IX. SILAS MARNER.

Denna första diktarperiod var för George Eliot en tid af rastlös alstring. The Mill on the Floss hade kommit ut på våren 1860. Efter en tre månaders tur i Italien se vi författarinnan, åter hemkommen, fullt upptagen med den nya novellen Silas Marner, som blef färdig i mars 1861. Under denna resa till Italien slog första tanken rot till en stor historisk roman, som blef George Eliots nästa arbete, men under den tid tanken behöfde för att mogna, sprang Silas Marner fram. — "Den stack sig in mellan mina andra planer genom en hastig ingifvelse", — säger författarinnan.

Den bär också prägeln af en ingifvelse, man ser i den intet af arbetets möda, den liknar ett af dessa dyrbara konstföremål, om hvilka man brukar säga, att de äro gjorda i ett stycke. Berättelsens delar foga sig osökt till hvarandra i väl afvägda proportioner, och den fortgår utan af brott af sådana filosofiska eller kritiska inkast, som eljes så ofta förekomma i denna författarinnas arbeten. Hvad kompositionen och den konstnärliga omklädnaden beträffar, är Silas Marner otvifvelaktigt det yppersta af George Eliots värk.

Silas Marner är äfven den en skildring af provinsens lif i början af detta sekel. Det är en idyll från en liten undanskymd by i "glada England, dit aldrig posthornets klang eller allmänna opinionens sorl nådde. I den lilla bördiga byn Raveloe kunde stormännen vanvårda sitt jordbruk bäst de ville och ändå föra ett sorgfritt lif och fira en glad jul, påsk och pingst". Inom denna ram af Raveloebor, som festa och lefva sitt af tankar och grubbel föga störda, lugna lif, ställer George Eliot sin berättelses hufvudperson den fattige okunnige väfvaren Silas Marner. Han hade från sin tidigaste ungdom, innan han ännu kom till Raveloe, varit en varmhjärtad medlem af en inskränkt religiös sekt, samt hade åtnjutit stort anseende inom sin församling. Sviken och oskyldigt anklagad för stöld ur kyrkokassan af en af bröderne, som han ansett för sin vän, samt sedan äfven öfvergifven af sin trolofvade, lämnade han för alltid sin hemort, när slutligen också lottdragningen, till hvilken han efter sin kyrkas grundsatser vädjat, förklarat honom skyldig. Hans tillit till människor hade blifvit grymt rubbad, och lottdragningen hade kommit honom att tvifla på den Gud han tillbedt, ty i hans enkla, okonstlade själstillstånd hade eftertanken aldrig fått skilja mellan form och känsla. Han slog sig ned långt ifrån sin hemtrakt, i Raveloe, där människorna och naturen voro fullkomligt olika allt hvad han förr känt eller älskat i sitt lif.

Hans lif förflöt därefter i ständig ensamhet. Han inbjöd ingen att någonsin stiga öfver hans tröskel, och själf gick han aldrig in i byn för att dricka öl på "Regnbågen" eller prata med någon granne; han besökte ingen man eller kvinna, eljes än i och för sitt yrke eller om han måste förse sig med lifsförnödenheter. Det enda, som återstod honom, var arbetet: han väfde som spindeln af impuls. Han hatade tanken på det förflutna, och framtiden var endast mörker för honom. Ursprungligen hade han ej tänkt på de frukter, som hans rastlösa arbete skulle tillföra honom, ty den tiden hvarje penny hade sitt ändamål för honom, älskade han ändamålet och ej pengarna. Men småningom, allt efter som penningehögen tillväxte, uppkom hos honom begäret att samla penningar och blef slutligen en öfverväldigande lidelse. På kvällarna tog han fram dem för att njuta af deras sällskap, lade dem i högar och önskade att "högarna med tio guinéer skulle växa till en fyrkant; och emedan hvarje tillagd guiné i sig själf innebar en tillfredsställelse, så framkallade den en ny önskan". Därunder sammankrympte hans lif till en enda åtrå, utan samband med någon annan lefvande varelse.

En kväll stjälas emellertid dessa pengar från honom. Detta slag tyckes nästan bringa hans sjuka sinne till förvirring. Då inträffar en oförmodad vändpunkt i hans lif. Ett litet barn, hvars sjuka mor i vinternattens kyla frusit ihjäl nära Marners bostad, finner vägen till väfvarens härd. Den ensamme mannen behåller barnet, vården om den späda varelsen ger hans lif innehåll, omärkligt förenar den lilla Eppie honom med människorna, kärleken till barnet knyter honom åter fast vid lifvet.

Det lönar mödan att fästa sig vid, huru barnet införes i berättelsen. En afton, medan Marner som vanligt satt grubblande öfver den försvunna skatten, föll han i det egendomliga kataleptiska tillstånd, för hvilket han ibland efter sin olycka blifvit ett rof. Sedan han återkommit till sig själf, böjde han sig ned mot brasan för att maka ihop kubbarna. Det föreföll då hans dunkla blick, som om det låg guld på golfvet framför spiseln. "Guld — hans eget guld — som blifvit honom återstäldt lika hemlighetsfullt, som det blifvit honom frånröfvadt. Han kände huru hans hjärta började slå häftigt, och under några ögonblick var han ur stånd att sticka fram handen och gripa den återstälda skatten. Guldhögen tyktes glöda och växa för hans upprörda blick. Slutligen lutade han sig fram och sträkte ut handen, men i stället för det hårda myntet med de välkända konturerna mötte hans fingrar mjuka varma lockar. I största förvåning föll Silas på knä och lutade ned hufvudet för att granska detta under: det var ett sofvande barn — en vacker, rund liten varelse med mjuka gula lockar öfver hela hufvudet."

Kommer icke denna beskrifning oss att tänka på belysningen i någon af Rembrandts taflor? Det lilla ljuslockiga barnet blir den centrala punkten i berättelsen, bildens mest belysta del, från hvilken ljuset strömmar ut, sprider och förtonar sig. Och detta icke blott såsom någon yttre anordning, något raffinement i kompositionen, utan det blir kärnan, kring hvilken det hela grupperar sig, likasom Rembrandt just låter sitt magiska ljus falla öfver det väsentliga i bilden.

Barnet är dotter till den närboende godsegaren Cass, som i ungdomligt lättsinne gift sig med en obildad kvinna och sedan icke mera vill veta af henne. När den lilla Eppie vuxit upp, vill hennes rätte fader återfordra henne af väfvaren. Men rikedomen eller en högre samhällsställning kunna icke fresta flickan. — "Jag skulle icke mera ha någon glädje i lifvet", svarar hon, "om jag måste lämna min far och visste att han satt hemma och tänkte på mig och kände sig ensam. Vi äro vana att vara lyckliga tillsammans hvarenda dag, och jag kan icke tänka mig någon lycka utan honom. Och han säger, att han hade ingenting i världen, innan jag blef skickad till honom och icke skulle ha något, om jag vore borta. Han vårdade mig och älskade mig från början, jag vill vara hos honom, så länge han lefver, och ingen skall någonsin komma emellan honom och mig." — På inkastet att hon ock hade en plikt mot sin laglige fader, svarar hon bestämdt: — "Jag kan icke känna att jag har mera än en fader." — Mr. Cass, som trott att han så lätt skulle kunna godtgöra sitt lifs stora skuld, måste lära att lifvets kraf icke kunna betalas så som man återbetalar penningeskulder.

Det är Eppie, som återför Silas Marner till lifvet och människorna. När sedan en gång hans stulna penningar återfinnas, har guldet icke mera någon makt öfver honom. Han ser på det och säger: — "Det är underbart — vårt lif är underbart."

Samma känsla af lifvets mångfald, af det underbara och oförklarliga i detsamma, är det ock som griper läsaren, när han slutat denna bok. Ur den skenbart ringa och obetydliga väfvarens historia har George Eliot funnit ut något allmängiltigt, något i all sin enkelhet rörande stort: huru ringa och obetydligt än en människas lif kan vara, står det dock i det innerligaste samband med öfriga människors, och kan endast sålunda begripas och få ett innehåll.

Det är en på samma gång egendomlig och naiv själshistoria, som framställes i Silas Marner. Enkla och urspungliga äro äfven de öfriga i berättelsen uppträdande Raveloeboarna, framstälda med bred engelsk humor. Där är Miss Nancy, sedermera Mrs. Cass, som i sitt tal begagnar provincialismer, hvars bekantskap med världslig literatur knappast sträcker sig längre än till de rim hon sytt på sin märkduk under lammet och herdinnan och som, när hon räknar, måste för att värkställa subtraktion använda värkliga shillings- och sixpencestycken, men hvilken dock har de egenskaper, som utmärka en lady. Eller Mrs. Winthorp, en af de förträffliga, arbetsamma, pratsamma medelålders kvinnor, som George Eliot älskar att framställa. Mrs. Winthorp är så outtröttlig och samvetsgrann i uppfyllande af sina plikter, att lifvet tykes erbjuda henne för få, om hon ej stiger upp half fem på morgonen, ehuru det sedan blir henne ett ständigt problem att få arbetet att räcka till fram på förmiddagen. Deltagarena i de landtliga festerna och gillena likasom gästerna på krogen äro så ypperligt karaktäriserade att de väl uthärda jämförelse med en Teniers eller en Brauwers bönder. Dessa plumpa figurer, utan tecken till några förskönande tillsatser, bilda en lika originell som kraftig infattning till den fina, skära idyllen om väfvaren och hans fosterdotter.

Under det de större arbetena tillkommo, skref George Eliot tvänne mindre berättelser: Lifted Veil i april 1859 och Brother Jacob i september 1860. De tryktes i Blackwood's Magazine, men kunna icke anses vara af någon betydelse.