IV. GEORGE HENRY LEWES. RESA TILL TYSKLAND.

George Henry Lewes var född i London den 18 april 1817. Efter att hafva gått i skola i Greenwich, fick han anställning som biträde på ett kontor, men som han icke hade minsta håg för detta slags sysselsättning, begynte han studera medicin. Han visade tidigt utpräglad böjelse för filosofi, och redan vid nitton års ålder deltog han i veckomöten, som för diskuterande af metafysiska frågor höllos af en liten klubb på en källare i Red Lion Square, Holborn. Klubben var sammansatt af de mest heterogena element, och det är mycket sannolikt att den tjänat George Eliot som förebild till klubben i Daniel Deronda. Genom en af medlemmarna, en judisk urmakare, som var ifrig anhängare af Spinoza, gjorde Lewes första bekantskapen med den store judiske filosofen och därefter blef det hans lifligaste önskan att ega Spinozas värk. En mörk höstafton fann han värkligen det efterlängtade arbetet på den smutsiga disken i en antikvarisk bokhandel, där han med klappande hjärta läste på ryggen af en bok: "Spinoza Opera Posthuma." Han var fattig den tiden men skulle med glädje gifvit sin sista slant för Spinoza. När han kom hem, satte han sig genast ned för att börja med en öfversättning af Etiken, hvilken likvisst aldrig blef färdig.

Denna tilldragelse vittnar i all sin obetydlighet om hvilken impulsiv natur Lewes var. Hans studier af Spinoza ledde till en artikel om den store filosofens lif och värk, publicerad i Westminster Review 1843, det första försök, som egentligen blifvit gjordt för att göra Spinoza känd i England. Denna artikel, som senare inflätades i Lewes' History of Philosophy, utgjorde så att säga kärnan till detta arbete, hvilket enligt Frederic Harrison varit den bok i England, som näst Mills Logic utöfvat det största inflytande på den nu lefvande generationens tankegång. Efter en studieresa till Tyskland, blef Lewes vid hemkomsten 1839 en af den tidens mest produktiva journalister. Glänsande kvick och mångsidig, tyktes han skildt skapad till literatör. Hans insikter voro af så olika slag och så omfattande, att någon af hans vänner en gång sade om honom: "Lewes kan göra allt i världen utom måla, och det skulle han också kunna efter en veckas studier."

Jämte det han biträdde vid redaktionen af The Classical Museum, skref han i en mängd af de stora engelska tidskrifterna. Sedan hans ofvannämda arbete om filosofins historia utkommit 1846, uppträdde han som skönliterär författare med novellerna Ranthorpe och Rose, Blanche and Violet 1847-48, som dock hade föga framgång. Hastigt på hvarandra skref emellertid denna outtröttliga penna The Spanish Drama, The Life of Maximilian Robespierre och The noble Heart, a Tragedy, hvilken sistnämda sades blifvit en tragedi äfven för författaren själf. Icke nöjd med att skrifva för teatern, ville han äfven pröfva sina krafter på tiljan och stötte en del af den literära världen icke litet för hufvudet genom att strax efter en filosofisk föreläsning i Edinburgh uppträda på teatern i Shylocks roll.

Denna mångsidighet gjorde att han icke så hastigt bröt igenom, som han kanske skulle gjort, om han arbetat i en riktning, men i gengäld gåfvo dessa försök honom en rikedom af erfarenheter, som en författare väl behöfver och hvars betydelse vår tid med dess ensidiga fackbildning förbiser. Egentligen var det hans Life of Goethe, som gjorde honom allmänt känd. Påbörjad 1845 i Tyskland skulle denna sedermera af sin samtid så högt skattade bok, icke utkomma förr än 1855 efter åtskilliga öden hos förläggarena.

Mellan åren 1849-54 var Lewes utgifvare af veckobladet The Leader. Många af hans artiklar öfver Auguste Comte blefvo ursprungligen skrifna för detta blad. Jämte John Stuart Mill är Lewes den som tidigast gjort positivismen och dess franske grundläggare känd i England. Han såväl uppfattade som uttalade sig om den betydelse denna nya lära skulle hafva för samtidens forskning, ehuru han afgjordt opponerade sig mot Comtes positiva politik.

Redan af dessa korta uppgifter framgår, hvilken mångfrestande natur Lewes var. Vid trettio års ålder hade han hunnit med kritisk, skönliterär, dramatisk, biografisk och filosofisk skriftställarvärksamhet, han hade rest i utlandet, hållit föredrag, uppträdt på tiljan och varit journalist. Thackeray hördes en gång yttra, att han icke skulle blifvit förvånad, om han mött Lewes midt i London ridande på en hvit elefant, så litet kunde hans vänner veta hvad han härnäst skulle taga sig till. — I själfva värket liknade Lewes' begåfning mera en af det 18:de århundradets encyklopedisters än en skriftställares i våra dagar.

Till sitt yttre var han en klen, svagt bygd man med yfvigt lockigt hår, de stora ögonbrynen och skägget gåfvo åt ansiktet ett drag, som påminte om en råtthund, munnen var något framskjutande och ögonen grå och djupt liggande under en hög vackert formad panna. Oberäknelig till sin natur med något vildt och regellöst i sitt tal, ömsom hänrykte han, ömsom stötte han sina vänner för hufvudet genom den glädtiga, sorglösa och genialiska "abandon", som kännetecknade både hans uppträdande och konversation. Hans sällskap var egendomligt upplifvande, ty det allra hvardagligaste ämne kunde tjäna honom som utgångspunkt för en liflig framställning af någon filosofisk favoritteori, och han egde en ovanlig förmåga att göra hårdsmälta problem lättfattliga.

Vid den tid Lewes och Marian Evans gjorde hvarandras bekantskap i Dr. Chapmans hem, var Lewes redan gift. Han hade gift sig vid tidig ålder, men sedan hans husliga lycka för alltid och oåterkalleligen blifvit sköflad, hade han och hans hustru i omkring två år lefvat skilda. Laglig skilsmässa hade de icke kunnat få, hvarför Lewes' och Marian Evans' förbund aldrig kunde beseglas af någon borgerlig eller kyrklig vigsel.

Förbindelsen med en af lif så sprudlande natur som Lewes, måste naturligtvis utöfvat ofantligt inflytande såväl på Marians personlighet som författarskap, men att det säregna i denna förbindelse skulle präglat hennes diktning med något särskildt drag, såsom fallet var med hennes stora samtida George Sand, kan man icke spåra.

Lewes' inflytande märkes genast af tonen i George Eliots bref och dagboksanteckningar. Genom dem alla går hädanefter såsom en djup mäktig underström känslan af lycka öfver detta förbund, som upplöstes först genom Lewes' död. Allt vittnar om att förbindelsen var grundad på den djupaste samhörighet, gemenskap och öfverensstämmelse i lifvets största och viktigaste frågor; man ser huru den bidragit att skapa denna stora vida syn på lifvet, som besjälar alla George Eliots arbeten. Anmärkningsvärdt är äfven att vi ingenstädes i hennes värk spåra något af den ofördragsamhet eller bitterhet, som ofta inom literaturen blir likasom ett eko af undantagsförhållanden, i hvilka författaren själf lefvat, isynnerhet om han stält sig i strid med samhället. Ty George Eliots och Lewes' förbindelse var ju på krigsfot med samhället, och ett sådant förhållande betyder därtill oändligt mycket mera för en kvinna än för en man. När en kvinna känner sig manad att för sig uppställa lagar, som hon anser heligare än de af samhället sanktionerade, så bedömer detta samhälle, öfver hvilket hon gjort sig till domare, i sin tur henne, och dömer henne annorlunda än det dömer en man.

Att Marian Evans erfarit detta, framgår af hennes bref, och äfven utan detta vittnesbörd, endast med en tanke på hennes oändligt känsliga temperament kan man förstå, hvilken smärta det skulle vålla henne att vänskapen med Brays och Sara Hennell först kunde återknytas, sedan ett par år förflutit, efter det förbindelsen med Lewes ingicks; likaså kunde hennes egen familjs ogillande icke förbli henne likgiltigt. Men om alla dessa dyrköpta erfarenheter bär hennes diktning intet spår i form af någon revolt mot samhället. Ingen har kraftigare än George Eliot ständigt betonat helgden af de samhällsband, som knyta människorna vid hvarandra.

I en artikel, Woman in France, har George Eliot själf påpekat det djupa inflytande kvinnorna haft på den franska literaturen. De hafva tänkt och känt som kvinnor och då de skrifvit, hafva deras arbeten blifvit ett uttryck härför, säger hon, därmed framhållande den allmänna betydelsen af att den kvinliga intelligensen manifesterar sig såsom sådan. Och just därför att George Eliots diktning står så högt, beklagar man att hon icke i den äfven gifvit något säreget vittnesbörd i denna viktiga fråga, där den högst och den lägst stående kvinliga natur ibland kunna mötas.

Med den metod Mr. Cross följt vid utgifvandet af George Eliots korrespondens och dagboksanteckningar, att endast meddela utdrag ur brefven, finna vi egentligen intet annat på sak gående uttalande i denna ömtåliga fråga, än följande 1855 till Mrs. Bray skrifna bref:

"Om det finnes något beslut eller något förhållande i mitt lif, som är och alltid skall vara djupt allvarligt, är det min förbindelse med Mr. Lewes. Det var likvisst i många afseenden naturligt nog att du skulle missförstå mig, dels till följd af obekantskap med Mr. Lewes' karaktär och sträfvanden, dels emedan det är många år, sedan vi voro tillsammans och möjligen förändringen i mina tänkesätt gått alldeles i en motsatt riktning till hvad du tror. Ingen kan bättre än du själf inse att det är möjligt för två människor att med samma allvar vidhålla olika åsikter i viktiga frågor, samt att hvardera är lika uppriktigt öfvertygad om att hans åsikt är den enda värkligt moraliska. Om vi båda hysa olika åsikter angående äktenskapslagarna, så måste jag i alla fall tro att du står fast vid hvad du anser rätt, och jag vet intet, som skulle låta mig förmoda att du ej tänkte detsamma om mig. Huru mycket våra åsikter afvika från hvarandra, tror jag ingen af oss riktigt vet, ty jag är okunnig om din egentliga ståndpunkt, likasom du möjligen antar mig hysa känslor och åsikter, som icke äro mina. Vi kunna häller icke få riktig klarhet i saken sålunda genom bref, men en sak kan jag säga, i få ord. Band, som lätt kunna slitas sönder, äro hvad jag hvarken i teori eller praktik skulle förorda. Kvinnor, som låta sig nöja med sådana band, handla häller icke som jag gjort. Att en fördomsfri människa, som känner det värkliga lifvet, kan kalla mitt förhållande till Mr. Lewes omoraliskt, kan jag endast förstå genom att betänka, af hvilka hårfina och bräckliga beståndsdelar ett rykte är sammansatt. Men jag måste minnas det och hyser icke några dåliga eller ovänliga tankar mot dem som fördöma oss, om vi än hoppats på en något annorlunda dom. Att den stora massan af människor skulle fördöma oss, var intet annat än vi väntat. Vårt lif skall icke blifva något lif af efterlåtenhet mot oss själfva, utom sålunda att vi, lyckliga med hvarandra, finna allting lätt. Vi skola arbeta strängt för att sörja för andra och fylla våra plikter. Lättsinne och öfvermod skulle vara en föga hållbar grund att bygga på. Förlåt om jag för att försvara mig mot en orätt uppfattning, tyckes alltför kall och säker på mig själf. Jag skulle ej bry mig om att försvara mitt handlingssätt, om jag ej älskade dig och önskade skingra den sorg, du säger att din uppfattning af saken gjort dig. Hvad jag än må hafva missförstått förut, så missförstår jag ej ditt bref, som jag erhöll denna morgon, och läser däri ej annat än kärlek och ömhet, som jag af fullaste hjärta besvarar. Jag skulle hälst aldrig skrifva något vidare om mig själf. Det är icke hälsosamt att mycket grubbla öfver sina egna känslor och sitt eget handlingssätt, bättre är att för hvarje ny dag söka blifva ärligare och mera kärleksfull. Intet enda af dina oändligt många vänliga ord eller all den kärlek du städse visat mig, har jag någonsin glömt. Jag minnes dem ofta och känner därvid, likasom angående allt öfrigt i mitt förflutna lif, huru full af brister jag alltid varit. Men detta kan icke numera hjälpas, och jag kan endast finna tröst och tillfredsställelse af 'att skynda mot de ting, som ligga framför mig', och göra det närvarande bättre än det förflutna. Men om vi aldrig skulle komma hvarandra nära igen, dyra Cara, så mins att jag icke var otacksam eller känslolös för all din godhet, samt att jag är en af de många, för hvilka du icke lefvat förgäfves. Jag har mycket brådtom och har varit tvungen att skrifva i hast. Kom ihåg detta och tro mig icke om annat, när jag försäkrar att jag är din tillgifna och uppriktiga vän."

Omedelbart efter det Lewes och Marian Evans knutit, sin förbindelse, afreste de, såsom redan blifvit nämdt, till Tyskland. Färden gick öfver Antwerpen och Cöln till Weimar, där de stannade tre månader för Lewes' Goethe-forskningar. De gjorde där åtskilliga intressanta bekantskaper och lämnade Weimar med saknad, för att i början af november begifva sig till Berlin, där de likaledes kommo i beröring med den literära och artistiska världen, bland annat i Fräulein Solmars salong. Under denna angenäma och lärorika resa i Tyskland upptogos dagarna af träget literärt arbete, teater- och operabesök samt läsning. Såväl i Weimar som Berlin, skref Lewes på sitt Life of Goethe; George Eliot åter skref i Weimar sin uppsats Woman in France, för Westminster Review; i Berlin höll hon för det mesta på med öfversättningen af Spinozas Ethik. Intressanta äro uppgifterna i dagboksanteckningarna om all den literatur, de båda läste tillsammans under "de långa njutningsrika aftnarna" i Berlin. Af tysk literatur genomgicks största delen af Goethes, Lessings och Heines arbeten, därtill kom Sainte-Beuve, Shakespeare — hvilken George Eliot läste hela lifvet igenom, — Macaulay och en mängd historisk literatur.

I medlet af mars befunno de sig åter i England, där ett lif af strängt arbete nu begynte. Arbete med pennan ger vanligtvis icke någon riklig utkomst, och Lewes egde familj bestående af tre söner, mot hvilka George Eliot åtagit sig en moders plikter.