INNEHÅLL:

Till läsaren. Huru det bar till att linnefabriken i Tammerfors blef anlagd. Första ångbåten på Näsijärvi. Första proffärden med "Ahti". Den officiella proffärden med "Ahti". "Ahtis" senare öden. Några historier från ångbåten "Ahti". Den första ångbåten på Pyhäjärvi. Den officiella proffärden med "Laukko". Ankomst till Tammerfors och fågellifvet i trakten. Den första propellerångbåten på tavastländska vatten. En färd till Visuvesi år 1863. En annan färd till Visuvesi samma år. Ångslupen "Ilmarinens" färd genom staden Tammerfors. Ångslupen "Ilmarinens" färd till Tavastehus. Första dygnet. Andra dygnet. Tredje dygnet. Festen i parken. Ångslupen "Ilmarinens" afleverering. En färd med ångbåten "Laukko". Propellerångbåten "Storfurst Wladimir" på Näsijärvi. En lustresa till Muurola kanal midsommarafton 1864. Följderna af lustresan. En ledsam färd under kampanjetiden. Forellmete i Tammerfors ström. En jakt i Ruovesi. Vårt första försök att jaga orrar med bulvaner. En lojakt. Hjulångbåten "Elias Lönnrot" på Pyhäjärvi. Ångbåten "Elias Lönnrots" proffärd den 7:de juni 1865. Första jakten på Otavasalo. Huru kassören fick hjälp vid orrskytte. Vinterfiske nedanom Tammerfors ström. En "folkilsken" hare. Ångbåten på Ilmajoki älf. Hjulångbåten "Vanaja". Om kapten Steen. Huru kapten Steen trollade fram toddar med potatis. Våra rapphönsjakter. Ett tvefaldt olyckligt möte. Något om förenämnda hjulångbåtars haverier. Några af ångbåten "Elias Lönnrots" missöden. Kalle. Några af ångbåten "Vanajas" haverier. Vanaja ångbåtsbolags båtar "Roine", "Alku" och "Jatko". Ett äfventyr på Tammerfors ström. En andjakt på Viinikkajärvi. Ett och annat om hararna kring Tammerfors på 1860-talet. Amatörarbeten i ångbåtsväg eller hvad som kan bli utaf en vefslup och en segelslup. Ångslupen "Amalia" i Lübeck och Berlin. En jakt vid Pyynikke. Något om vargar. Min speltjäder. Riifs vargjakt. Om tillförseln af fisk och handeln därmed i Tammerfors på 1830- och 60-talen. Forellfiske i Tammerfors ström och på sjöarna ofvanför. Lojakt vid åtel och lojakt i hölada. Om skogsfågel och dess fångst i närheten af Tammerfors på 1860-talet. Fiske på Näsijärvi. "Picknicks". Öster. Hvarför jag började fiska med ref. En metfärd på Teisko kyrksjö. Teiskofärder i roddbåt. Östers räffångst. Förberedelser för kommande kampanjer. Vårstämning. Utflyttningen till Sommarbo 1877. Midsommardagen. Ett besök hos fiskgjusarna på Vähä Koljonsaari. Hararna vid Mäkylä. Revanche. Omvända förhållanden. En färd på jakt och fiske norrut. Ett ändernas plågoris. En fiskefärd på Toijala sjö. Oåtkomlig i lifvet och i döden. En hare i håfven. En jakt på gräfling i månsken. Ett och annat från Sommarbo. Andra och sista jakten på Otavasalo. Höststämning. Slutord.

Tillägg (20 år senare.)

Den första morkullan. Något om morkullor. En järpjakt nära Kinteri by. En s.k. orrjakt för skällande hund. Ett sorgespel i djurvärlden. En ovanlig jakt på räf i lada 1901. Ett "gif akt" för småfåglarnas vänner. Om tillverkning af fågelhålkar. Om uppfästning af fågelhålkar. Man bör mata småfåglarna under vintern.

Illustrationer.

Ruovesi. Ångaren "Storfurst Wladimir" i Tammerfors hamn. Jaktparti med ångbåten "Elias Lönnrot". Muurola kanal. Gustaf Adolf Öster. Teiskola gård. "Sommarbo" villa i Teisko. Fågelhålkar.

Till läsaren.

Meningen med utgifvandet af dessa "Muntra minnen från mellersta Tavastland", d.v.s. från staden Tammerfors och dess omgifningar inom ett par mils omkrets, är icke att gifva någon historik af ortens under sistlidna halfva sekel så att säga amerikanskt snabba uppblomstring, men väl att efter anteckningar och minnet skildra stadens sjökommunikationers ungdomstid under femtio- och sextiotalet, samt de vattendragen kring staden då trafikerande ångbåtarnas tillkomst, öden och äfventyr äfvensom jakten och fisket i trakten på nämnda tid.

Detta gör jag i den förhoppning att dessa små historier och skisser komma att intressera och roa såväl den, som varit med då och känner till staden sådan den varit, som äfven andra, hvilka icke kunna minnas tiden, då man färdades till och från orten endast utefter landsvägarna, då posten anlände och afgick blott två gånger i veckan, då gatorna under den mörka årstiden upplystes med en talgdankslykta uti hvarje gathörn, samt förutom grisarne haren och vargen icke voro sällsynta trafikanter inom stadens hank och stör.

Hvad jag från femtiotalet har att berätta är till största delen mig meddeladt af dåvarande bruksförvaltaren vid T:fors masugn Joh. Fred. Gefwert samt från annat tillförlitligt håll, men hvad efter 1861 anförts har jag varit med om.

Ändamålet är att icke låta roande om ock oviktiga händelser från ett för staden intressant skede, hvilka sakna berättigande att på annat sätt bevaras, förfalla i glömska. Dessa minnen ega till större delen värde endast för mig, men kunna dock, som jag hoppas, äfven bereda nöje åt andra såsom skildringar från den tid, då det började gå framåt i landet och då det fanns godt om skog, villebråd och fisk i Tavastland.

Hvad ångbätshistorierna beträffar så kunna de väl egentligen endast såsom minnen från teknikens ungdom i landet vara af intresse för tekniker, och den som ej är det gör kanske klokast uti att förbigå det rent fackmässiga däruti, ehuru jag bjudit till att belamra berättelserna med så få tekniska förklaringar och termer som möjligt; men den som är road af jakt och fiske, och det är säkert äfven mången ingeniör, han har nog lika roligt som jag haft såväl åt de förra som af jakt- och fiskehistorierna från mina sportupplefvanden.

Det finnes tryckta historier om jakt och fiske af flere slag. En del äro intresseväckande och roliga om ock icke alltför nogräknade med sanningen, en annan del äro fullt tillförlitliga, men i afsaknad af allt muntert, hoc est tråkiga. Den förra sorten kan med nöje läsas af en icke sportsman medan den senare endast är tillkommen för teoretiker, statistiker och andra nogräknade specialister på sportområdet, d.v.s. detsamma som osmältbara för dilettanter och vanliga människor. De roliga jakt- och fiskehistorierna bruka visserligen vara något misstänkta för öfverdrift och upprydande tillägg, hvilket man på tyska benämner "Jägerlatein", äro därför ökända och ringaktade af finfina sportare, men hvad gör väl det, om de uppfylla sitt ändamål att roa?

Det må vara både si och så med påståendet "att litet ljuga pryder tal", men nog beror det bra mycket på hur en historia berättas, om den skall höras och läsas med nöje och göra den effekt, som väl är berättarens mening, utan att han därför behöfver gå långt ifrån sanningen och som man säger "pryda sitt tal".

Enhvar må ha sin smak angående sådana historier, jag för min del söker det lifvande och nöjsamma såväl uti själfva sporten som i berättelsen därom. Denna behöfver därför icke rangera bland anekdoternas vanryktade följe.

Visserligen är det ganska ondt om intressanta och roliga jakter och fiskefärder; mången alldagligt enformig kan man upplefva och läsa om, innan i hopen en påträffas eller upplefves, som verkligen lönar berättas och tryckas för att roa äfven den som icke varit med. Att skjuta några harpaltar eller en och annan räf för goda hundar, när man har erfarenhet och tur att välja rätta ståndplatsen, där drefvet går fram, eller hinner genskjuta det som går nära förbi, är i det hela en rätt simpel och alldaglig händelse, välbekant för jägare och den allmänhet som läser jaktböcker; men då sådana jakter icke bjuda på något nytt och nämnvärdt äro de enligt min åsikt oförtjänta af att upprepas. Andra ha nog såväl som jag varit med om jakter, då den uppfriskande vistelsen uti skog och mark samt motionen för kroppen utgjort den reelaste behållningen, men allt annat förlupit som vanligt, d.v.s. att utom aflifvandet af diverse villebråd intet omnämnbart förefallit. Ty till det intressanta kan dock det sedvanliga skrytsamma uppräknandet af huru många micklar, jössar eller fåglar, som fått släppa till lifvet, icke gärna räknas. Nej, någon "kläm" bör historien ha, något måste under jaktens gång hafva händt, afvikande från den vanliga trallen, om den skall vara värd att talas om, eljes är nog bättre att tiga än att "föra ugglor till Athen". Sådana jakt- och fiskehistorier, som bjuda på något "noch nicht da gewesenes", äro trefliga, tycker jag, och lärorika kunna de ibland äfven vara, och hoppas jag att läsarn skall bli af samma åsikt. Därför låter jag nu här en del själfupplefda historier om jakt och fiske följa, hvilka alla äro mycket sannfärdiga.

Under de sist förflutna tjugu åren har jag, därtill "nödd och tvungen" af omständigheterna, mycket litet sysslat med jakt och fiske, är nu gammal vorden och bär sällan bössan till skogs. Nu sitter jag helst i vinterkvällen vid brasan och värmer upp gamla, glada minnen, berättande för ungdomen om huru det var ställdt med jakten och fisket "i den gamla goda tiden", då det fanns godt om tjäder på hvar granklädd udde kring Näsijärvi och Koljonselkä, då varg och hare gjorde sina nattliga besök i T:fors stad och bulvanerna uppsattes på Pyynikke åsen. Från den tiden äro dessa berättelser; de kunna visst därför tyckas vara ganska gamla, men äro icke sämre än andra för det, ty anteckningarna och minnet finnas i behåll.

Då jag under de långa vinteraftnarna här uti ett trefligt hem i skogen, lyst af en präktig petroleumlampa skrifver dessa minnen från en tid, då man icke kände till en sådan lyx, och kommer ihåg hur det var, då man måste ha ljussaxen nära tillhands för att därmed snoppa veken af den ständigt rykande talgdanken, kan jag icke underlåta att reflektera öfver huru sedan dess mycket blifvit annorlunda i hus, i skog och på sjö. Då kliar skrifklådän i fingerspetsarna och frestar att meddela ett och annat angående de första pioniererna på vattendragen däruppe samt om jakt och fiske; så mycket man hade tid därtill mellan det man drog sin vef och talgdanken snoppades. Dessa minnen bjuda på intet ovanligt, nej endast sådant som kunnat hända enhvar, om han på sina fristunder liksom jag på den tiden drifvit kring uti Tavastlands då med villebråd så väl försedda skogar och på dess fiskrika sjöar. Jag hoppas att dessa minnen skola roa andra liksom mig och låter dem här följa någotsånär uti kronologisk ordning.

Huru det bar till att linnefabriken i Tammerfors blef anlagd.

Efter midten af det gångna seklets trettiotal (1836), då engelsmannen Finlayson uti T:fors stad i liten skala hade börjat anläggningen af denna firmas nu så storartade bomullsmanufakturer, hvilken anläggning på orten dock icke i ålder kan täfla med Frenckellska pappersbruket, som grundades redan år 1762, inträdde en längre paus i stadens utveckling, och detta samhälle hade, till följd af afskildt läge inuti landet och svåra kommunikationer, liksom andra uppstäder i en del fall blifvit efter, samt bevarade i sitt sköte en god del patriarkaliska förhållanden och idylliska plägseder, som annorstädes längesedan glömts.

Efter midten af femtiotalet inträdde dock en förändring, förorsakad af vice häradshöfding Adolf Törngrens och brukspatron Gustaf Wasastjernas företagsamhet och storartade anläggningar på Skyttäläsidan af strömmen, hvilka gåfvo en ny och mäktig impuls åt stadens uppblomstring.

Detta Finlands "Manchester" egde vid seklets midt omkring fyra tusen invånare, hvilka liksom för närvarande till största delen tillhörde arbetareklassen och hade sin sysselsättning i de då existerande fabrikerna; dock voro dessa då hvarken många eller på långt när så storartade som de sedermera blifvit.

De största industriela inrättningarna voro på den tiden de förenämnda fabrikerna hvarjämte uti staden fanns en liten början till Petterssonska yllespinneriet, några klädesvalkar, ett par tegelbruk med obetydlig produktion och en blyhagelfabrik bakom Pyynikke åsen, hvilken dock endast tidtals arbetade. På strömmens östra sida, hvilken då icke tillhörde staden, funnos Hatanpäägårds stora mjölkvarn och Tammerfors masugn, som dock blott, hvart tredje eller fjärde år blåstes på, allt efter som det därvid anlagda mindre gjuteriet var i behof af tackjärn. Detta utgjorde vid nämnda tid hela stadens industri, utom hvad dess handtverkare åstadkommo, af hvilka en del för afsättning af sina fabrikater brukade besöka grannstädernas marknader.

Kom så år 1856, då brukspatron W., egare af Östermyra krutbruk, en vacker dag tyckte att han hade för liten nytta af att klippa kupongerna på sina många ryska värdepapper, samt kom att fundera på det större gagn som skulle bli en följd af rikedomens användande till upphjälpandet af industrin i landet. Han köpte därför af firman Ramsay & Idman dem tillhörande Tammerfors masugn, belägen på östra sidan af strömmen, jämte det därinvid anlagda gjuteriet och sågen med underlydande stora tillgång till vattenkraft. Dessa inrättningar ombyggde och förstorade han samt anlade därvid en, enligt dåvarande förhållanden, ansenlig mekanisk verkstad. Denna försågs med många och stora arbetsmaskiner, tagna från England, hvarifrån landet förr uteslutande försåg sitt behof af verktyg. Något senare anlade Törngren tillsammans med en Fritsche klädesfabriken i Tammerfors. Belägen på samma sida vid strömmens nedersta fall är äfven den ett ganska stort företag.

Dessa anläggningar medtogo dock icke uti nämnvärd grad grundläggarenas resurser, och någon tid därefter beslöt W. att resa till bergsrådet Kasimir Brehmer för att om möjligt af honom köpa Jokkis bruk och stora egendom. En dag stoppade han en bunt obligationer i schäslådan och åkte dit. På aftonen vid toddyglaset kommo herrarna öfverens om priset och gjorde till ömsesidig belåtenhet muntligt upp affären samt gingo att sofva på saken. Men på morgonen fann B. att han glömt åt sig betinga något pris för den på hans stora gods växande grödan, hvarför han af W. begärde en summa utöfver det belopp, som på kvällen öfverenskommits. W., som var fast öfvertygad att affären giltigt afslutats aftonen förut, blef förargad. Han gick till vagnslidret, där schäsen med värdepappren stod, tog bunten med sig till B. och kastade den framför honom på bordet, utbristande: "Här har du femhundratusen rubel, mera ger jag inte för alltihop!" Härpå svarade B. helt lugnt: "Då får du inte Jokkis!" Och därvid blef det. Hr W. fick kuska tillbaka till T:fors med pappren i schäslådan.

I staden träffade han T., min sagesman, och omtalade för honom sin färd med dess negativa resultat samt sade: "Hvart stoppar jag nu penningarna?" T. var icke lagkarl blott för roskull, han visste råd för dem. Han sade att han egde ofördelaktigt placerade kapital och därför hade kommit på tanken att någonstädes anlägga en linnefabrik, ty en sådan fanns icke i landet, men dittills hade han ej träffat på någon för detta ändamål lämplig plats. Då nu äfven W. hade penningar till öfverlopps samt dessutom egde plats och vattenkraft därinvid som var utmärkt, föreslog han därför att de tillsamman borde utföra planen. Detta förslag antogs af W. och utkast till det stora företaget uppgjordes omedelbart. Under 1857, 58 och 59 uppfördes de stora fabriksbyggnaderna, hvilka sedermera öfvergingo i Tammerfors Linne & Järn-Manufaktur Aktiebolags ego och liksom mekaniska verkstaden allt intill senare tid betydligt förstorats. Herrar T. & W. voro under flere år turvis bolagets disponenter.

Dessa ansenliga, tätt efter hvarandra utförda fabriksanläggningar väckte verksamhetsandan i samhället till nytt lif, ökade penningetillgången, fabrikationen, omsättningen och välståndet på orten, hvars folkmängd hastigt steg. Så äfven på östra sidan af strömmen. Där förr endast ett par bondgårdar och några torparekojor funnos, uppväxte nu snabbt den Skyttälä kallade arbetareförstaden.

Det för fabrikerna behöfliga råmaterialet och deras fabrikater, som måste forslas till och från staden med foror, försvårade transportförhållandena så, att deras upphjälpande började bli ett allt mer trängande behof. Huru man bjöd till att uppfylla detta tidens kraf och de första ganska misslyckade försöken till dess upphjälpande vill jag i efterföljande berättelser söka skildra.

Första ångbåten på Näsijärvi.

På förenämnda transportsvårigheter samt de resandes bekvämlighet tänkte hr W. då han beslöt att vid sin nya verkstad i Tammerfors under vintern 57-58 låta bygga en hjulångare, lämplig att trafikera vattendragen norrut från staden genom den nyss färdigblifna kanalen och slussen vid Muurola till Ruhala landningsbrygga uti Ruovesi socken. Detta afstånd är sex mil och denna trafikled skulle framdeles förlängas till Visuvesi och Virdois, allteftersom de nödiga strömrensningarna utfördes.

Denna ångbåt, dess tillkomst, utseende och beskaffenhet voro säregna och så olika nutidens fordringar på en sådan, att en utförligare beskrifning af densamma kan låta försvara sig. Jag måste därvid, för tydlighetens skull, använda en del tekniska termer, men skall icke slösa därmed.

Visserligen inträffade denna fartygsbyggnad flere år före min ankomst till orten, men bruksförvaltaren J.F. Gefwert vid masugnen, som såg huru därvid tillgick, har flere gånger meddelat mig så lifliga skildringar däraf att jag, som några år senare gjorde ångarens intima bekantskap, är fullt öfvertygad om deras tillförlitlighet och redan då beslöt att vid tillfälle rädda dessa rätt roliga minnen af denna första ångare på "Näsijärvis dunkla våg" undan förgängelsen, åt hvilken han själf redan längesedan skattat.

För att börja denna beskrifning med det mest i ögonen fallande af ångbåten, som ju är skrofvet, så hade hr W. för dess byggande af trä tillkallat en byggmästare vid namn Pihl, välbekant utefter Österbottens kuster, där han timrat hop en hel flottilj af segelfartyg; men tyvärr skulle denna bli hans första ångbåt. Han värfvade för ändamålet ett lag af sin hemtrakts välkända, skickliga skeppstimmermän och började sina förberedelser på hösten 1857 med att hugga bjelk och rötter i skogen samt släpa detta till masugnstranden så snart isen på sjöarna bar.

Pihl hade nog sett någon af de gamla fregatterna som "Svenska flottans fader", kommendörkapten m.m. af Chapman under senare delen af adertonde seklet så typiskt konstruerade, eller hade han läst om dem och studerat deras afbild, de gamla Östindiefararne; ty han ville visst, efter sin smak, statuera ett exempel i ångbåtsväg och gaf därför åt skrofvet fregattstilen i förminskad skala. Det byggdes femtiotvå fot långt öfver stäf, nio fot bredt och sju fot djupt från däck till kölens underkant och såg ut i tvärsektionen under vatten som en något flattryckt halfcirkel med lodräta sidor därofvan.

Öfver vattenytan liknade detta fartygsskrof en lång låda, uti ena ändan trubbigt tillspetsad och vid den andra något aftäljd på hörnen till en stor, flat akter, liksom om den plötsligt blifvit afsågad på tvären. Förstäfven utfördes elegant framspringande, såsom fordom var brukligt på stora segelfartyg, men af akterstäf fanns endast en stump osynlig under vattenytan hvarpå det tjocka, fyrkantiga rodret anbringades, enligt träfartygsmanér räckande upp genom skrofvet uti en vid s.k. brunn, hvilken liknade ett stort svart hål i underkanten af den breda akterspegeln. Där bakom räckte fartygskroppen c:a 3 fot längre, men tog sedan så tvärt slut, att fortsättningen ovillkorligt af beskådaren saknades. Den framåtsträfvande förstäfven öfvergick upptill i en skulpterad figur af ungefär tvåtredjedels naturlig storlek, hvilken förmodligen var ämnad att personifiera Kalevalasjöguden Ahti, hvars namn utsetts att bli ångarens. Men konstnären, som utfört detta beläte, hade troligen glömt att låta presentera sig för den okända storheten, ty det alster han tillverkat var förvånande likt någon af hafsgudarna Neptunus eller Poseidon, sådana de fordom brukade uppenbara sig vid sjökuslen på förstäfven af forntidens ståtliga skepp och briggar. Förmodligen tyckte Pihl, att den ena guden kunde vara lika god som den andra, blott han var snygg; ty han opponerade sig ej och satte gubben dit ämnadt var. Snygg var guden ock, det måste medgifvas. Utrustad med en veritabel aristokratisk kroknäsa, väldiga, förgyllda mustascher, härskaremin och guldkrona på lockarna, höll han en väldig eldgaffel med högra handen tätt intill kroppen, liksom man får se då militären kommenderas: "gevär för fot". Vänstra handen hade fattat tag i den en antik toga föreställande kjolen, hvilken på förens båda sidor skylde granna namnbräder, omgifna af storartade ornamentala förlöpningar. Det är visst att gå berättelsen i förväg, men passar så väl här att omnämna ödets grymhet, som endast en kort tid tillät Ahtis bild att kvarstå som gallionsprydnad på båten. Därtill bar dess exponerade placering skuld, ty vid ett sjöäfventyr på hösten 1861 råkade gudens ståtliga näsa bli illa skamfilad, och då båtens redare hr G. tyckte, att en karl utan näsa såg mindre anständig ut samt ingen läkare, af den sorten som kunde kurera honom, fanns att tillgå i staden, nedtogs guden och fördes till ett mera skyddadt ställe uti brukets magasin. Där såg jag honom ännu flere är senare illa behandlad, nedsölad och glömd, en sorglig bild af förgången härlighet och konstens ringaktning. Kanske hänger han där ännu!

För att nu öfvergå till beskrifning af båtens lika prydligt utrustade akter, så slutade denna som nämndt med en ansenlig s.k. akterspegel af upp- och nedvänd hästskoform, som vid öfverkant höll omkring åtta fot i bredd vid fem fots höjd öfver vattenytan, på hvilken den nedtill, då båten var lastad, släpade med en bredd af sex fot. Denna tvärskepps öfver något hvälfda och akterut lutande stora yta hade gifvit skulptören ett ypperligt tillfälle att visa talang och kunskap uti rokokostilens yppiga ornamentering. Grann var den, mycket grann: den rundt kring spegeln löpande ramen med hörnstycken af fantastiska, sirliga slingor och den af liknande ornament omgifna namntaflan på midten, allt i hvitt och guld. Det var blott ledsamt att "Ahtis lekande döttrar", vågorna, snart slickade både färgen och guldet af all grannlåt, som var inom räckhåll för dem.

Äfven hjulhusen voro i samma stil rikt försedda med prydnader, liknande strålande, allt efter som båten rullade, upp- eller nedgående solar med en halfcirkel af stjärnor däröfver; liksom allt annat blankt, förgylldt och hvitt på det ramsvarta skrofvet.

Dessutom var ångaren utrustad med mast, och på skorstenen satt en af plåt tillverkad krona, hvilken dock tyvärr snart måste borttagas för att ersättas af en mycket nödvändigare gnisthatt. Sålänge denna krona var hvitmålad och innan den såsom allt annat ombord blef nedrökt, sotstänkt och skamfilad, prålade den nya ångbåten riktigt grann, och enhvar måste medge, att "Ahti" till sitt yttre var en ovanligt stilig gengångare från en föråldrad skeppsbyggnadskonsts dagar, som i sitt slag ej lätt öfverträffas af någon mäster Pihls efterföljare. Skada var blott att båten både blef klumpig och såg tung ut trots alla prydnader.

Byggmästaren hade hört, att det fanns godt om stenrösen och berghällar på ringa djup utefter ångbåtens blifvande trafikled och att den skulle bära ett tungt maskineri, men huru mycket detta skulle väga, det kunde mäster icke ens närmelsevis få reda på. Vid verkstaden bad man honom vänta, tills maskineriet blefve färdigt, då skulle han få väga det, och färdigt blefve det nog i tid till våren. Detta kunde han naturligtvis icke vänta på, ty då skulle äfven hans båtskrof vara så pass redo att det kunde ta emot maskinen, och blef han således nödsakad att göra sin viktberäkning (ifall sådan alls företagits) på måfå. Sedan fick man ju i alla fall se resultatet — hvarför då vara nyfiken? Tillfölje af ovissheten och de anförda skälen beslöt P. att bygga skrofvet riktigt starkt, och han sparade hvarken på trä eller järn därtill; allt skulle vara af bästa sort och blef rundligt tilltaget. Det tättimrades under däck utefter hela längden med åtta à nio tum tjocka fururötter, hvilka till och med där på orten uti de kringliggande nästan orörda skogarna voro svåra att anskaffa. På spanten öfver kölen fastbultades ett s.k. kölsvin af tio tums bjälk, och dylika balkvägare äfvensom järnknän insattes under däcksbalkarna midskepps. Långa diagonalskenor användes, af sådana dimensioner som kunde ansetts behöfliga på en brigg, och allt detta bultades ihop riktigt stadigt, så att bruksförvaltaren påstod Noaks ark icke varit starkare byggd. Tiden visade det ock vara ett durabelt arbete, ty huru mycket det än under årens lopp profvades såväl på kända som okända grund, berghällar och landningsbryggor, så yppade sig dock aldrig någon läcka. "Strunt i de! Hälla ä gammal och skuta ä ny", sade skepparen, då han tornade.

Skrofvet, däckades från fören till akterom hjulhusen, där ett till den tre fot öfver däck höga relingskanten upplyftadt s.k. halfdäck vidtog. Detta halfdäck räckte till akterspegeln, hysande passageraresalongen under sig. För om salongen, d.v.s. midskepps, var naturligtvis skrofvets bästa del bestämd för maskineriet och än längre förut inreddes lastrum samt skans för besättningen uti förpiken. På sidorna af hjulhusen voro från början små kyffen för diverse behof upptimrade, hvilka dock snart måste tagas bort, och relingen hade förut å båda sidor dubbelportar på gångjärn.

Hr W. hade anförtrott utförandet af ångbåtens maskineri åt sin nya verkstad vid masugnen och dess föreståndare, ingeniören Dillworth, en engelsman af äkta skrot och korn. Ångbåten fick på detta sätt två "pappor", den ena en gammal österbottnisk skutbyggare, som icke kände till nyare ångbåtsskrofs konstruktion och behäftad med en god dosis af nationallytet, envisheten, samt den andra en stockkonservativ engelsman, som ansåg sig icke behöfva praktisera något annat tungomål än sitt världsspråk och därför med förakt såg ned på hvarje individ, som icke förstod detta. Af hans alster kunde man se att hans kunskap i ångmaskinskonstruktion icke sträckte sig utöfver lokomobilernas horisont och att något hjulbåtsmaskineri icke därintills förekommit i hans praktik. Eljes gaf han icke efter för Pihlen hvad envishet och själfklokhet beträffar.

Att två sådana naturer icke skulle komma tillrätta i harmoniskt samarbete med hvarandra var tydligt, ty P:s österbottniska var naturligtvis lika obegriplig för Mr. D. som dennes Yorkshiredialekt mystisk för honom. Ehuru P. använde åtskilliga engelska sjötermer, hvilka han kommit öfver vid kusten, men hvilka Mr. D. antingen icke kunde eller ville förstå, kommo de dock sällan underfund med hvarandras mening. De samtalade därför mest med min- och fingerspråk, hvilka uttrycksmedel dock, ehuru båda egde mycket expressiva nationalnunor och voro artister uti grimasering, visade sig vara alltför otillräckliga att leda till förståelse vid deras oundvikliga, gemensamma rådplägningar i Ahtis angelägenheter. Vanligen glodde de på hvarandra som ett par bulldoggar och sade hvarandra personliga artigheter på eget språk. Hade de så kommit till tålamodets yttersta gräns och kanske emedan det nyligen timade orientaliska kriget och upproret i Indien ännu var i färskt minne, brukade P. knyta näfven åt den mera flegmatiska "Mister Bull" och med sin gälla rösts högsta tonfall ryta ordet "Calkutta". Regelbundet svarade Mr. D. härpå storstyft hånleende: "Balaklava", vände sedan ryggen åt P. och aflägsnade sig triumferande. De båda herrarna tycktes vara öfvertygade om att med dessa ord hafva sagt hvarandra något särdeles dräpande och kränkande. Följden häraf blef, att de byggde och konstruerade oafhängigt från hvarandra, enhvar efter sitt hufvud, och till föga båtnad for byggherrn blef resultatet därefter: en ångare hvars like knappast förekommit uti ångbåtsbyggnadens spädaste barndom och hvilkens många egendomliga bristfälligheter nu måste få tjäna som skäl att försvara deras omständliga beskrifning, emedan de voro oförsvarliga äfven på sin tid.

Som nämndt hade Mr. D. troligen icke förr varit i tillfälle att befatta sig med hjulbåtsmaskiner, men väl med lokomobiler, och däraf följde att han apterade en sådan för Ahti. På en horisontal, cylindrisk ångpanna anbringade han öfver den framtill öppna eldstaden, på lokomobilfason, en encylindrig, liggande högtrycksmaskin, hvars lagerbock för vefaxeln stod bakom skorstenen, och på de utombords räckande axeländarna sutto skofvelhjulen. Det mest gammalmodiga och egendomliga å denna maskin var dock dess manövreringsmekanism eller den s.k. backinrättningen. En enklare kan svårligen konstrueras, ty den bestod af endast en excenterskifva för slidrörelsen, vridbar på sin axel, samt af tvänne i motsvarande vinklar på densamma fästade knapar. Vid excenterskifvan var fästadt ett handhjul, omkring tre fot i diameter. Mot en af de nämnda knaparna måste excenterskifvans ansats ligga vid "framåt" — och mot den andra vid "back". För att kunna manövrera maskinen måste maskinisten först, alltefter kommando "sakta" eller "stopp", delvis eller totalt afstänga ångan från maskinen medelst ångventilens tillskrufvande, eljes förmådde han icke med handhjulet förändra excenterns ställning. Denna ventil var anbringad på slidskåpet. När ångan var afstängd, nödgades han kvickt flytta sig till maskinens andra ända vid skorstenen och där, medan maskinen ännu rörde sig, med båda händerna kraftigt hugga tag i handhjulet och därmed vrida excentern till motsvarande knap för den förestående rörelseförändringen. Då var maskinen klar att på kommando utföra denna, så snart ånga åter insläppts i slidskåpet. Dessa manipulationer måste dock utföras med hastigheten af en oljad blixt, d.v.s. medan maskinaxeln af båtens framfart och de i vattnet släpande hjulskoflarna höllos i rörelse; ty dröjdes därmed så länge att hjulen och axeln kommit i stillestånd, då stannade maskinen lätt på en af de två s.k. döda punkterna, d.v.s. med axelvefvarna uti horisontalställning vid ett sådant läge, att ångan icke var i stånd att vrida den åt någotdera hållet. Inträffade denna kalamitet, då blef det hvarken "framåt" eller "back" utaf utan mycket bråk. Då måste däckskarlen, eldaren eller den som var närmast till hands och kände till konsten, kvick som en ekorre, äntra upp på ett af hjulhusen, öppna den däruppe befintliga luckan och sedan sätta sig där och en eller flere gånger med fötterna kraftigt sparka mot hjulskoflarna, hvarigenom maskinen vreds från förenämnda döda punkt, samt ångan åter kom i tillfälle att göra sin skyldighet. Den sparkande mannen måste dock ha reda på om han skulle sparka för "framåt" eller "back", samt sätta sig på motsvarande sida af luckan, eljes blef vid ångpåsläppningen resultatet det motsatta af hvad meningen var.

Det synes häraf, att "Ahtis" maskin hade sina hemliga finesser och nycker, hvilka den, som ämnade sköta densamma, måste vara fullt hemmastadd uti, och fick maskinisten vid handhjulet vara god akta tassarna för stänger och knapar, så måste sparkaren däruppe vara rädd om tårna, eljes kunde han få dem både klämda och klippta. Följden häraf var att den maskinist, som på "Ahti" en hel seglationstid utan större malheur skött sin syssla, ansågs som expert i yrket och gärna hölls kvar om han ock råkade ha andra svaga sidor. Ty vid maskinistombyte profvades nästan dagligen ångbåtens stäf och landningsbryggornas stadga på fullt allvar, innan den nya blef ordentligt inöfvad. Då voro kaffekoppar och glas kortlifvade ombord, om icke än värre hände. Ahtis skrof stod sig vid sådana tillfällen bäst, ty det läckte aldrig af sådana törnar. Då det i början af april 1858 med glans åkt ned från stapelbädden, visade sig tyvärr, att det tillföljd af sin runda botten och tunga öfverbyggnad var hemskt rankt. Men P. tröstade sig själf och andra med påståendet, att det nog blefve stadigare blott den torra bordläggningen hunnit bli vattendränkt och maskineriet kommit ombord. Skrofvet sänkte sig visserligen någon tum af vattnets inträngande i trävirket samt låg därefter midskepps fyra fot djupt, men akterskeppet såg lika tungt och hängande ut som från början och den utlofvade ökningen i stadighet blef ej af.

Kom så dagen då maskineriet skaffades ombord. Det befanns då, att ena hjulhuset måste aflägsnas för att man skulle kunna komma åt öppningen i däck öfver maskinrummet, där ångpannan skulle ned, och sedan detta var gjordt, lades starka stockar från land tvärs öfver hålet. Då ingen lyftkran fanns att tillgå, byggdes två höga bockar af sågstock, en för- och en akterom maskinrummet tvärs öfver båten stående på den hårda grusbottnen i strömmen, och öfver dessa lades tvänne tjocka bjälkar, den ena på den andra. Sedan släpades pannan ombord under bjälkarna, lyftes däruti med täljor och gångspel, hvarpå stockar och plankor undanskaffades och den firades ned i fartyget och stannade på kölsvinet. P:s utsago, att maskineriets tyngd skulle stadga båten, besannade sig dock icke heller; tvärtom blef den, ehuru af pannans vikt nedtryckt närmare en half fot, så ostadig, att man knappast vågade flytta sig från midten åt sidorna till, utan farhåga att fartyget skulle kantra. Tillika visade sig att skofvelhjulen voro för små i diameter eller för högt placerade, ty skoflarna endast snuddade vid vattenytan. Mr. D. tycktes mycket road af P:s motgång och frågade honom: "What is to be done." (Hvad skall göras?) Hvartill P., som vanligt härmande ordens ljud, svarade: "Wattgrisen (skutan) ä min, å tokidonet ä' hans". Häråt skakade Mr. D. på hufvudet och fortsatte pekande på båtens kölsvin: "Cut off this beam". (Hugg af den stocken). På detta förslag kom svaret: "Hut åt eget svin", och därmed afstannade den öfverläggningen angående hvad göras borde. P. måste dock slutligen följa Mr. D:s anvisning och besluta sig för att "huta åt sitt kölsvin", d.v.s. kapa bort det utefter pannans hela längd, hvarigenom denna sänktes den behöfliga halfva foten och kom att hvila på spantryggarna. Lägre kunde den icke sänkas utan att allt för mycket försvaga båten. Då med detsamma maskineriet skuffades så mycket förut som skoflarnas fria gång uti hjulhusen medgaf, nedtrycktes förskeppet något och aktern höjdes, hvarigenom båtens läge på vattnet förbättrades. Dessa förändringar och tyngdernas djupare placering i fartyget afhjälpte dess rankhet till en del, men icke till fylles. P. måste, nödd och tvungen, plocka bort alla tillbyggen vid hjulhusen samt kommandobron däremellan liksom det upphöjda halfdäcket akterut öfver salongen. Nytt däck lades jämnhögt med det i fören befintliga och ny salong inreddes. Emedan man ej kunde stå rak under det nya däcket, höjdes salongen till hälften öfver detsamma genom att utefter däcket uppsätta en med fönster på sidorna försedd s.k. kapp eller ruff, liknande en otymplig två och en half fot hög och fyra fot bred packlåda. Denna, som räckte fram öfver maskineriet, hade nedgång akterifrån och förstörde totalt utrymmet på däck i det den lämnade endast en smal gång mellan relingen och hjulhusen. I salongen kunde man således blott under ruffen röra sig upprätt och möta hvarandra. Uti den låga delen under däcket fick man sitta eller ligga på bänkarna längs fartygssidan. Genom att maskineriet jämkats föröfver, blef bakom detsamma plats att utan synnerlig inkräktning på salongen inreda en minimal s.k. fruntimmershytt, hvilken i trots af sitt ändamål dock oftast före afresan från staden upptagits af för mycket välplägade manliga passagerare, hvilka den alltför beskedliga kaptenen af medömkan icke nändes undanskaffa. På ruffen, bakom skorstenen ofvanom maskineriet, uppsattes styrinrättningen, hvilken, på kinkiga ställen i farleden, sköttes af kaptenen själf, hvarvid han måste stå grensle öfver kettingsrullen. Han fick trösta sig öfver förlusten af den upphöjda ståndpunkten på den rifna kommandobron med nöjet att, om han ville ha utsikt förut, på varma sommardagar leka kurragömma bakom den heta skorstenen, kikande efter farleden på ömse sidor därom. Men vid kallt, regnigt och blåsigt vår- eller höstväder kunde denna placering nog ha sina behag och därför bibehölls den på kaptenens begäran; ehuru elaka menniskor påstodo, att han af den bredbenta ställningen öfver styrmekanismen och det af utkiket förorsakade ständiga vickandet af och an småningom blifvit kobent som en riktigt konstruerad bagaregesäll.

Genom maskineriets flyttning hade en del af lastrummet förlorats och resten däraf visade sig behöflig för det skrymmande brännmaterialet som P. glömt bereda plats åt. Då intet fraktgods vidare behöfde hissas, hade ock den vid lastrummet uppställda med hissbom och block försedda masten tyvärr blifvit alldeles öfverflödig, redan innan mekanismen ens varit försökt; och emedan den ökade rankheten måste den aflägsnas omedelbart efter den blifvit uppsatt, hvilket skedde blott för att man engång måtte få se huru ståtlig båten därmed skulle ha tagit sig ut. Men olyckligtvis försvann jämte masten den silfverslant, som P. enligt gammal plägsed lagt åt fartygstomten i tapphålet därunder, och därför var det naturligtvis som båten till en början förföljdes af ständig otur. Samtidigt med masten undanskaffades från bord ett par två och en half fot långa tackjärnskanoner, s.k. nickhakar, med sina af ek gjorda lavetter; allt för att minska öfvervikten och öka ångarens stadighet. Grymt var att dessa nätta leksaker, så behöfliga ombord till komplettering af den stiliga utrustningen till s.k. sjömässigt skick, glädjesalut och nödsignaler, vid båtens slutligen lyckligt fulländade profresa måste affyra sina glädjeskott på land och ångaren därtill förblifva svarslös. Ja, de voro flere hvilka sörjde däröfver, och bland dem icke minst P., som medelst anbringandet af dessa pjeser velat förfullständiga utrustningen till större likhet mellan hans första ångbåt och hans gamla ideal fregattskeppen. "Es wäre zu schön gewesen, wenn es hätte können sein".

Kanonerna hamnade i bruksmagasinet liksom kompasshus, signallyktor, namnbräder och kronan från skorstenen, hvilka snart visade sig öfverflödiga, och dit följde som nämndt äfven gallionsbilden snart efter. P. gjorde allt hvad han kunde för att öka båtens stadighet äfven genom att lägga tackjärn som barlast i kölrummet, men ändock ville detta icke lyckas till önskad grad, den var och blef äfven vid lugnt väder en vagga, tills den några år senare ytterligare ombyggdes.

Första dagarna af juni var man så långt kommen med maskininsättningen, att ånga kunde släppas på, och nu blef det engelsmannens tur att få förtret och bekymmer, ty hans maskin envisades att icke vilja gå rundt. För hvarje gäng ånga insläpptes däruti, gick den konsekvent blott ett halft hvarf och stannade med en liten tillbakastudsning liksom mot en elastisk dyna på endera af de döda punkterna, hvilken den på eget bevåg ej tycktes vilja öfverskrida. Mr. D. filade själf på slidkanter och excenterknapar utan synbar framgång, men efter en rad resultatlösa försök kom han på idéen att i slidans båda ytterkanter anbringa djupa, trekantiga skåror, och detta hjälpte. Maskinen behagade därefter gå rundt sålänge ångan räckte till.

Det blef ett publikt nöje att gå och se ångmaskinen snurra; detta var något nytt att gapa på för sådana stadsbor, som ingen ångmaskin sett, och fort gick den sålänge inga skoflar voro insatta uti hjulen. Först sedan man till nöjes öfvertygat sig om att maskinen verkligen kunde gå, fastskrufvades skoflarna.

Då därigenom ett ökadt motstånd uppstod, saktade den betydligt samt började halta, d.v.s. gå med knyckar för hvarje gång vefven i horisontalt läge passerade de döda punkterna; tillika sjönk ångtrycket hastigt i pannan. Maskinens ojämna gång trodde Mr. D. skulle försvinna, då båten kom i rörelse, men ångans otillräcklighet gjorde honom mycket hufvudbry, ty han, som var van vid stenkolseldning och dess större värmealstring, hade ingen erfarenhet af brännvedens ringare effektivitet och hade således råkat beräkna sin pannas rost och eldytor ganska knappa. Han anlitade den enda utvägen som fanns ur svårigheten, nämligen att forcera draget, och experimenterade ihärdigt med afloppsångblästern uti skorstenen. Afloppsrörets munstycke gjordes af kopparplåt och öppningen däri hamrades efter profningarne allt mindre i genomskärning, hvilket slutligen visade sig medföra önskadt resultat hvad ångutvecklingen beträffade men tillika ansenligt ökade det af ångans utrusning åstadkomna hväsande ljudet till en för öronen mycket oangenäm höjd. Detta obehag måste man dock finna sig uti, ty Mr. D. lyckades därigenom äntligen få pannan att, vid eldning med torr ved, hålla trycket uppe till närmare sextio skålpund, hvilket han ansåg tillräckligt för behofvet. Maskinen gjorde därvid omkring tjuguåtta omlopp i minuten. Nu hade byggmästaren icke vidare anledning att i sin tur grina åt ingeniören.

Uti maskinverkstaden fanns då ingen van maskinist, icke ens en arbetare som försökt sig i det yrket, och ej heller i staden kunde någon däri kunnig karl lånas, ty där förekom vid den tiden ingen enda ångmaskin. Mr. D. var således tvungen att sköta sin maskin själf och att därvid småningom lära in både eldare och maskinist, hvilket göra icke måtte varit alltför lätt, då folket ej förstod honom. Då man efter många mödor slutligen kommit så långt att maskinen vid stranden visade sig gå tillfredsställande och ingen vidare olägenhet tycktes vara att befara, skulle man begifva sig ut till sjös för att där fortsätta båtens inkörning. Dit skulle man dock icke komma så lätt som man hoppades.

Näsijärvi afbördar sitt vatten genom sunden mellan flere mindre holmar och fastlandet, af hvilka det midt för strömmen belägna är bredast och djupast, samt tillika det enda som af fartyg kan befaras. I detta sund är strömmen under högvattentid, från medlet af maj till slutet af juli, ganska strid, dock ror man alltid i båt utan synnerlig kraftansträngning uppför densamma. Nedanför sunden liknar strömmen en vik af omkring sextio famnars längd, och i dess midt ända fram till fallets början är strömdraget starkast. Omkring trettio steg ofvanför fallkanten lågo då på botten tvänne af trä timrade stenkistor, hvilkas öfverkant ibland betäcktes af högvattnet. De voro fyllda med kullersten och sinsemellan förenade med enkla stockbommar, ditlagda för att hindra oförsiktiga båtfarande och forellmetare att af strömmen dragas ned i fallet, hvilket ju ock händt en engelsman, som den gången envisades att segla vid lugnväder. Ångbåtens tilläggningsplats var i dammsumpen ofvanför masugnens vattenränna, vid strömmens östra strand och omkring fyratio steg längre uppför än de nämnda stenkistorna. På detta ställe är vattenhastigheten endast någon fot i sekunden, men ökar betydligt mot strömmens midt, som, ungefär tio till tolf famnar aflägsen, är stridast mellan stenkistorna där man knappast kan ro uppför i båt. Denna beskrifning af den s.k. forsnacken är gifven till förståelse af efterföljande berättelse.

Första proffärden med "Ahti".

En dag, då allt ombord var klart för proffärden ut på sjön, ställde sig byggmästaren vid styrratten och ingeniören invid maskinen, som måste manövreras från däck. De sågo menande på hvarandra och så nickade P. åt Mr. D., hvarpå denne svarade med en liknande knyck på nacken. Därpå kommenderade P. att förtöjningarne vid land skulle kastas loss och fören stakas ut, så att båten kom i sned riktning mot strömfåran och kunde löpa in uti denna för att där nå djupare vatten. Nu ropade P. "Låt gå!" åt Mr. D., som förstod detta hans eget språk liknande kommando och släppte ånga i maskinen. Men antingen denna för tillfället icke var uppvärmd eller eljes trög att komma i gång, kanske ock att Mr. D. ej öppnade ångventilen tillräckligt för "full fart", som han borde gjort, nog af, det starka strömdraget hade, innan båten kom i rörelse, vridit fören för långt ned mot fallet, hvaraf följden blef att, då det slutligen i sakta mak bar framåt, ångarens kurs blef tvärsöfver i stället för uppåt strömmen. P. försökte visst att med rodret styra in i rätt riktning, men emedan båtens fart var så liten och strömmen låg mot sidan hade rodret ingen verkan. Så kom båten småningom på tvären in uti starkaste strömfåran och dref ohjälpligt utför med sidan förut. Då Mr. D. varsnade detta, stoppade han maskinen. Den kursen hade eljest fört öfver på andra sidan af forsen och ned i bomullsfabrikens vattenrännor, där båten varit utan all fara. Mr. D. ropade till P.: "It go's to the devil!" (Det går åt fanders) samt fick till svar: "Ja den tycks gå som den vill, å int' som vi vill!" Inom blott några ögonblick dref båten ned mot den första och mellersta af de tre stenkistorna; men lyckligtvis är djupet där äfven vid högt vattenstånd icke så stort, att båten, om den ock sprängt den därstädes befintliga bommen, kunnat drifva ned i fallet. Båtens djupgående af närmare fem fot gjorde, att den med fören stannade på bergbotten ett par famnar framför kistan, medan aktern lade sig mot bommen, hvilken lyckligtvis höll. Detta äfventyr försiggick under högtidlig tystnad såväl på båten som på land, men då man såg att det icke skulle bära utför fallet, samt att båten, ehuru den af strömmens tryckning så betydligt lutade åt babord, att det var svårt att gå på däck, ändock icke stjälpte, repade allesamman åter mod. Mr. D. pekade på styrinrättningen, skakande på hufvudet åt P., och sade: "It is bad." (Den är dålig). Men denne, som förstått tillvitelsen, blef honom icke svaret skyldig, och visande på maskinen utbrast han i sin tur: "Den där är sämre". Härpå genmälde Mr. D. mera för sig själf än åt P.: "I think sämre does not mean the same". (Jag hoppas "sämre" icke betyder det samma d.v.s. äfven dålig). Längre kom man ej i ordbytet, ty just då lättade säkerhetsventilen och den utrusande ångans tjut omöjliggjorde fortsättningen. Det kan tyckas att herrarna båda hade rätt uti sina påståenden.

Bruksförvaltaren hade varit klok nog att icke följa med ombord, han åsåg haveriet från land. Varsnande att det gick på tok, skickade han ut folk med roddbåtar att bärga de nödställda och anskaffade sedan, för att löstaga haveristen, varpspel och trossar. Ett spel uppsattes på Myllysaari och ett annat vid strandhörnet ofvanför olycksstället; men bergningsförberedelserna togo tid och trossarna sprungo flere gånger utaf för påfrestningen. Ytterligare ett varpspel anskaffades därför och slutligen lyckades det efter strängt arbete under följande natt, att på förmiddagen berga "Ahti" ur det kritiska läget. Genom detta misslyckade försök att komma uppför strömmen insåg Mr. D., att maskinen var för svag för detta arbete och att dess kraft således på något sätt måste ökas, åtminstone under så lång tid som åtgick för färden uti strömfåran upp till sjöns lugnvatten. Det enda sätt att utföra denna plan var att, innan båten lämnade land, i pannan samla ett tillräckligt förråd af ånga under högt tryck, d.v.s. att elda på duktigt och lägga extra belastning på säkerhetsventilen. Samma metod lär vara bruklig vid ångbåtskapplöpningar i Amerika och detta var förmodligen bekant för Mr. D. Då maskineriet var försedt med endast en pump för pannans förplägning med det behöfliga vattnet och ingen matningsinrättning af annan sort fanns att tillgå, måste således pannan, innan den eldades upp, enligt gammal lokomobilpraktik fyllas med pyts genom tratt och afstängningskran tills det önskade vattenståndet, högre än profglaset visade, uppnåtts. På detta sätt infördes, då pannan skulle forceras, ett större kvantum vatten än eljes var behöfligt uti densamma, tillräckligt att motsvara den vid det ökade ångtrycket förstorade förbrukningen; helst matarepumpen icke fick användas under den tid forceringen pågick, emedan det däraf inpressade kalla vattnet trots den starkaste eldning inom några ögonblick skulle sänkt ångtrycket. Metoden visade sig användbar, och tack vare den blef det sålunda i all framtid möjligt att under högvattentid pina "Ahtis" tunga skrof upp genom sundet; därför användes den sedan ständigt, äfven efter 1862, hvilket år ångpannan försågs med både handpump och injektor samt tratten och kranen blefvo afskedade. "Ahti" led således i alla sina dar af kronisk öfveransträngning.

Äfven P. hade märkt att han yttermera borde göra något för att upphjälpa sitt sorgebarns sjöduglighet, hvad manöveringen beträffade, ty det låg på vattnet som en stor, tung timmerstock, obenägen att styras efter önskan. Han skarfvade rodret på längden med ett par fastskrufvade plankstumpar och därefter var man åter färdig till nya försök. Ånga uppkokades nu tills manometern visade 90 skålpunds tryck, glasröret var öfverfullt af vatten, och i väg bar det fräsande, plaskande och tjåstande af den kolossala ansträngningen. Det vägde och dröjde en god stund däruppe i sundet, men så lyckades det, och man kom upp på sjön.

Ett par timmar for båten af och an på fjärden samt återvände, utan att den gången något oförmodadt inträffade, till stor triumf för Mr. D., som nu enligt egen åsikt förträffligt löst sin uppgift.

Flere sådana utfärder företogos sedan, påkallade af nödvändigheten att inöfva besättningen, och det visade sig därvid, att den enkla högtrycksmaskinen var en ångslukare, som endast kunde få sitt behof tillfredsställdt, om det riktigt flitigt fyrades på uti eldstaden med väl torr, blandad björk- och tallved; alltså med det bästa bränsle som kunde åstadkommas. Detta var dock icke ruinerande på en tid, då sådan ved i staden kostade Fmk 2,25 à 2,50 pr. famn 6'X6'X3'. Med fuktig ved var ej värdt att försöka; däraf sotades pannans fina tubrör mycket snart fulla och man hade nöjet att under full gång allt som oftast kratsa dem rena. Glödande kolstycken stora som nötter kastades af det starka draget högt upp ur skorstenen, i mörker liknande ett grannt fyrverkeri, och visade det sig vara nödvändigt att genast anbringa en gnisthatt, emedan passagerarena ej ville finna sig uti att bombarderas och svedas. Denna gnisthatt blef också för Mr. D. anledning till mycket bekymmer, ty gjordes den af för tät metallväf, så sotades hålen snart igen, i synnerhet vid regnväder, och draget i pannan försvann; då måste eldaren upp på däck och slå på hatten med en lång stör. Men en sådan behandling tyckte hatten icke om i längden och Mr. D. ej heller. Användes åter för gles väf, så sluppo små kolstycken ändå ut att göra illa. Slutligen efter många misslyckade försök konstruerade Mr. D. en lucka med häfarm ofvanpå hatten, hvilken öppnades, då det var så pass rörelse i luften att bränderna däraf fördes utombords, innan de föllo ned. Denna geniala idé befriade Mr. D. från en stor ledsamhet, eldaren från öknamnet "sotaren" och passagerarena från att få hål brända på kläderna. Uppfinningen var praktisk, om den rätt sköttes, ty mera sällan är det så lugnt på Näsijärvi, att luckan måste hållas stängd. Ahti säg med denna inrättning visserligen ut som om han från något järnbruk lånat en puddelugnsskorsten, ty en sådan har liknande vippverk på toppen, och icke heller prydde detta sin plats så gentilt, som Pihlens hvitmålade krona gjorde, men Mr. D. påstod helt cyniskt: "Every useful thing is beautiful", d.v.s. allt som är ändamålsenligt är vackert.

Den officiella proffärden med "Ahti".

Sedan åtskilliga profresor aflupit lyckligt, påskyndade Pihl båtens slutliga utrustning och målning. Han ansåg sig nämligen ha uppfyllt sin bestämmelse och kunna återvända till hemknutarna, så snart ångbåten gjort officiell profresa och af principalen emottagits. Midsommardagen skulle den betydelsefulla akten försiggå och afresan ske på slaget 3 e.m., som vanligt från masugnsstranden. Det putsades och fejades väldeligen under Pihls egen eftersyn, till och med stranden löfkläddes, och på utsatt tid var allt klart ombord. Det väntades blott, som vid dylika tillfällen oftast är fallet, på några till högtidligheten inbjudna hedersgäster från staden, hvilka lofvat att säkert infinna sig. Sedan tredje klockslaget ljudit, stod den nya kaptenen Mattsson vid rodret och lät hvar femte minut den gälla hvisselpipan ljuda, ehuru byggmästaren ironiskt bad honom spara ångan. Maskinisten hade granskat sina smörjkoppar upprepade gånger och smort i alla oljehål, så att maskineriet glänste af flott, hvarom ingeniören ofvertygade sig, medan han oroligt gick af och an utefter maskinen, seende den så väl behöfliga ångan tjutande rusa ur säkerhetsventilröret och vattnet småningom sjunka uti pannans glasrör. Eldaren stack ideligen hufvudet upp genom däcksluckan för att få reda på, när han åter kunde fyra på i pannugnen; ty för att minska den vid stillaliggandet öfverflödiga ångutvecklingen stod eldstadsdörren redan längesedan öppen och brasan i ugnen var nedbrunnen. Klockan blef redan fyra, det var för vederbörande en lång och pinsam väntan. Då kommo slutligen de dröjande, i sakta mak vandrande utefter stranden, utan aning om allt obehag det ödesdigra uppehållet förorsakat. Då eldaren varsnade dem, hifvade han i största hast ugnen proppfull med ved, men ingen förståndig människa sade kaptenen, att han borde dröja till dess brasan kommit i full låga, och så gaf han omedelbart kommando till affärd. Stadsmusiken, fem bröder Scharlin, hvilken medtagits ombord till festens förhärligande och bestod af fiol, altfiol, kornett, klarinett och basfiol, stämde i fören upp Björneborgarnes marsch, och vid dessa lifvande toner gaf kapten kommandot "framåt, full maskin". Då skofvelhjulen kommo i gång, rusade afloppsångan från maskincylindern med väldigt dån ut genom skorstenen, öfverröstande alla andra ljud utom musiken, och öfversållade hela fartyget, de eleganta, sommarklädda damerna och deras ljusa parasoller såväl som herrarnas halmhattar med en dusch af sotvatten.

Under väntans långa ångpösande hade vatten i mängd samlat sig uti afloppsångrörets horisontala del, hvars innehåll vid igångsättningen af ångan kördes ut i skorstenen och genom den sotiga gnisthatten, förseende allt, som ombord fauns, med finare eller gröfre svartprickning, marmorerande damernas ansikten och toaletter. Det blef panik ombord, men hvart kunde man rädda sig undan faran att ytterligare utprickas? Ned i salongen störtade de skrämda, så många som rymdes; dock, innan de hunnit dit, var skadan skedd och faran öfverstånden. Emellertid knogade "Ahti" sakta framåt, men tyvärr, sorgligt att säga, uti hastigt aftagande tempo. Skofvelhjulens snabba rörelse förlamades synbart. Ångpuffarna i skorstenen förlorade småningom sin skarpa klang och hördes i alltmera glesnande intervaller, vittnande om att ångtrycket i pannan hastigt minskades betänkligt, I sundet mellan holmarna, där strömmen var starkast, tog farten alldeles slut och strax därefter, sedan det en stund vägt mellan uppför och utför, fick den senare riktningen öfvertaget och med strömmen bar det af nedåt, till en början sakta men säkert.

Pihl rusade förut, körde undan musikanterna och klargjorde ankaret, hvilket han, alltid förutseende, lagt på ångarens förpik, samt hifvade det ned i strömmen. Denna håilhake stoppade färden utför och där låg nu "Ahti" säkert förankrad midt i strömmen, helt oväntadt för alla ombord och på land, utom möjligen för Mr. D. Hade sotduschen redan förut verkat afkylande på de lustfarandes glada lynne, så bidrog detta andra missöde visst icke till att upphjälpa detsamma, ty helt försmädligt låg man där till spektakel och åtlöje för en talrik skara åskådare på stränderna och i båtar ute på sjön, hvilka tillställningen och det vackra vädret lockat ut och som synbart hade rätt roligt åt missödet. Situationen var mera löjlig än brydsam.

Då ångaren icke medförde någon lifräddningsbåt, vinkades en roddbåt intill densamma, med hvilken bruksförvaltaren återvände till land för att arrangera om undsättning. Alla andra ombord beslöto att mangrant kvarstanna för att icke gifva upphof till ännu flere historier om "Ahti" än som redan voro i omlopp. För att fördrifva tiden, spelade musiken flitigt och man förplägades med kaffe och punsch, hvilka drycker ju äro förträffliga medel att förjaga ledsnad och farhåga. Detta besannades äfven denna gång och ansiktena ljusnade åter småningom.

En större roddbåt anskaffades och lastades med ett stort varpankare och tross; ankaret fördes ofvanför sundet ett stycke ut på sjön, hvarefter trossen langades ombord på "Ahti", där den lades öfver ankarspelet. Vid musikens toner varpades ångbåten sedan af besättning och passagerare gemensamt genom sundet och ut på sjöns lugnvatten, hälsad med ljudeliga hurrarop från land.

Under tiden hade elden uti ångpannan åter alldeles slocknat och ångtrycket betydligt fallit tillika med vattenståndet i ångpannan. Man måste således på samma gång mata vatten i pannan och elda på ånyo, hvilket dock icke kunde ske innan maskinen åter kom i gång, emedan pumpen drefs af denna. Så snart detta lät sig utföras, fortsattes färden med helt sakta fart fram till Harvasalo holme, belägen jämnt en mil från staden. Där skålades och hurrades för "Ahti" och dess framtida lyckliga färder, hvarvid en talare välmenande sade: "Det är ju kändt att sämsta föret alltid är i portgången", så ock denna gång för "Ahti", men Pihl mumlade för sig själf något om silfverslanten och tomten.

Därpå anträddes hemfärden med bättre fart och lifvade sinnen och var man efter en i början visst något äfventyrlig, men i det hela treflig lustfärd vid niotiden på aftonen åter i staden. Innan man lade till där, hände dock ytterligare ett litet missöde. Man brukar säga: "alla goda ting äro tre", men olyckorna tyckas också följa tretalet ibland, det gjorde de åtminstone på denna bemärkelsedag. Vid landningen fick maskinisten icke så snart "back" som det behöfts, hvarför båten rände med god fart emot den med stockskoning försedda strandkanten. Stockarna voro visst mjuka af röta, men knuffen blef dock stark nog att vända upp och ned på några af herrarna ombord, som kanske råkat få litet för mycket till bästa, och att anställa en hemsk förstörelse bland glas och kaffeservis, samt låta toddyns och punschens söta flod till fleres saknad sorgligt förrinna utefter däcket och utför salongstrappan. Det var nog den slantsnikne skeppstomtens tillställning, påstod Pihlen.

Så slutade "Ahtis" officiella proffärd. Alla deltagare voro belåtna och glada åt att man kommit lyckligt hem och öfver att det nu var möjligt att om sommaren resa norrut utan att behöfva skaka på de dammiga landsvägarna. I fröjden häröfver och sorgen öfver punschens haveri kom ingen ihåg att se på klockan och att tänka på eller fråga efter, huru fort båten gått, och detta var tur både för byggmästaren och ingeniören, som utan anmärkning fingo afleverera sitt fabrikat, ty båtens hastighet var ganska tarflig, ett verkligt "festina lente!" —

"Ahtis" senare öden.

Ångbåten fick omedelbart därefter börja reguliera turer, den ena dagen norrut genom Muurola kanal till Ruhala landningsbrygga nära Kauttu bro i Ruovesi socken, belägen sex mil från staden, och följande dag samma väg tillbaka. Afgångstiden från båda ändpunkterna var kl. 8 på morgonen och ankomsten allt efter vädret vidpass kl. 6 eller 7 på aftonen. Då man från den för färden använda tiden af tio till elfva timmar borttager en eller två rundliga timmar, som bortsölades i Muurola sluss, återstå åtta till nio, på hvilka sex mil tillryggalades, och detta gifver båten den ansprökslösa hastigheten af sju till åtta kilometer i timmen. Denna hastighet var visst rätt obetydlig i jämförelse med nutidens snabbgångare, men om man betänker under hvilka motiga förhållanden "Ahti" hopkommit, måste man ju vara nöjd med resultatet, och så var äfven beställaren, hr W., som ofta färdades den vägen till och från Östermyra bruk.

Längre norrut än till Ruhala kom "Ahti" aldrig, ej heller sedan år 1863 sunden ofvanför åt Virdois till blifvit upprensade. Den orkade icke med vidsträcktare dagsresor, icke ens sedan den, samma år på våren, ytterligare blifvit ombyggd och erhållit något snabbare fart. Då det blåste ute på fjärdarna, var ångbåten så rank, att kaptenen, om flere passagerare råkade samla sig på ett ställe vid relingen och motsatta sidans skofvelhjul lyftes upp ur vattnet, genast brukade anmoda dem att sprida sig, emedan ångaren började gå i cirkelbåge och rodret då icke fungerade. Funnos fyra resande ombord, placerade de sig då en vid hvart hjulhushörn, och då någon spjufver alltid hade reda på att skepparen ogärna såg dem flytta sig, läto de eldaren gå omkring med ett glödande kol i en tång, då tobaken skulle tändas i biåsväder. Denna båtens otrefliga egenskap öfverklagades ofta af passagerare som blifvit sjösjuka, och för att ytterligare afhjälpa densamma, borttogos de tunga timrade hjulhusen och ersattes med mycket lättare sådana af vinkeljärn och plåt. Relingen utefter hela aktern ersattes med ett handräck af rundjämsstolpar, sinsemellan förenade med nätverk af snören, äfvenså anbringades lättare sittbänkar och soltält af segelduk. Samtidigt förbättrades maskineriet så mycket sig göra lät, därigenom att i hjulen insattes flere och smalare skoflar, hvaribland tvänne af järn midt för maskinvefven. Härefter upphörde maskinen att halta och gången blef jämn. Allt detta gjorde, att "Ahti" vann en till en och en half timme på resorna samt på äldre dagar blef stadigare än han varit i ungdomen. Mera arbete lönade icke att lägga ned på honom, ty då borde både båt och maskin ha gjorts nya, d.v.s. ett alldeles nytt ångfartyg ha byggts. En sådan nybyggnad verkställdes äfven, samtidigt med denna ombyggnad, hvarom längre fram skall berättas.

"Ahti" var och förblef i ordets fulla bemärkelse en sengångare, och denna ledsamma egenskap hade skaffat honom tvänne fiender. Den ena af dem var den för en passagerarebåt nödvändiga, obligatoriskt medföljande lifbärgningsbåten. Enligt besiktningsmännens bestämmelse måste denna slup, i proportion till det af dem tillåtna största passagerareantal, som ångbåten fick föra, ha en viss storlek och, då den af Pihl för ändamålet byggda roddbåten i förhållande var lika stor och klumpigt tilltagen som ångbåten, kunde den för rankhetens och utrymmets skull omöjligt medföras ombord. Slupen fick således släpa efter ångaren. Då det därvid blåste mot- eller sidavind gick sådan bogsering obehindradt för sig, — men om det på de stora fjärdarna råkade vara något så när stark medvind, då hann den saktmodiga "Ahti" icke undan för vågorna, och dessa hans namnes öfvermodiga och okynniga döttrar voro ogrannlaga nog att ideligen som en lekboll hifva slupen emot hans gentila akterspegel, hvilket nöje hade den sorgliga påföljd, att på de första stormiga medvindsfärderna både den vackra namntaflan och alla för slupens förstäf åtkomliga ornament grundligt ramponerades. Visst försåg kaptenen, då denna åverkan upptäcktes, slupens förstäf med en dyna, flätad af fint tåg, men det var så dags, då skadan redan var skedd; akterns grannlåt var och förblef förstörd för alltid. Den andra och större fienden var pråmen "Vilpas", hvilken "Ahti" måste förses med, emedan det ombord tillämnade lastrummet borttagits och det stundom förekom fraktgods mera än som rymdes under pressenningar på det af passagerarenas effekter belamrade däcket. Denna pråm var visserligen liten och skarpbyggd som en stor tavastländsk roddbåt, samt försedd med ett antikt råsegel, men dock ett ovälkommet påhäng för stackars "Ahti", som, då det blåste emot, hade svårt nog att ensam komma fram. Om det blåste användbar medvind på Näsijärvi och Koljonselkä, var "Vilpas" så pass duktig seglare att den, ledsnande vid snigelgången, kastade loss bogsertrossen och på egen hand oftast kom i hamn före ångbåten. Men blåste det icke fullt förlig vind och pråmen, för att ej hänga alltför tungt efter ångaren, kunde ha nytta af seglet, då måste styrmannen hålla ögonen öppna, ty eljes rammade pråmen, likt en vädur, totalt sönder "Ahtis" akterspegel. Därför försågs pråmens stäf äfven med dyna och "Ahtis" flata akter lappades med ohyflade plankstumpar, fastskrufvade tvärs öfver dess spräckta spegel. Så försvann inom kort tid all "Ahtis" glans och härlighet. "Sic transit gloria mundi."

På sommaren, då vädret var vackert, stannade man gärna vid stranden, när "Ahti" på morgonen anträdde färden, och drog en suck af lättnad då han, efter att lyckligt hafva krälat ut genom sundet, sågs skjuta bättre fart ute på sjön. Afloppsångans nervretande tjåstande, som vittnade om maskineriets oerhörda ansträngningar vid strömmens besegrande, öfvergick där till ett lugnare tempo. Var vädret stilla kunde detta ljud förnimmas på fyra till fem km afstånd, och på mörka höstaftnar varsnades den ur skorstenen likt ett fyrverkeri uppstigande eldkvasten på än längre håll. Väntades båten hem vid mörk tid och denna signalfyr observerats af den utställda vaktposten, begaf han sig med en tänd lykta ut på holmen vid sundet och tog där plats på ett stort flytt block, för att tjäna som ledstjärna åt den anländande båten. Hade denna väl hittat vägen in i forsnacken, måste det svaga ljusskenet från de upplysta fabrikerna vara tillräckligt för kaptenens kattögon att hitta i hamn. Därför hände under årens lopp några gånger, att han i kolmörkret paddlade för långt utför och hamnade i sumpen vid linnefabrikens rännlucka, hvarifrån han påföljande morgon halades upp till sin anläggningsplats; ty vända kunde han icke där och måste uppåt med aktern förut.

Någon egentlig restauration förekom icke ombord, emedan den hvarken kunde rymmas där eller för någon skulle ha varit ett lönande företag, ty den tidens resande voro vana att ha reskost med sig; men råkade kaptens "madam" vara med på båten, hvilket den vackraste sommartiden oftast hände, och om man då vänligen vidtalade henne, brukade hon veta råd art anskaffa både kaffe och de nödvändiga tillbehören till en smörgås af enklaste sort. En färdsup var dock städse absolut oåtkomlig på "Ahti", om den icke privatim medfördes i matsäcken. Var madamen icke med, hittade eldaren, då han därom anmodades, på utvägen att laga kaffe på det sättet, att han tappade vattnet därtill ur ångpannans pyskran. Kokt var det nog och brunt var det äfven som svagt kaffe och icke smakade det sämre utaf att ha varit i ångpannan, men väl svagt kaffe var det utan tillsatts af bönmjölet. Hade man själf intet att tugga och kunde kaffe icke på något sätt åstadkommas under den dagslånga resan i ödemarken, då fick man draga till svältremmen och göra som kapten Steen på hjulbåten "Elias Lönnrot" (hvarom framdeles mera) några år senare vid sådana tillfällen brukade säga: "lägga sina magra armar på sina tomma tarmar och sucka till Moses efter långtobak." Mången bra karl och jag med ha fått göra så ombord på "Ahti".

"Ahti" gjorde äfven, då vädret på sommaren stadigt tycktes hålla sig vackert, några gånger årligen lustresor och då vanligen från lördagsafton till sent på söndagskvällen, till Aitolahti, Teisko, Kuru och Muurola. Den uthyrdes då för tillfället åt någon känd fabriksarbetare, som på egen risk sålde biljetter åt så många passagerare, som kunde rymmas på ångbåten och uti den oftast medförda pråmen. Kaptenen medföljde städse på dessa färder och ansvarade för ångaren samt sörjde som respektperson för att allt aflöpte hyggligt och fredligt, tillika kontrollerande att inga spritvaror, som med undantag af öl voro totalt förbjudna, smugglades med uti provianten, ty sådant tåldes ej af bruksförvaltaren. Någon ordningsmaktens representant medföljde aldrig på dessa lustresor och var mig veterligen ej heller någon gång behöflig, hvilket ju är ett vackert och hedrande vitsord åt den tidens fabriksarbetare i Tammerfors.

Underhållandet af trafiken på denna nya och således alldeles oupparbetade kommunikationsled var, i trots af de som förut nämnts under 50 och 60 talen så särdeles billiga vedprisen, årligen för egarena förenade med pekuniär uppoffring, hvilket berättigar dem till allmänhetens erkänsla; ty ehuru den största sparsamhet iakttogs, öfverstego utgifterna dock alla år inkomsterna. Detta förhållande blef ännu kännbarare då 1864 både nya ångbåtar och ångpråmar tillkommo på vattendraget, hvilka konkurrerade med "Ahti". De senare borttogo för honom fraktgodset till löjligt billiga pris, emedan de ju ändå gingo tomma utefter sjöarna för att hämta brännved till staden och då af trafiken hellre hade någon än ingen inkomst. Äfven passagerare, som icke räknade på tiden, medföljde dessa konkurrenter, rätt ofta till och med gratis, för sällskaps och bekantskaps skull med besättningen.

Under åren 1865-67 trafikerades leden upp till Visuvesi af ryska kronans kanonbåt "Storfurst Vladimir", för ändamålet uthyrd åt privatperson, och denna konkurrens var nära att göra slut på "Ahtis" tillvaro; men då denna ångbåt efter det senare året flyttades från sjöarna, fortsatte "Ahti" sitt tynande lif till och med år 1869. Utsliten och illa angripen af röta skattade han följande vinter åt förgängelsen, slopades och vandrade all världens väg i kolugnselden och skrotjärnshögen. Båtens ångpanna användes sedan under 70-talet vid en ångsåg i Längelmäki.

Men "Ahti" var bra på sin tid och sitt sätt samt uppfyllde sin bestämmelse som pionier på vattendraget plikttroget efter bästa förmåga. Därför hade han äfven många och trogna vänner som gärna färdades med honom, all lockelse af konkurrens till trots, nöjda med och tacksamma för det steg framåt som han markerade. De tyckte sig icke behöfva något bättre och föredrogo de säfliga, gemytliga och idylliska färderna med honom, framför en senare tids snabbhet, oro och äflan. Mycket bidrog till trefnaden den lugna, hyggliga, alltid vänliga och medgörliga kapten Mattsson, som förde "Ahti" sålänge han traskade kring vattensystemet. Kaptenen hade intet emot att göra långa krokar och afstickare åt sidorna af farlederna till Teisko, Intti, Pöllölä, Toikko, Kuru, Pekkala etc., blott han vänligen därom anmodades, och utan att ens fordra ersättning för den åtgångna brännveden, blott för gammal bekantskaps skull och till allmän belåtenhets befrämjande. Hvad under då att hans allmänna välvilja äfven utsträckte sig till de samtidigt ombord varande passagerarne, af hvilka ingen någonsin opponerade sig mot sådana afvägar; förmodligen emedan de hvarken tillfrågades eller räknade på den därigenom förlorade tiden. En annan mycket angenäm sak som "Ahti" erbjöd och hvilken af en del passagerare skattades högt, var att kaptenen, blott han i god tid varskoddes, icke var pedantiskt noga med afgångstiden. Önskade man dröja något därutöfver och bad honom vänta, då sölade han gärna en half timme med affärden, och i särdeles ömmande fall äfven längre. Ja det fordrades af honom, att han icke skulle fjäska; tidsandan var sådan. Således om man hade något angeläget att uträtta i staden på morgonen eller för någon orsaks skull ämnade försofva sig, då kungjorde man det för kapten aftonen förut, och han underlät ogärna att vara tillmötesgående. Denna hans välvilja utsträcktes så långt, att då någon bekant passagerare efter aftonens Bachidyrkan på morgonen råkade befinna sig i det kända stadiet af akut alkoholförgiftning och fraktades ombord med fora, (åkare funnos på den tiden ännu icke i staden) då ansågs han af kapten hafva förvärfvat rättighet att intaga privathytten innanför allmänna salongen, att där, sakta vaggad till ro af Näsijärvis dunkla våg, ostörd hvila ut under färden. Tempi passati!

Några historier från ångbåten "Ahti".

För att nu som slutkläm berätta ett par af de många lustiga historierna från Ahtis tid må följande få plats: Tidigt en vacker sommarmorgon år 1862 återvände jag med båt öfver sjön från Vehkakoski till Ruovesi kyrkby och vandrade i det härliga vädret de fem kilometerna därifrån till Ruhala landningsbrygga, för att vid åttatiden med "Ahti" återvända till T:fors. Kommen öfver Kauttu bro åkte ett fruntimmer om mig och längre fram mötte jag det återvändande åkdonet, hvaraf jag såg, att äfven hon ämnade sig med båten. Så var det ock, ty då jag vek af från landsvägen utför backen ned till landningsbryggan, såg jag henne, klädd i sommarkappa med parasollen uppspänd i högra handen och en liten väska i den vänstra, begifva sig ombord uppför landgången och efter att ha kommit halfvägs till båten försvinna i sjön. Ljudeliga nödrop hördes, och då ingen människa syntes till på båten, störtade jag ditåt så fort jag förmådde. I detsamma rusade kapten jämte hela besättningen upp på däck, och där stod han, då jag kom fram, bredbent med händerna i byxfickorna midt i landgångsporten i vägen för de andra, ideligen upprepande sitt vanliga kraftuttryck: "mitä p——e", utan att komma sig för med räddningsarbetet, som det tycktes af pur förvåning öfver huru fruntimret kommit dit ned. Hon hade samtidigt kommit underfund med, att någon vidare fara icke var på färde, och stod nu lugn på bottnen, med vattnet under armarna samt parasoll och väska i händerna, liksom förut på det torra. Sedan hon lämnat parasollen åt kaptenen och den rådigaste af karlarna från däck gifvit mig en båtshake, räckte jag dess ena ända åt den fallna. Hon, som tog saken mycket lugnt, fattade tag däruti och leddes af mig utefter den omkring trettio steg långa landningsbryggan upp på terra firma; utan vidare hinder än de våta kjolarna promenerande på den af hård, fin sand bestående långsluttande sjöbottnen. Landgången, som troligen endast med yttersta kanten legat på ångbåtens däck och därför, då hon steg därpå, slant ned i sjön, fiskades sedan upp, man gick ombord och kaptenens madam tog hand om den förolyckade, inkvarterande och förplägande henne med varmt morgonkaffe i privathytten. Förmodligen fick hon äfven något torrt på sig, ty de våta kläderna, till och med de intimaste, hängdes upp att torka akterut kring soltältet på båten. Där i solskenet fladdrade byket lustigt för blåsten, tills det fram mot middagen hunnit bli torrt. På eftermiddagen blef fruntimret sedan i sin tur synligt på däck och skämtade nog så muntert öfver sitt lyckligt aflupna missöde. Det var en pastorska P——der.

En annan ännu roligare tilldragelse timade något år senare och kan för sin ovanlighets skull vara värd att omnämnas, emedan den äfven visar, att det till och med på de mindre ångbåtar, som befara insjöar, är väl behöfligt att kapten eller eldare ha så pass reda på maskinen, att de äro i stånd att manövrera densamma, ifall maskinisten af någon orsak är förhindrad att sköta sin syssla, såsom vid detta tillfälle inträffade. "Ahti" var vid lugnt och vackert väder i sakta mak på hemväg till staden och kommen midt på Koljonselkä fjärd. Maskinisten, en eljes vaken och fiffig karl, lämnade medveten om att båten aldrig förhastade sig och att dess maskin föga var i behof af tillsyn, sysslorna under däck uti eldarens vård och uppehöll sig som vanligt där ofvan, sysselsatt med det trefliga och nyttiga bestyret att till förströelse för sig själf, kaptenen och passagerarne idka dragfiske efter ångarn. Då Ahti icke var någon snabbgångare hände det emellanåt att, i trots af det buller skofvelhjulen och ångans pustande åstadkommo, vid färd öfver de större och djupa fjärdarna en och annan stor gädda, gös eller till och med någon duktig forell högg efter draget, då de på vackra sommardagar lågo tätt under vattenytan och gassade sig i solbaddet. Vid tillfället hade maskinisten intagit sin vanliga plats vid relingen akter om ena hjulhuset. Där var han ju nära maskinen och kunde fira ut sitt drag ett långt stycke bakom den efter ångbåten släpande slupen. Helt plötsligt kändes en duktig knyck i refven. Han halade in och släppte ut den starkt spända refven i flere repriser, och man säg med allmän förnöjelse huru en stor fisk hoppade och slog vid vattenytan. Maskinisten begaf sig nu, så långt han kunde komma, akterut för att där, liksom han flere gånger förut gjort, taga upp sin fångst; men då fisken visade sig ovanligt bångstyrig och alla försök till trots icke ville låta hala sig nära intill ångbåten, misströstade han att kunna lyfta den upp på det höga akterhvalfvet, utan risk att förlora fångsten, samt ansåg det därför vara lättare och säkrare att få tag i fisken nere uti den efter ångbåten släpande slupen. Denna var fästad med ett rep af ett par famnars längd, hvarför maskinisten anmodade en af de åskådande passagerarne att hala in densamma tätt under ångbåtens akter, för att säkrare kunna hoppa ned däri. Karlen lossade repet från pållaren och halade med all kraft, men slupen var stor och tung, hvarjämte ångarens fart ökade påfrestningen. Slutligen lyckades han dock få den så nära att maskinisten riskerade hoppet.

Han hamnade lyckligt först på förtoften och så i midten af slupen, men den af stöten och karlens tyngd djupt nedtryckta båtfören gaf en oväntad och så stark knyck åt den spända linan, att denna rycktes ur händerna på den hjälpsamma passageraren.

Inom ett ögonblick drefvo båt och maskinist redlöst ute på Koljonselkä, bogserade af den fångade fisken. I slupen funnos inga åror; de förvarades ombord för att icke sjön vid hårdt väder skulle skvalpa bort dem. Kaptenen kom med fart ned från sin styrratt på salongsruffen, icke litet häpen öfver att se sin maskinist med hvarje maskinhvarf blifva längre efter, medan båten med full fart sträfvade framåt. Själf hade han ingen reda på maskineriet, och innan han fick eldaren upp på däck och klart för honom hvad som händt samt att han borde stoppa maskinen, blef afståndet från slupen ansenligt. Eldaren hade under sin praktik ombord kommit underfund med att det blef "stopp" då man stängde ångventilen, och den procedyren vågade han sig på, men då han hört talas om vid igångsättningen afklippta fingerändar, riskerade han icke att röra vid maskinen förrän denna stannat alldeles. Då var det som förut beskrifvits for sent för vidare manöver, maskinen stod på döda punkten och hvarken "back" eller "framåt" kunde därefter af honom åstadkommas. Nu voro goda råd dyra, kaptens p——le hjälpte icke, och så skulle kanske båda farkosterna småningom fått drifva till land någonstädes, om icke maskinisten som sagdt varit en fiffig karl. Sedan han fått en duktig forell i sitt våld, lösbröt han en af sittofterna i båten, paddlade sig därmed småningom framåt och kom så slutligen tillbaka ombord. Därefter kom "Ahti" åter i gång, men huru mycket tid som gick åt för denna sportmanöver förmäler historien icke. Bruksförvaltaren, som berättade densamma åt mig, var för mycket road däraf för att därför förbjuda dragfisket ombord.

Då kapten icke var mäktig svenska språket, ehuru han förstod något, men väl tyckte det vara förmer att på detta språk gifva maskinisten sina kommando, hade ombord utbildats en rotvälska, som endast den invigde kunde begripa och hvilken är rolig nog att omnämnas. Då kapten sade "klart i maskinen" lät det "larimasin", "framåt" blef "ramoti" och "sakta framåt" återgafs med "sahta ramoti". Men det fanns äfven ett "mycket sakta" som blef: "så sahta hur han kan". "Stopp" var ömsom "topp" och "topp, topp tykkenään". "Back" och pack äro ju någotsånär lika ljudande, och hade maskineriet stannat, så att det var osäkert om denna manöver kunde utföras, då var det ju motiveradt om kapten först hörde sig för med frågan: "kan han vå pack?" samt i gynnsamt fall fick till svar: "kyllä se kommer kun se hinner vaan", och då fortsatte med: "nåkra lakena paks".

Den första ångbåten på Pyhäjärvi.

Brukspatron W. hade således med byggandet af "Ahti" gjort ett försök att åstadkomma sjötrafik från Tammerfors norrut, och då denna ångare slutligen visade sig vara i användbart skick, tyckte härädshöfding T., att äfven han borde göra något för trafiken söder om staden. Åt Tavastehus till kunde man visserligen för Kuokkala fors skull icke komma längre än till Lempäälä kyrka, således sjöledes endast halfvägs, och den trafik, som kunde komma i fråga, var därför totalt beroende af de kringliggande socknarnas behof. Men då T., såsom egare af den stora egendomen Laukko i Vesilaks, väntade sig fördelar för denna och för sina nya företag i staden ofta nödgades resa fram och tillbaka, beslöt han att bygga en ångbåt för Pyhäjärvi vattendrag.

Utförandet af detta arbete anförtrodde han åt samma män, som tillverkat "Ahti", och det enda villkor han fäste vid beställningen var, att ångaren skulle bli större och rymligare. Mäster P. och Mister D. skulle således än en gång visa, hvad de kunde åstadkomma, och huru de motsvarade det gifna förtroendet, framgår af efterföljande sanningsenliga skildring. Man kan visst tycka, att de borde ha begagnat sig af tillfället att vid utförandet af denna nya båt tillgodogöra sig den å "Ahti" samlade erfarenheten samt undvika alla fel och svårigheter, som där yppat sig. Men hvad P. angår, ansåg han säkerligen "Ahti" vara en så vacker och lyckad båt, att en bättre icke kunde åstadkommas, så vidt det på honom ankom. Han byggde därför den nya ångaren efter samma ritning, som han följt för "Ahti" och hvilken jag några år därefter såg på masugnskontoret.

För att enligt önskan få ångarens skrof större, förändrade han endast, såsom af ritningen syntes, den där anbragta skalan sålunda, att alla mått blefvo en fjärdedel större. Således blef det en fjärdedel längre, bredare och djupare än "Ahtis", men tyvärr äfven en fjärdedel tjockare än originalet och fullkomligt lika klumpigt, svårstyrdt och rankt. Den enda fördelaktiga förändring, som resulterade häraf, var således den ökade rymligbeten, ty salongen och de två hytterna förom denna blefvo större och man kunde upprätt röra sig öfverallt i dem, samt inreda kök och restaurationslokal förut, visserligen äfven här på lastrummets bekostnad, men ett sådant visade sig vara alldeles öfverflödigt; ty de få varor som transporterades rymdes på däck. Då uti hjulhusen dessutom fanns plats för ett kontor åt kaptenen och en annan till sjös nödvändig lokal, som saknades å "Ahti", kunde man dock med skäl säga, att denna båt blef ändamålsenligare och bekvämare än hans föregångare samt således utmärkte ett framsteg.

Som nämndt byggde P. skrofvet lika massivt som "Ahtis", hvarför det behöfliga rotvirket var än svårare att anskaffa, men han sparade i stället in på prydnaderna. Visst var fören grant utskuren, dock fick den ingen gallionsbild och ej heller någon tafla med det af egaren bestämda namnet "Laukko". En sådan skulle dock ha varit en välbehöflig prydnad för båtens mera styfmoderligt behandlade akterspegel, hvilken i sin tomhet såg mycket kolossalare och ödsligare ut än den var. Någon förgyllning förekom ej heller om bord, endast svart och hvit oljefärg utom den röda under vattnet och i hjulhusen. Liksom på segelfartyg fanns förut ett stort och massivt af trä tillverkadt ankarspel, men några kanoner kommo aldrig dit, ehuru de nog lågo färdiga på bruket. Skälet därtill var liksom på "Ahti" fartygets brist på stabilitet, hvilken var så stor, att man till och med funderade på att rifva bort hjulhushytterna.

"Laukkos" skrof kunde således icke i elegans täfla med "Ahtis", men så var maskineriet i dess ställe mera sevärdt. Till linnespinneriet hade från England kommit en s.k. Cornwallångpanna, som cylindrisk till formen var omkring femton fot lång samt fem fot i diameter och hade ett utefter hela längden nära underkanten genomgående eldrör af närmare tre fots tvärmått. Denna panna var egentligen bestämd att muras in uti en byggning på land, men då den där befanns öfverflödig, hittade Mr. D. på att använda den till sjös i den nya ångaren. För att göra ångpannan lämpligare till detta ändamål, borrade han två rader hål i ändgaflarne och fästade uti dem omkring tjugu stycken fyra tums tuber, hvilka således kommo att ligga parallelt öfver det stora eldröret, hvaruti eldstaden inrättades. På detta sätt ökades ångpannans eldyta betydligt. Den lades på spantryggarna, liksom på "Ahti", och sedan murades akter om densamma en rökkammare af tegel för eldens ledning från det stora röret till de små, genom hvilka sedan röken passerade till skorstenen, som var anbringad öfver eldstadsluckan.

Ofvanpå pannan, direkt fastskrufvade på plåten, lågo invid hvarandra tvänne horisontala högtrycksångmaskiner. Dessa voro af samma konstruktion som "Ahtis", blott betydligt större och lika bränsleödande, samt drefvo ett par för den tillgängliga ångkraften ovanligt stora skofvelhjul. Hjulen måste tagas till så stora, emedan de, sedan maskineriet var insatt i båten, till en början voro för små och icke nådde lagom djupt under vattenytan. Liksom hjulen blefvo hjulhusen med sina tillbyggen kolossalt stora och upptogo två femtedelar af ångbåtens hela längd. Någon vacker båt blef "Laukko" således icke, men en jätte var han jämförd med "Ahti".

Tillföljd af att ångmaskinerna voro af samma konstruktion och större än Ahtis, hade de ock samma egendomligheter uti förstärkt grad. De voro ännu tyngre att manövrera, och maskinisten måste därvid biträdas af eldaren, som för ändamålet i tid kallades upp på däck. Det dubbla maskineriet medförde dock den lättnaden, att ingen trampning mot hjulskoflarna här behöfdes, ty af de båda maskinerna stannade den ena städse så att "framåt" eller "back" kunde fås, utan att den omnämnda farliga manövern behöfde komma i fråga. Således var äfven i maskineriet ett framsteg gjordt.

Mot slutet af maj år 1859 blef "Laukko" så pass färdig, att den kunde profvas, och vid försöket gjordes samma rön som året förut med "Ahti", nämligen att ångpannan icke mäktade hålla ångtrycket uppe så högt som önskligt var. Därför måste med afloppsångrörens munstycke samma experiment som då upprepas, hvilket ock hade den önskade verkan, att ångtrycket under gång kunde hållas vid 60 skålpund. Härmed försvann äfven det obehagliga tjåstandet, som Ahti bestod sig med; ty tillföljd af den dubbla maskinen uppkom ett jämnt flåsande, som var mindre pinsamt att höra. Samtidigt kom man underfund med, att de åtta stycken skoflar, som funnos, voro för få, och ökade dem till tolf i hvart hjul samt gjorde dem hälften smalare och så mycket längre, som utrymmet medgaf. Därigenom blef maskineriets gång jämnare och båtens fart större, men afståndet från staden till Birkkala kyrka, utgörande ungefär en mil, kräfde dock 1 1/4 timme. Längre än dit kom man icke på någon af dessa profturer och knappast ens på den officiella leveransfärden.

Detta hade följande orsak. Mellan 16 och 17 kilometer från staden åt Vesilaks till, där Vesijärvi vattendrag flyter ut i Pyhäjärvi, finnas tvänne icke höga men långsträckta och vid vår- och sommarfloden mycket vattenrika forsliknande strömmar, kallade Sotka. Dessa strömmar måste ångbåten forcera sig uppför på väg till Laukko, och är den nedra af dem mindre strid men krokig, i jämförelse med den öfre, som är rak och särdeles stark, samt omkring två hundra steg lång. Mellan båda strömmarna som ligga uti nästan rät vinkel mot hvarandra, är ett lugnvatten af fyra eller fem tunnlands storlek, just passande till hviloplats åt en ångare, som blifvit orkeslös i brist på kraft. Dessa strömmar voro alltid ett svårt hinder på ångbåten "Laukkos" väg, och huru det gick till vid första misslyckade försök att färdas uppför dem, framgår af följande berättelse.

Den officiella proffärden med "Laukko".

Då "Laukko" af byggmästarena förklarats färdig, bestämde häradshöfding T. att emottagandet skulle försiggå midsommaraftonen på en lustresa till hans egendom. Till denna utfärd inbjöd han en vänkrets bland stadens honoratiores, och skulle återfärden ske på kvällen efter supéen på Laukko egendom. Vid afresan kl. 4 e.m. infunno sig många passagerare. Vädret var vackert, stämningen var lifvad, affärden försiggick lyckligt och dagen tycktes efter alla tecken kunna "bli glad". Men ingen hygglig människa hade kommit på tanken att underrätta Mr. D. om att hans båt hade två strida strömmar att öfvervinna på vägen. Därför hände det honom och alla andra den oväntade förtreten, att de 60 skålpunds ångtryck, som ångpannan bestod, icke voro tillräckliga att drifva P:s klumpiga mästerverk uppför båda strömmarna i Sotka. I den nedra strömmen vägde det länge, om det skulle bära upp- eller utför, men eldarens konstfärdighet att i hast åstadkomma en väldig fyr i ugnen räddade situationen där. Dock var hans förmåga icke tillfylles att under gången genom det mellan strömmarna liggande lugnvattnet i behöflig grad ytterligare drifva upp ångtrycket. Den där erhållna tillökningen i kraft och framfart bromsades småningom af vattenhastigheten i den öfra delen af Sotka ström, och efter några minuters fåfäng ansträngning hasade "Laukko" sakta men ohjälpligt akteröfver. Visst kom kroken genast i botten och det eldades för pinkära lifvet för att samla nya krafter, men då den oåtkomliga ena säkerhetsventilen, medan ångan låg på, icke kunde ytterligare belastas, blef resultatet af det förnyade försöket lika tarfligt.

Man måste finna sig uti att där afsluta lustfärden och återvända till staden utan supé, och man kan tänka sig, att detta icke var roligt för någon. Därför blef det också ett plötsligt omslag i den lifvade stämningen ombord, hvilket naturligtvis för "Laukkos" egare var mycket obehagligt. Man kom att fundera på orsaken till oturen, och så väcktes kritiken till lif, hvilken en och annan af passagerarena oförbehållsamt började yttra. Så påstod en fiffikus, att det blott fanns en skillnad mellan "Laukko" och en snöplog. Om den senare säger ordspråket: "Den kommer också fram, som reser med snöplogen" men detta vore icke fallet med dem som färdades med ångbåten, eftersom den icke mäktat föra dem till målet, det hade alla medföljande varit i tillfälle att öfvertyga sig om.

Af intresse för sin båt och dess stadighet på sjön hade kaptenen skaffat sig en mängd tackjärn från masugnen och stufvade ner detta i kölrummet för- och akterom maskineriet samt vidtalade i tysthet sina bekanta bland passagerarena att uppehålla sig i salongen för att där tjäna som barlast åt båten. Dessa försiktighetsmått medförde nog sin verkan, men denna var för obetydlig att hindra ångaren ifrån att kränga obehagligt, såsnart några personer samtidigt flyttade sig åt endera sidan. Då jämkade sig kaptenen på kommandobron så kvickt och så långt han kunde åt motsatt håll ända ut på hjulhuset för att i någon mån återställa jämnvikten. Men tyvärr var han, trots sin rätt ansenliga figur och upphöjda ståndpunkt, för litet viktig för att alldeles upphjälpa balansen.

Detta kaptenens förehafvande att som motvikt använda sig själf kunde icke döljas och väckte naturligtvis snart uppmärksamhet, i synnerhet som det fanns folk, som var elakt nog att på spjufveri motionera honom däruppe. Då båtens egare fick reda på dessa pojkstreck, förargade det honom, hvarför herrar P. och D. fingo höra ett och annat, som gjorde att äfven de började i smyg agera motvikter under hemfärden. Då påstod en annan spjufver, att man spelade dam ombord. Kaptenen fick af T. tillsägelse att låta rifva bort kommandobron, emedan det icke kunde anses vara passande sysselsättning för en kapten att till passagerarenas åtlöje förgäfves försöka bibehålla jämnvikten ombord, samt att för Öfrigt göra hvad möjligt var att stadga båten; och D. skulle sörja för att den på nästa resa ovillkorligt orkade uppför båda strömmarna. Nöjsam var denna profresa således icke för någon ombord, om ej för de spefåglar som hade roligt åt andras obehag och som till och med efter hemkomsten till staden, trots det svåra fiasko de upplefvat, hade hjärta till att rikligen förpläga sig vid den medförda trakteringen; ty denna var öfverflödande och mer än värdig första ångbåtens på Pyhäjärvi första offentliga uppträdande, Mr. D. hjälpte sig ur klämman med den amerikanska finessen han året förut praktiserat på "Ahti". Han belastade säkerhetsventilerna för högre tryck och eldade sedan upp maskineriet för forcering af strömmen. För att undvika ankringen under förberedelserna byggdes nedanom strömmen å Viinikka hemmans mark en landningsbrygga och denna angjordes därefter af Laukko på hvarje färd från staden, endast för att uppdrifva ångtrycket till mellan 90 och 100 skålpund per kvadrattum. Under högvattenstiden på sommaren var detta ovilkorligen nödigt för öfvervinnande af hindret och likväl gick det ibland endast tum för tum uppåt. Märkvärdigt nog försiggingo dessa våldsamma öfverlastningar af maskineriet alltid lyckligt sålänge "Laukko" existerade, ehuru ångpannan ursprungligen var konstruerad för blott 45 skålpunds tryck och af tunn engelsk pannplåt. Ingen förstod och tänkte då på risken af sådana experiment. Märkvärdigt hvad man allt fordrar att järn skall tåla!

Någon vidare prof-, aflevererings- eller mottagningsresa kom efter denna misslyckade ej i fråga, och "Laukko" började i all tysthet sina reguliära turer, som bestodo uti att ena dagen gå från staden till Laukko egendom och återvända den följande; ett afstånd af omkring tre och en half mil, som tillryggalades på fyra och en half till fem timmar. Således öfverträffade "Laukko" icke sin föregångare uti hastighet, men detta var ju ej heller vid beställningen bestämdt som villkor, och T. var därför ännu mindre belåten med sin nya båt.

Ankomst till Tammerfors och fågellifvet i trakten.

En kylig men vacker vårdag var den 16 maj 1862, då jag Åbovägen för första gången anlände till Tammerfors och från landsvägen utefter Pyynikke-åsen såg den vidsträckta Näsijärvifjärden, spegelblank glittrande i eftermiddagsbelysning. Utsiktens storslagenhet gjorde på mig ett djupt och varaktigt intryck, tjusande för en naturvän. Sjön hade någon dag förut befriat sig från istäcket; några spridda, grå isflak drefvo än därpå. Utefter östra stranden lågo på uddar och i vikbottnar långa glänsande hvita isvallar och ute på sjön öfver grunden Siilinkari och Koukkuniemenkari voro jättelika iskummel upptornade, blänkande i vårsolen. Ingen aning sade mig då, att jag i närmare tjugu år skulle komma att vistas och verka i trakten och mången ljus och härlig sommarnatt kring stränder och grund fånga stora, vackra foreller, glupska gäddor och duktiga, svarta abborrar samt ströfva i skogarna vidt omkring.

Det intryck denna storartade omgifning gjorde på mig motsvarades föga af den lilla idylliska landsortsstaden. Det enda, som ögat vid annalkandet fäste sig vid, var bomullsfabrikens stora, nybyggda skorsten och dess flere våningar höga stenhus, som reste sig högt öfver den endast af en vånings trähus bestående lilla staden, hvars gulmålade lilla träkyrka, med sin ensam stående gul- och hvitmålade klockstapel, såg ganska obetydlig ut. Staden började då vid nuvarande esplanadens östra sida och kvarteren därintill voro glest bebyggda. Västerut fram till kyrkogården syntes endast odlade åkertäppor och därbakom vidtog skogen sträckande sig upp efter åsen. Då mitt åkdon skramlande rullade längs stadens hufvudgata, den på hvardagseftermiddagen hälgdagslikt tomma och tysta Köpmangatan, skrämde det ovanliga bullret en af stadens större affärsmän, handlanden Orell, ur hans eftermiddagsslummer. Då vagnen stannade nära intill, lockade nyfikenheten honom ut på hans åt gatan utbyggda, storartade bodtrappa af järn, hvilken var en af stadens få sevärdheter. Där stod han barhufvad och med handen skylande ögonen för eftermiddagssolen, granskande den ankommande främlingen. Som den fetlagde, fryntlige, flintskallige gamle herrn med pipan i munnen såg mycket förtroendeväckande ut och var den enda af innevånarna som syntes till, lät jag kusken köra närmare och frågade honom efter ett hotell, som toge emot resande. Till svar frågade han, som tydligen trodde mig vara en s.k. profryttare, hvart jag ämnade mig och hvad mitt ärende i staden vore, och då jag småleende upplyst honom därom, kom han ned från sin trappa för att skaka hand med mig och min följeslagare samt sade, pekande uppåt gatan: "Där är societetshuset, som ni just farit förbi. Men vill ni inte komma in och dricka ett glas punsch?" Så frestande det än var att antaga denna sällsynta gästfrihet, ursäktade vi oss ändå med bristande tid och åkte till societetshuset, hvilket icke tycktes anse nödigt att bestå sig med skylt. Men staden gjorde tillföljd af handelsmannens välvillighet strax ett godt intryck på oss främlingar. Medan min följeslagare var inne att fråga efter lediga rum och måste vänta på värden innan han fick svar, satt jag kvar i vagnen och betraktades fortfarande af den vördige handlanden från hans upphöjda ståndpunkt. Han tycktes dela uppmärksamheten mellan mig och en midt öfver gatan, på enkefru Lindholms bodtrappa sittande hund, som var sysselsatt med att i all vänskaplighet slicka en framför honom stående välfödd gris om trynet. Gubben O. måtte ha tyckt att detta "Stilleben" var ruskigt att åse, ty han spottade mellan kallrökarna oftare än jag senare såg honom göra. Ja, Finlands "Manchester" tedde sig vid början af sextiotalet ganska landtligt idylliskt och lät föga förmoda sin stundande uppblomstring.

Kom så min första söndag i Tammerfors med präktigt och varmt vårväder, hvilket tidigt på morgonen lockade mig att öppna fönstret i mitt rum, beläget uti tredje våningen af ett stenhus, innehållande bostäder för linnespinneriets och verkstadens tjänstemän. Den närbelägna forsens brus hördes doft och entonigt, men sedan örat vant sig därvid, förnam jag äfven andra, från motsatta sidan kommande, obekanta, kuttrande läten, af- och tilltagande i styrka allt efter som det sakta ostliga draget medförde dem. Dessa ljud voro mig oförklarliga och väckte mitt intresse, hvarför jag beslöt gå ut att taga reda på ljudkällan. I denna afsikt gick jag att recognoscera terrängen kring den dåvarande masugnens utegor uppe på berghöjden, där senare linnebolagets skolhus för fabriksbarn uppfördes. Där hördes ljudet tydligare, kommande från nordost, hvarför jag fortsatte promenaden ditåt öfver obebyggda, med mariga en- och tallbuskar bevuxna bergbackar. Sedan kom jag till det ställe vid stranden, mellan Saukkalahti och Naistenlahti vikar, där järnvägens lastningsbrygga uppfördes år 1876 midt emot Lappiniemi udde, hvilken udde afstänger båda dessa vikar från fjärden. Dit ledde då ingen väg, ej heller syntes någon enda människoboning på dessa branta och sterila bergstränder, betäckta af väderbiten och nöd vuxen tallskog. Nu äro stora fabriker uppbyggda i denna ödsliga trakt, som då låg oförändrad sedan isperiodens tidehvarf.

Jag stod en lång stund och betraktade den öde nejden och det fågellif, som försiggick på andra sidan af viken vid stranden af Lappiniemi. På viken låg det murkna, svartgrå och sönderspruckna istäcket ännu kvar, synbarligen stadt i upplösning, medan utefter stranden var öppet vatten af ett par famnars bredd. Afståndet dit kunde vara omkring tvåhundra steg, och där var lif och rörelse af annat slag än för närvarande och troligen för all framtid. Där funnos orrar i träden, på strandstenarna och längs iskanten, flaxande af och an till ett antal af trettio, fyratio eller än flera, omöjliga att räknas.

Tjohii, tjohii, terf — teräräch tjohii dånade det utan afbrott från väl ett halft tjog strupar, liknande vågbruset vid hafsstranden. Fåglarna rusade med hängande vingar och stjärtarna utbredda likt solfjädrar parvis mot hvarandra, flaxande, piruetterande och tumlande om i luften och på marken, men mest på isen, allt under det spelet oafbrutet fortfor med en sådan styrka, som jag icke trott fågelstrupar vara i stånd att åstadkomma. Många tuppar spelade samtidigt såväl på strandens stenar som på isen, där en arena för kämpalek etablerats, på hvilken det gick lifligast till. Tupparna slogos som riktiga ordentliga bondtuppar, utbytande hugg och sparkar med envis uthållighet, allt till nöje för de från träden åskådande hönorna, som icke det ringaste tycktes intressera sig för de om deras gunst kämpande rivalerna. En och annan tupp tycktes få nog och drog sig undan striden, men det dröjde icke länge, innan han åter var med. Det var den första och största orrlek jag sett, ty någon så talrikt besökt lyckades jag icke därefter få vara med om. Där fick jag förklaringen på det okända ljudet. I sanning en intressant vildmarksscen så nära intill en stad, visande att fåglarna däromkring voro både talrika och ostörda. Jag skrämde dem ej heller, men stod länge stilla på öppna stranden, betraktande deras förehafvande, utan att de tycktes låta störa sig af min närvaro. Leken pågick oafbruten, då jag väl en half timme därefter aflägsnade mig lika obemärkt som jag kommit. Huru långt månne man nu får promenera från staden för att vara åskådare vid en orrlek?

Denna rikedom på skogsfågel så nära intill staden under sextiotalets första år låter mig tro, att den kringboende allmogen då icke mycket sysslade med jakt och fågelfångst. Till den förra användes lodbössor, emedan hagelskott ansågos för dyra för sådant villebråd. Mötte man de åren en allmogejägare, var han utrustad med en hemgjord, klumpig lodbössa, som vanligen var af ansenlig ålder och förändrad från flintlås till knallhattslås, dock såg jag äfven det förra slaget användas. Bösspipan var lång, tjock, rund eller åttkantig af omkring sex mm kaliber och ibland försedd med fyra refflor. Laddstaken af järn hade uti tjockändan en konisk fördjupning, hvilken tjänade som krutmätt och till att stuka spets på kulan, som bestod af en täljd blybit och utan förladdning hamrades ned på krutet med laddstaken. Ibland kunde ingen utom egaren träffa målet med hans bössa, emedan det var så fiffigt tillställdt, att siktet måste tagas på sidan om kornet, och hade man icke reda på detta blef det godt om bommar till egarens stora förnöjelse, hvilket jag flere gånger varit ögonvittne till. För de riktigt gamla och tunga lodbössorna användes vid skjutning stödgaffel och man måste ha god tid på sig att sikta, men vanligen sköto de utmärkt till och med på 100 till 150 steg. Att med ett så beskaffadt don träffa fågel i flykten var naturligtvis ogörligt, men af en van skytt träffades den nog sittande, oftast på ansenliga håll.

Med de billiga och vanligen på något sätt felaktiga, af handlandena i staden mot slutet af nämnda decennium införda tyska hagelbössorna och dessas spridning i trakten blefvo förhållandena snart annorlunda, och orrarna försvunno hastigt ur stadens närmaste omgifning. Detta var till en del äfven en följd af de inträffade nödåren och det därunder mycket allmänt blifna uppsättandet af fågelfällor, hvilka jag förut icke påträffat. Dessförinnan behöfde man icke åt något håll besvära sig långt från hemknutarna för att tillfredsställa sin håg för orrskytte. Vid den tiden funnos få personer i staden, som sysslade med orrjakt, och dessa jagade på längre afstånd därifrån, emedan där sades vara än mera godt om vildt. Af dessa jägare minnes jag Dr. Nils Idman, egaren af Hatanpää gård Gustaf Idman, trädgårdsmästaren Reinthal hos herr von Nottbeck och lektor Stolpe, som dock helst jagade hare. Herrarna I. brukade tillsammans med bruksförvaltaren Gefwert fara i båt öfver Näsijärvi till Reuharisaari eller Keisalo holme vid Ylöjärvi kapells strand och där hälsa på spelorrarna om våren, samt på hösten någon gäng i det närbelägna Niemi hemmans skog idka bulvanjakt. Afståndet dit är från masugnsstranden omkring fyra eller fem kilometer, och om vädret var lugnt hördes skotten öfver sjön. Det minsta antal, som hemfördes från dessa jakter, lär ha varit ett dussin orrar. Den sista af dessa färder företogs i oktober 1863, och då medförde en af herrarne I. en dubbelpipig, damascerad, ytterst tunn och lätt bössa, ett vackert konstverk från den tiden då flintlås användes, hvilken han af pietet icke lät förändra till perkussionsgevär, ehuru han påstod, att de dubbla puftarne skrämde bort fågeln innan haglen hunno fram; men de andra förklarade detta vara hans sätt att gifva skäl för de många bommarna.