I. BARNDOM OCH FÖRSTA UNGDOM.

I en gammal dagbok, som tillhört Mr. Robert Evans, finnes antecknadt:

»Nov. 22, 1819. — Mary Ann Evans föddes på Arbury Farm klockan fem denna morgon.»

Detta var den sedan så berömda författarinnan George Eliot, yngsta barnet i familjen Evans. Både stället och årtalet för hennes födelse hafva tidigare blifvit oriktigt uppgifna i flere af de talrika nekrologer, som skrefvos strax efter hennes död. Familjen Evans' lefnadsställning var af anspråkslöst slag. Ursprungligen hemma från Northop i Flintshire, där farfadern varit timmerman och byggmästare, hade Mary Ann's fader, som till en början valde samma yrke, flyttat först till Staffordshire och sedan till Derbyshire, där han blef förvaltare på Mr. Francis Newdigates gods. Senare då denne ärfde godset Arbitry i Warwickshire, följde Mr. Evans honom dit i egenskap af förvaltare. Han hade 1801 äktat Harriott Poynton, med hvilken han hade två barn: Robert, född 1802 och Frances Lucy född 1805. Sedan hans första hustru dött 1809, gifte han sig för andra gången 1813 med Christiana Pearson, i hvilket äktenskap föddes de tre barnen: Christiana 1814, Isaac 1816 och Mary Ann 1819. När den yngsta dottern var endast några månader gammal, flyttade familjen till Griff, en inbjudande röd tegelbyggnad öfvervuxen af murgrön, hörande till egendomen Arbury. Det var här Mary Ann tillbragte de första tjuguett åren af sin lefnad.

Mr. Evans var oaktadt sina blygsamma lefnadsförhållanden en anmärkningsvärd personlighet samt högt aktad af alla dem, han kom i beröring med. Månget drag i George Eliots karaktär var säkert ett arf efter denne fader, t.ex. den utomordentliga noggrannhet och omsorg, som kännetecknar allt hennes arbete. För några af de mest sympatiska personer i hennes diktning har fadern i större eller mindre grad tjänat till modell, såsom Adam Bede eller Caleb Garth i Middlemarch. Själf berättar hon om sina tidigaste erinringar af fadern, att då han vid hennes födelse redan var fyrtisex år, så kunde hon ständigt minnas honom endast såsom en äldre man med grånadt hår. Denna ålder, likasom den bekantskap med personer och förhållanden, som alltid framlyste ur hans berättelser, gjorde att hon ansåg hans erfarenhet och kunskaper obegränsade. Till sina politiska åsikter var han tory; en nations välfärd berodde, enligt hans mening, på en kraftfull styrelse, som kunde upprätthålla ordningen, den som omfattade revolutionära åsikter, var något midt emellan en galning och en skurk.

Hon hörde honom uttala ordet 'government' i en ton, som omhöljde det med vördnad och gaf det religiös helgd, medan de två stafvelserna i ordet 'rebel' tyktes henne innebära höjden af gudlöshet, så mycket mera som ju satan varit den första rebellen.

I dessa tidiga ideassociationer får man kanske söka fröet till det konservativa element, som utgör en så viktig beståndsdel i George Eliots diktning.

Ur alla George Eliots meddelanden om denne fader framlyser den djupaste vördnad och tillgifvenhet. Likasom Adam Bede egde han en ovanlig fysisk styrka och en mycket bestämd karaktär, ehuru hos honom likvisst, måhända till följd af den bristfälliga uppfostran han i unga dagar erhållit, ofta kunde spåras en viss misstro till sin egen förmåga. Hans stora insikter i alla praktiska göromål förvärfvade honom högt anseende i hela trakten, likasom hans pålitlighet och redbarhet blef till ett ordstäf bland grannarna. Från sina tidigaste år brukade George Eliot följa med fadern på hans resor kring egorna och i omnäjden, hon stod mellan hans knän, medan han körde, och lärde sig under dessa utflykter känna bygden och grannarna.

Om George Eliots moder vet man icke mycket, men all anledning finnes att tro att dottern hämtat från henne åtskilliga af de drag, med hvilka hon tecknat sin odödliga Mrs. Poyser. Mrs. Evans hörde till en familj af själfegande odalmän, hennes tre gifta systrar lefde i närheten af Griff och den blifvande författarinnan har genom dem säkert lärt känna åtskilliga af sin ryktbara släkt "Dodsons" familjetraditioner. Af hvad man känner, framgår att George Eliots mor var en varmhjärtad natur och en mycket driftig och arbetsam husmoder, ehuru efter yngsta dotterns födelse hennes hälsa försvagades. Barnen sändes tidigt till skola, den älsta dottern Christiana till en pension två eller tre mil från Griff, medan de två yngre, Isaac och Mary Ann, tillbragte en del af dagen i en småbarnsskola nära deras hem. Det var vid denna tid den lilla flickans starka tillgifvenhet för brodern framträdde, sådan hon själf beskrifvit den i förra delen af The Mitt on the Floss i Maggies känslor för brodern Tom. Likasom Maggie var den lilla Mary Ann jämt i broderns hälar och ville vara med om allt hvad han gjorde. I intellektuelt afseende var hon icke ovanligt tidigt utvecklad, på intet vis något underbarn, det var en storslagen långsamt växande natur. Däremot framträdde redan i hennes tidigaste år det moraliska drag, som hela lifvet igenom skulle vara det mest utmärkande för hennes personlighet: hon behöfde ständigt någon, som kunde vara allt för henne och för hvilken hon själf kunde vara allt. Hon var redan från sina tidigaste år en i högsta grad tillgifven, stolt och känslig natur.

Emedan moderns hälsa ständigt var vacklande, sändes Mary Ann redan vid fem års ålder till samma skola i Attleboro, där systern uppfostrades, och hvarest de kvarstannade i tre eller fyra år; vanligtvis kommo de endast hem på lördagarna för att stanna öfver söndagen. Såsom en af sina tidigaste hågkomster från denna skoltid har George Eliot nämt den känsla af köld hon städse erfor om vintern, då hon aldrig tykte sig kunna komma nog nära elden för att bli riktigt varm. Detta var början till den ohälsa, af hvilken hon led så godt som hela lifvet. Samtidigt öfverfölls hon också om nätterna af en oöfvervinnelig känsla af rädsla, hvilken hon senare beskrifvit hos Gwendolen Harleth i Daniel Deronda. Denna känsla af att "hela hennes själ skälfde af förfäran", kunde hon äfven erfara senare i lifvet och den kunde då för henne få ett visst bestämmande inflytande.

Lofdagarna, tillbragta i hemmet, voro glädjedagar. Då träffade hon brodern Isaac, som kom från skolan i den närbelägna staden Coventry, och hennes lidelsefulla ömhet för denne broder visade sig i den noggrannhet, med hvilken hon skulle ha reda på hvarje den minsta detalj af hans lif, hvad han gjort och lärt under den tid de varit skilda. Medan den älsta systern, vanligen kallad Chrissey, var tanternas stora favorit och en stor del af dagen stannade i de gamlas sällskap, njöto de två yngre af alla de fördelar friluftslifvet på Griff erbjödo, af den gammaldags trägården, af kanalen, där de fiskade och af den närbelägna ladugården. Gossen var moderns gunstling och Mary Ann faderns. På lördagskvällarna såg man vanligtvis familjen samlad i matrummet på Griff. Den kraftfulle medelålders mannen med det bestämda kloka ansiktet satt i länstolen vid brasan, medan hufvudet af "lilla slarfvan" — som fadern brukade kalla henne — stack fram mellan hans knän. Barnet såg på bilder, som hon ville att fadern skulle förklara, eller som hon förklarade för honom, medan hennes rebelliska hår stod i alla riktningar till stor förargelse för hennes energiska och ordentliga moder, hvilken med stickstrumpan i handen satt på andra sidan om kaminen och då och då — lik Mrs. Poyser i Adam Bede — lät undfalla sig något epigramartadt yttrande. Den äldre dottern satt stillsam och förståndig med sitt arbete vid moderns sida medan brodern, midt emellan de två grupperna, var upptagen af alla de otaliga saker, som ständigt fylde hans fickor.

Den första bok Mary Ann läste var ett litet arbete, som hette The Linnet's Life. Mr. Cross berättar att hon det sista året af sitt lif gaf honom densamma, som då bar följande påskrift: "Denna lilla bok är den första gåfva jag kan minnas att jag erhållit af min fader. Låt någon, som med ömhet tänker på mig efter min död, taga vara på denna bok för min skull. Den gjorde mig mycket lycklig, när jag höll den i min lilla hand och läste den om och om igen samt fann bilderna mycket vackra, isynnerhet den som framstälde hämplingen matande sin unge."

Hon egde endast få böcker och läste dem om igen till dess hon nästan kunde dem utantill. En utaf dem hon mest älskade var Aesopus Fabler. Vid denna tid gjorde hon äfven sin första resa till faderns släkt i Derbyshire och Staffordshire. En sådan första resa bildar epok i ett vaket och fantasirikt barns lif.

Vi som lefva i ångans, telegrafens och telefonens tidehvarf, ha svårt att rätt kunna föreställa oss den afstängdhet, stillhet och enformighet, som på tjugu- och trettitalet rådde i en sådan undanskymd landtgård i det inre af England. Naturen kring Griff i Warwickshire är icke hvad man plägar kalla vacker, där finnas hvarken bärg eller kullar, floder, sjöar eller haf. Landskapet utgöres af enformiga gröna fält och gröna häckar med vackra trän här och där, men hvilken förtjusande bakgrund har icke George Eliot gjort däraf i sina bilder ur det engelska landtlifvet. Dagens stora händelse var diligensen, hvilken passerade förbi Griff, som låg vid en krökning af allmänna landsvägen mellan städerna Coventry och Nuneaton samt ett par mil [Öfverallt, när här är fråga om mil, räknas engelska sådana.] från byn Bedworth med dess grufvor, där landet begynner blifva svart af stenkol och slamret af handväfstolarna höres från stugorna, såsom George Eliot beskrifver i Felix Holt. De båda diligenserna, som passerade förbi, den ena på morgonen, den andra på eftermiddagen, voro den enda förbindelse familjen på Griff egentligen hade med den yttre världen, och inom hus förflöt dagen med den regelbundna enformighet, som gör en så väsentlig skilnad mellan landtlifvet och lifvet i städerna.

Uti dessa tidigaste lefnadsförhållanden rotar sig en god del af George Eliots djupaste egendomlighet såsom diktare. Hon har skildrat engelskt landtlif såsom ingen af hennes samtida gjort det, och just lifvet på landet under den tid näst före vår, då ännu icke elektriciteten och ångan fått utöfva sin nivellerande invärkan på seder, bruk och åsigter. Själf har hon ofta talat om barndomsminnenas djupa betydelse för människan, bland annat har hon skrifvit därom:

"Hvilken palmlund i tropikerna, hvilka sällsynta ormbunkar eller rika klasar af glänsande blomblad skulle någonsin hos mig anslå så känsliga strängar, som dessa minnen från fädernehemmet: skogen där jag vandrar denna ljufliga majmorgon, de unga ekarnas brunaktiga löfvärk, som utbreder sig mellan himlen och mig, de hvita sipporna, veronikan med sina blå ögon och murgrönan, som slingrar sig vid mina fötter. Dessa bekanta blommor, denna fågelsång, denna himmel, dessa fält, dessa häckar hafva lärt oss vår fantasis modersmål, detta språk, som i sig gömmer så många ljufva minnen från barndomen."

Vid åtta eller nio års ålder sändes Mary Ann jämte den äldre systern till en skola i Nuneaton. Dess föreståndarinna, Miss Lewis, blef i många år den vän, med hvilken Mary Ann lifligast korresponderade. Böckerna blefvo nu den lilla flickans stora passion. Karaktäristiskt för den redan nu vaknande fantasins arbete är ett af Miss Simcox i The Nineteenth Century Review omtaladt drag. Den äldre systern hade af en granne erhållit till låns Waverley, hvilken återstäldes, innan Mary Ann ännu slutat den, och i sin sorg öfver att icke känna slutet, begynte hon själf författa fortsättningen. På lofdagarna i hemmet roade äfven hon och brodern sig med att uppföra charader för föräldrar och tanter, och familjen begynte nu anse flickan för ett ovanligt barn.

En ny epok i hennes uppfostran inträffade, när hon vid tretton års ålder flyttades öfver till Miss Franklins skola i staden Coventry. Misserna Franklin åtnjöto högt anseende och i synnerhet den yngre, Miss Rebecca, var en fint bildad kvinna, hvars något maniererade sätt och omsorgsfulla tal blef en förebild för Mary Ann. De som senare i lifvet kommo i beröring med George Eliot, fäste sig alltid vid hennes sällsynt vackra mjuka stämma samt den fulländade form, i hvilken hon klädde hvarje yttrande. Då hade dessa egenskaper, som hos den växande flickan föreföllo konstlade, hunnit blifva ett med personligheten och tillförde den ett alldeles skildt behag. Äfvenledes tog den unga eleven djupa intryck af de båda lärarinnornas religiositet och tyktes en tid varit ledarinna af bönemöten bland eleverna. Undervisningen i skolan var god, särskildt i främmande språk och musik, samt i betraktande af hvad denna tid stod till buds, betydligt öfver det vanliga måttet, som gafs åt flickor. Den intelligenta och läraktiga Mary Ann blef en stor favorit hos lärarinnorna, som gärna vid främmandes besök i pensionatet briljerade med hennes kunskaper, och äfven kamraterna ansågo henne för en öfverlägsen varelse.

Hon kvarstannade i denna pension till julen 1835. På sommarn 1836 dog hennes moder, och denna första beröring med döden grep djupt det unga sinnet. Följande vår gifte sig systern Chrissey med en läkare, Mr. Edward Clarke i Warwickshire. De båda älsta syskonen från Mr. Evans' första gifte hade redan tidigare lämnat hemmet; George Eliot bibehöll alltid mycken sympati för sin halfsyster Fanny, som var gift med en Mr. Houghton. — Dagen efter Chrisseys bröllop — berättar brodern Isaac — när bruden rest, gräto han och hans yngsta syster "riktigt med besked" öfver att det gamla hemmet var sköfladt, ty det skulle ju aldrig mera bli som förr, nu när modern och systern voro borta. Denna syster Chrissey tyckes i flere afseenden hafva tjänat som modell till Celia i Middlemarch, ehuru man får taga sig i akt för att alltför mycket söka efter förebilderna till personerna i George Eliots värk. Säkert är emellertid att den förra delen af The Mill on the Floss med Maggie och hennes bror som hufvudpersoner, är den bästa autobiografiska källa vi kunna hafva för George Eliots gryende tankar och känslor under barndomen, likasom åtskilliga af de där beskrifna händelserna äro själfupplefda. Mary Ann's förhållande till den i barndomen så högt älskade brodern undergick småningom den förändring, som omständigheterna och olikhet i utveckling medföra. Isaac hade egnat sig åt faderns yrke och fick sålunda sin egen värkningskrets. Därtill hade han omfattat strängt högkyrkliga religiösa åsikter, medan systern kom från Misserna Franklins skola med ultra-evangeliska tendenser.

Under dessa tidigare ungdomsår sysselsatte det religiösa spörsmålet hufvudsakligast Mary Ann's tankar. Hon har själf berättat, att hon en tid för detsamma åsidosatte både sina intellektuella intressen och omsorgerna om sin egen person. "Jag brukade gå omkring som en natt-uggla", — säger hon, — "till stor förtret för min bror; och jag kunde vägra honom det jag nu inser var helt oskyldiga förströelser." — Hennes bref till Mrs. Elizabeth Evans, en släkting till hennes far, äro fylda af citat ur bibeln, likasom de till Miss Lewis vittna om att de religiösa åsikterna påvärkade alla hennes omdömen. När hon talar om literaturen, utropar hon: "sanningen är underbar, underbarare än diktning"; eller: "har jag väl någon tid att offra på ting, som aldrig existerat"! När hon beklagar sig öfver det buller och bråk, som timmermän och murare gjorde en gång, när det var reparation i huset, tillfogar hon: "hvilket mäktigt intryck måste icke byggandet af Salomos tempel hafva gjort"! Vid sitt första besök 1838 i London, som hon kallar "det stora Babel", blef hon djupt gripen af att första gången höra ljudet af St. Pauls kyrkklockor. Under denna vistelse tillbragte hon alltid sina aftnar ensam hemma med läsning, emedan hennes åsikter icke tilläto henne att följa med brodern till någon teater. Från 1839 finnas religiösa verser af henne, trykta i The Christian Observer för januari 1840, och hon är ifrigt sysselsatt med uppgörande af kyrkohistoriska tabeller; äfven filantropisk värksamhet blir en följd af de religiösa åsikterna.

Efter systerns giftermål föllo emellertid omsorgerna om hemmet på Miss Evans, som hon nu kallades. Den samvetsgrannhet och omsorgsfulla noggrannhet, som var ett af hennes mest utpräglade karaktärsdrag, gjorde att hon blef en utmärkt husmor, ty äfven hushållsgöromålen, som höra till en farm, föllo på hennes lott. I flere af hennes böcker förekomma scener, hvilka med en trohet, som förutsätter den noggrannaste kännedom, framställa hushållsgöromålen på en landtgård, såsom t.ex. när vi föras till Mrs. Poysers kök eller mjölkkammare. Själf brukade George Eliot senare i lifvet med en viss stolthet visa, huru den ena af hennes stora, utmärkt välformade händer var litet bredare än den andra, sedan den tiden då hon på Griff gjorde smör och ost. Men man kan äfven lätt tänka sig att ett sådant lif på den af lägsna landtgården i många afseenden måste varit enformigt och intresselöst för en ung flicka, utrustad med en lidelsefull natur och en hungrig intelligens, samt att det för henne fordrades stor öfvervinning och själfbeherskning för att taga emot de plikter lifvet bjöd. En dag, när hon kokat sylt, hör man henne förebrå sig, att hon icke gjort det med den glädje, som en kristen borde visa i livad hälst han företager sig. Hon talar om sina "malheurs de cuisine" och tröstar sig med att när hon väl kommit öfver dem, skall hon "åter draga ett djupt andedrag i sitt eget element". Ty trots de religiösa åsikternas hämmande band, blir det intellektuella, krafvet allt större. Hon studerar mycket, äfven främmande språk, och lägger sålunda grunden till sin ovanliga språkkunskap. — "Ni må försöka, men kan likvisst aldrig föreställa eder, huru det är att veta sig ega en mans själsgålvor och dock uthärda det slafveri, som följer af att vara flicka", — säger en af personerna i hennes roman Daniel Deronda. Detta är väl hvad den blifvande författarinnan själf mera än en gång känt. Gentemot detta yttrande stå åter de åsikter om det förädlande, stärkande, helgande inflytande hemlifvet och pliktuppfyllelsen i hemmet har på karaktärens daning, hvilka åsikter städse lysa fram i George Eliots diktning. Lifvet och erfarenheten ha format dessa två drag, hvilka äro af betydelse att iakttaga för den som följer med hennes utveckling.

Förändrade familjeförhållanden gjorde att Mr. Evans och hans dotter 1841 flyttade till Foleshill Road alldeles invid staden Coventry. Sonen Isaac hade nämligen gift sig och skulle i faderns ställe öfvertaga förvaltningen af Griff. Ombytet af vistelseort från landtlif till stadslif skulle hafvaen djupt ingripande betydelse för George Eliots framtid.