äfven att det var först sedan han lärt känna George Eliot, som han förstod, att man kunde bli intagen i en värkligt, ovedersägligt ful kvinna.

"Jag för min del kunde aldrig låta bli att, hvar gång jag återsåg henne, säga mig själf: hon är likväl bra ful, men efter fem minuter förvånades jag öfver att någonsin ha kunnat tänka det.

"En af George Eliots stora talanger bestod i gåfvan att sätta den person, hon talade med, 'à son aise', att fatta dennes tankar, nästan innan han haft tid att ge dem form, och på ett egendomligt sätt ingifva honom sina egna idéer.

"Jag känner mig aldrig så spirituel och djup, som då jag talar med George Eliot, — sade mig en af våra gemensamma vänner; äfven jag har erfarit detta intryck, och det är måhända i dessa känslor af välbefinnande och belåtenhet med sig själf, hvilka hon omedvetet förstod att väcka hos den person, hon talade med, som hemligheten af hennes trollmakt till stor del låg."

Ju mera erkännande George Eliot vann under sin diktarvärksamhet, dess djupare ser man henne känna sin ansvarsskyldighet. Hon var ingen spontan natur, hennes arbeten kostade henne otrolig möda. Om sin stora roman Romola hör man henne yttra, att den fann henne som en ung kvinna och lämnade henne som gammal. — "Mina böcker", — säger hon, — "äro af största betydelse för mig, de hafva sprungit fram ur den stränga uppfostran och alla de svåraste lärdomar, som mitt förgångna lif haft att bjuda." — Om hon misströstar om sig själf och sin förmåga, är det därför att hon ställer konstens mål så oändligt högt. — "Om konsten icke vidgar människomas sympatier", — skrifver hon i ett bref till Mr. Bray — "är den icke moralisk. Jag har gjort den hjärtskärande erfarenheten att åsikter äro ett dåligt murbruk mellan människosjälar; och den enda värkan jag varmt åtrår att göra genom mina skrifter, är att de, hvilka läsa dem, bättre skola blifva i stånd att sätta sig in i och känna sorger och fröjder, som erfaras af sådana, som i allt äro olika dem själfva, utom i det stora faktum att de äro kämpande människovarelser, som kunna fara vilse."