XI. ROMOLA.

Med Silas Marner kan man anse att George Eliots första, friskaste och alstringsrikaste diktarperiod afslutas. Minnen från tidigare år, det själfupplefvade och engelskt provinslif hade varit den grund, på hvilken hon bygde. Värken, som nu följa, hafva en annan karaktär. Hon går väl i visst afseende samma väg, som hon en gång utstakat, det finnes sammanhang och inre enhet i hela hennes diktning, men hon byter ämne. På samma vis som den franska naturalisten Flaubert, när han efter Madame Bovary skref Salambô, tillämpar sin metod på detta historiska ämne, följer George Eliot äfven i sin historiska diktning de principer hon från början så bestämdt betonat. Hon vill skildra det förflutnas värklighet.

Hon ger i sin stora roman Romola en målning af fjortonhundratalets Firenze, kulturbilder från Mediceernas och Savonarolas tid. Tanken på detta arbete hade ju vaknat hos henne redan under hennes första besök i Firenze, och när hon slutat Silas Marner, begaf hon sig dit för att under ett par månader göra ifriga förstudier till boken. Efter återkomsten till England fortsatte hon härmed; hennes dagbok visar, huru vidtgående och omfattande de voro, och hvilken massa af literatur och gamla handskrifter hon genomgått för detta ändamål.

Romola var det af hennes värk, som kostade henne största möda. Upprepade gånger under arbetets lopp uttalar hon sina farhågor; hon misströstar fullkomligt om att få fram det hon önskar. Den tidrymd, under hvilken boken tillkom, var dock icke lång. I oktober 1861 antecknar hon i sin dagbok att hon börjat Romola, och i maj följande år begynte den utkomma uti The Cornhill Magazine, ehuru manuskriptet då ännu icke var fullfärdigt, utan först afslutades någon månad därefter. Anordningen att sålunda låta romanen komma ut i mindre partier ansåg författarinnan denna gång erbjuda vissa fördelar. Det kan förtjäna nämnas som ett bevis på den popularitet George Eliot redan åtnjöt, att utgifvaren af The Cornhill Magazine betalade hennes arbete med 7,000 £ (175,000 mark).

Romola är väl det af George Eliots arbeten, som blifvit mest omtvistadt. Medan några ansett den för en af de bästa romaner, som skrifvits, ha andra kallat den ett förfeladt värk och menat, att författarinnan trots sin oändliga möda endast kunnat åstadkomma något delvis dugligt, ty förtjänster hos vissa delar af boken har ingen kunnat bestrida. Som en mycket vägande orsak till dessa olika bedömanden måste man anse detta diktvärks art. Den historiska romanens likasom historiemålningens värde har till följd af den exakta vetenskapens och forskningens framsteg i våra dagar allt mera begynt ifrågasättas. De kunskaper vi ega om förgångna tiders lif, omöjliggöra sådana framställningar, som renässansens konstnärer gåfvo af tilldragelser ur bibeln. Dessa stora, glada, färgrika taflor, som t.ex. Paolo Veronese kallat "Bröllopet i Cana" eller "Måltiden hos Simon", äro ju intet annat än bilder från renässanstidens Italien. Värkens anda, typer, dräkter, allt ger en bild af målarens samtid och ej af lifvet i Palestina på Kristus' tid. Vår tid har en hopad fond af historisk och arkeologisk kunskap, som icke kan förbises, så mycket mera som vetenskapens popularisering skärpt det allmänna omdömet. Naturalismen inom den bildande konsten och literaturen har äfven här uppstält sina fordringar: den säkraste och trognaste afbildning af en tid är samtidens, emedan i den själfva tidsandan bäst afspeglar sig.

För att återkonstruera en förgången tid har den naturalistiska målaren eller författaren således en hel lärd apparat att draga på. Om han, såsom George Eliot, är en af våra dagars mest upplysta och kunskapsrika andar, reder han sig därmed genom ett djupt och omfattande studium. Hvilket otroligt arbete har det icke kostat henne att så sätta sig in i fjortonhundratalets kulturlif, att hon enligt hvad kännare försäkrat, icke begått något väsentligt historiskt misstag. Men har hon därför värkligen kunnat skildra själslifvet hos personerna på denna tid? Skall någonsin en konstnär så kunna lösgöra sig från sig själf och sin samtid, att icke hans historiska personer blifva i viss mån bastarder af olika tidsåldrar?

Det är Savonarolas mäktiga personlighet och det inflytande han utöfvade på sin samtid, som lämnat det historiska stoffet till Romola. George Eliot egde flere betingelser för att hon skildt skulle känna sig manad att framställa den på en gång svärmiske och förståndskloke Savonarola samt lyckas däri. Som en kuriositet kan här anföras det vittnesbörd jag hört af några personer, hvilka känt henne, att hennes egen profil på ett egendomligt vis liknade de af bildningar, som finnas af den store florentinaren.

Oberoende af de åsikter man nu kan hafva om den historiska romanen såsom konstform, måste man känna sig imponerad af Savonarolas bild, sådan George Eliot tecknat den. Det är en djuptänkt, mäktig bild, som i kraft påminner om de porträtt renässansens konstnärer gåfvo af berömda samtida. Man imponeras likaså af kompositionen i denna märkliga roman, hvars alla noggrant utarbetade delar samvärka för det gemensamma ändamålet, och hvars oändligt rika material är ordnadt med djupaste konstförstånd. Det är en storartad konstruktion, i hvilken man tycker sig spåra inflytande af den italienska naturens arkitektoniska skönhet och af den stränga teckningen i renässansens bildande konst.

Det går oss på samma vis vid granskningen af bokens egentliga roman: historien om Romola och Tito. Dessa två äro helt säkert till tankar och åsikter långt modernare människor än fjortonhundratalets, och likvisst blicka vi beundrande ned i de själsdjup författarinnan öppnar för oss, ty hvarhälst lifvets gnista finnes, är den inom konsten mera värd än alla teorier. Det är häri George Eliot äfven i Romola icke förnekar sig såsom en af den moderna literaturens mästare. Tito Melemas bild är, hvad den psykologiska analysen beträffar, kanske det bästa hon gjort och en sällsynt skapelse.

Romola är dottern till den blinde filosofen Bardo, som hör till en af Firenzes berömdaste, ehuru fattigblifna släkter. Fadern har uppfostrat henne till sin föreläserska och handsekter, hon lefver med honom bland hans böcker, handskrifter och fornsaker, nästan okunnig om det värkliga lifvet; hon är långt mera hemmastadd i antikens värld, där hon af de grekiska och romerska författarena insupit förakt för kyrkans lära. Hennes mor är längesedan död, och den ende brodern har lämnat fädernehemmet för att bli munk, förbannad af fadern, som från sin filosofiska ståndpunkt betraktar detta såsom ett oförsonligt brott. Romola står där ensam, i sin unga fulländade skönhet lik en hvit lilja, som ännu icke druckit något af lyckans sol. Lyckan kommer till henne i skepnad af Tito Melema, en ung lärd grek, som utblottad efter ett skeppsbrott har kommit till Firenze, och som genom hennes fäder erhåller arbete samt införes i de förnämsta florentinska familjer. Denna vackra, strålande, älskvärda Tito, som både genom sina kunskaper och sitt vinnande sätt snart skaffar sig en inflytelserik ställning, blir emellertid en förrädare. Han låter sin fosterfader Baldassarre, som vid skeppsbrottet föll i fiendehand och blef såld till slaf, försmäkta i fängelset, ehuru han kunnat lösköpa honom; han bedrager sin hustru; han förråder Firenze.

Tito vinner Romolas kärlek, och när han gifter sig med Bardos dotter, blir han medlem af denna gamla ansedda familj, stiger hastigt i socialt afseende samt får såsom rådets sekreterare inflytande på de politiska händelserna. Detta inflytande använder han emellertid endast till att skaffa sig själf de största möjliga fördelar och den största personliga lycka. Medan Titos ursprungligen ädla och godhjärtade natur småningom genom fullföljande af endast egoistiska syften utvecklar sig till både grym och brottslig, utvecklar sig Romolas i motsatt riktning. Hon kommer småningom under fund med mannens karaktär, och hennes kärlek och hennes aktning för honom måste därvid dö. Sedan han en dag sålt familjens bibliotek och konstsamlingar, dem Romolas fader vid sin död önskat öfverlämna till staten, besluter Romola att lämna denne man, med hvilken hon numera icke kan ega några föreningsband. När hon en morgon förklädd lämnar staden för att begifva sig till Venezia, möter hon på vägen Savonarola. Denne hade redan begynt sin stora reformatoriska värksamhet, och ehuru Romola blifvit uppfostrad i renässansens hedniska förakt för den kristna mystiken, hade dock Savonarola, med hvilken hon kommit i beröring vid sin broders dödsbädd, gjort ett djupt intryck på henne. Detta Romolas möte på vägen med Savonarola, som är en af bokens skönaste och upphöjdaste scener, ger hennes lif en ny vändning. Savonarola framställer för henne det kristna sedeidealet, som består i själfförsakelse och uppfyllande af pliktens kraf, om äfven dessa kunna vara tunga; och med den lidelsefulla patriotism, som är en af hans själslifs starkast ljudande strängar, väcker han ett genljud äfven hos Romola, i det han framhåller att hennes plats är bland hennes folk, som just har att genomkämpa svåra strider. Det är Savonarolas mäktiga personlighet bakom orden, mera än någon öfverensstämmelse i åsikter, som imponerar på Romola. Hon återvänder till staden för att söka förvärkliga det ideal, som reformatorn framstält såsom det enda eftersträfvansvärda.

Under denna tid af politiska förvecklingar, då äfven samtidigt hungern och pesten härja i Firenze, har Romola en yttre värksamhet, så att hon icke kan hängifva sig åt ofruktbart grubbel, ehura klyftan mellan henne och Tito vidgas, ju mera hon lär känna hans dubbelhet. Den djärfve Savonarola, som, ehuru bannlyst af påfven, dock fortfarande vågar predika, emedan han vill rädda sitt folk, står för henne såsom ett föredöme i osjälfvisk sträfvan för ädla mål, och det är ur hans glödande predikningar hon hämtar kraft att vandra pliktens väg. Men när också detta ideal sviker, när hon också hos detsamma ser framträda den ofullkomlighet, som låder vid allt jordiskt, när Savonarola, som förkunnar själfuppoffringens och själfförnekelsens lära, likvisst i de allmänna angelägenheter, hvilka taga en så stor del af hans värksamhet i anspråk, visar sig som en kallt beräknande politiker, då står Romola ännu en gång vid förtviflans yttersta rand. Hennes makes förräderi har fört hennes vänner till schavotten, och hon har kommit under fund med att Tito äfven svikit sin äktenskapliga trohet och eger en annan familj. Då kan hon icke mera stanna kvar, hon måste bort från all denna lögn och uselhet. Hon kommer till ett litet fiskarläge vid kusten, där hon finner en båt. Drifven af den enda tanken att komma bort och finna ro, stiger hon i båten, i det hon lösgör den. Hon lägger sig på dess botten, och båten glider ut på hafvet, likasom det går till i en af Boccaccios dikter, som hon förr brukade läsa. Hon skådar endast stjärnhimmeln öfver sig och erfar en känsla af oändlig ro och hvila. Men detta är icke döden, som hon trott, hon vaknar ännu en gång upp till lifvet. På morgonen har båten drifvit i land på en okänd kust, där pesten härjar, och till denna nödstälda by bringar Romola nu hjälp och räddning.

Här lefver hon ett lif af af fullständig själfuppoffring. När emellertid pesten upphört och byn åter blomstrar upp, drifver en mäktig inre röst henne tillbaka till Firenze, ty det är dock där bland sitt folk, hon borde fylla sin plikt. Hon kommer tillbaka och finner sin make död, förrädaren har fallit ett offer för sina egna anslag. Han lyckades väl genom att hoppa i Arno simmande undgå den rasande folkhop, som ville utkräfva hämd på landsförrädaren, men i det ögonblick han trodde sig räddad, uppfångades han af sin fosterfader, som olyckan och Titos otacksamhet gjort vansinnig, och som endast törstar efter hämd, hvilken han skaffar sig genom att strypa Tito. Äfven Savonarola är störtad. Romola ser honom gå till schavotten och bålet, men hon ser honom äfven återupprättad genom denna död, som han lider, icke för sina synder utan för sin storhet, icke emedan han velat bedraga världen, utan emedan han försökt förbättra den. När allt det som Romola förut ärat och älskat sålunda är borta, finner hon en lifsuppgift i att taga vård om Titos två små barn, hvilka dock icke äro hennes.

Detta är i korthet innehållet af Romola. Flere af de anmärkningar, som gjorts emot denna roman, äro säkert berättigade. Där finnas långt utdragna episoder, under hvilka handlingen helt och hållet afstannar — ehuru flere af dessa episoder äro utmärkta och i hög grad liffulla, t.ex. beskrifningen af karnevalen, som skulle reformeras af Savonarolas anhängare. Likaså förefaller Romolas gestalt ofta konstruerad och mera lik en vacker antik staty än en människa med alla de ofullkomligheter, som lifvet bjuder. Däremot är Tito Melema en konstnärlig skapelse af hög rang.

När Tito vid berättelsens början kommer till Firenze, är han den mest älskvärda strålande varelse. De ädelstenar han sytt in i sin jacka och sålunda räddat vid skeppsbrottet, äro väl "en mans lösepenning" — men lefver väl hans fosterfader? Och i så fall hvar? Läsaren känner sig lika benägen som Tito själf att urskulda honom. Uraktlåtenheten att göra några efterforskningar angående fosterfaderns öde, är endast det första lilla fröet till de kommande bedrägerierna. När Tito får underrättelse om att fosterfadern lefver, står han just i begrepp att göra lycka; han förmår icke offra förmögenhet och samhällsställning i det ögonblick han själf skall svinga sig upp, och dessutom har han låtit Romola och hennes fäder tro att Baldassarre var död. När fosterfadern kommer till Firenze, fattig, sjuk och nästan beröfvad förståndet, förnekar Tito honom. Han söker intala sig att det skett endast till själfförsvar. men från denna stund blir han brottslig. Han måste ständigt ljuga både inför sin hustru och alla andra för att kunna upprätthålla sin ställning. Från lögn går han till förräderi, emedan han finner det förenligt med sina egna intressen; Firenze är ju icke hans fädernestad och han hyser icke några känslor för detta samhälle.

Titos karaktär är icke i grunden dålig, endast svag och vankelmodig, men just därför får egoismen ett så fast grepp om den. Egoisten vill egentligen icke göra andra något ondt, han afser endast sin egen fördel, men när hans intressen komma i konflikt med andras, måste han bli utan hänsyn. Detta är Tito Melemas historia. Om Tito först finner sig road af den naiva bondflickan Tessa och inbillar henne att de låtit viga sig, men sedan icke näns säga henne att allt endast varit ett skämt, emedan det skulle orsaka henne smärta, så är detta egoistens godhet, som här leder till lögn och äktenskapsbrott.

Den franske kritikern Émile Montégut säger om denna bild af Tito: — "Den är en af de originellaste och nyaste i hela vårt sekels literatur. Alla de karaktärer, som poeter och romanförfattare skapat, hafva så att säga sina anor och härstamma från något föregående värk, denna är fullkomligt utan föregångare, jag kan icke upptäcka någon likhet på närmare eller aflägsnare håll med någon annan person inom literaturen."