INNEHÅLL: (continued 2)

Dessa jakter var jag icke med om, men jagade ändå ibland vid sådana tillfällen på hösten, då sysslan tillät idkandet af sport och bössan råkade vara med på sjön eller i skogen, för det mesta då utlockad af någon god vän, och detta var ju helt naturligt då man hörde berättas, att rapphöns och orrar hälsade på uti stadens trädgårdar och hararna sprungo längs gatorna.

Den första propellerångbåten på tavastländska vatten.

Under vintern 1862—63 byggde masugnens verkstad, sedermera Tammerfors mekaniska verkstad, sin första ångbåt af järn. En odäckad propeller-ångslup af vanlig sort om åtta hästkrafter, 42 fot lång, 10 fot bred och 3 fot djupgående, som fick namnet "Ilmarinen". Den tillverkades, på begäran af brukspatron Wasastjerna, hufvudsakligen för att visa att verkstaden var i stånd att åstadkomma något tidsenligare än hjulbåtarna "Ahti" och "Laukko".

Vid islossningstiden i maj 63 var båten färdig och dess utskjutning firades på intet sätt, hvilken oväntade försummelse af det vid sådana tillfällen eljes vanliga spritkalaset gaf anledning till vidskepliga spådomar, prat och missnöje hos arbetarena. Detta yttrade sig uti uppresandet af ett par gamla sopkvastar på stäfvarna för- och akterut, i stället för de annars brukliga löfruskorna. Det spåddes att otur städse skulle följa ångbåten, samt olyckor hända dem, som färdades med den. Att båten var byggd af järn ansågs äfven farligt, och sålänge den stod på land, trodde många T:forsbor det vara omöjligt att den kunde flyta på vatten, innan de vid utskjutningen öfvertygades därom. En af stadens äldre fruar, som hört omtalas att båten byggdes af sådant material, kom enkom ned till varfvet och varnade vederbörande för att skjuta ut en sådan båt, samt frågade ifrigt och på fullt allvar, hvem som var nog samvetslös att åtaga sig ansvaret för människors lif, hvilka, okunniga om faran, skulle våga sig ombord. Man bad henne gå hem och göra försök med en tackjärnsgryta, som ju äfven flöt på vattnet, men denna jämförelse lugnade och tillfredsställde henne icke, ty båten var ju mycket större och mycket tyngre än en gryta, och dessutom skulle ju folk medfölja. Något tröstade det henne dock, när hon fick veta, att golfvet, sittbänkarna och relingsskoningen voro af trä. Månne i staden ännu finnas för allmänhetens väl så omtänksamma damer?

Båten byggdes af segaste Motala järnplåt, tjockare än för sådan storlek eljes bruklig, till skydd emot alla stenrösen och berghällar, och väl var det, ty den utsattes för många och svåra prof under sina färder på okända vatten både norr och söder om staden.

Sedan båten blifvit färdig och hvarken sjunkit af egen vikt eller af last, samt icke ens på profresan haft någon motgång, ehuru den var full af lifvade stadsbor, som riskerat följa med då punschen flöt så ymnigt, fanns för den ingen annan sysselsättning, än att, då "Ahti" gjorde sina turer från staden blott hvarannan dag, på mellandagarna vikariera för honom, d.v.s. fara dit möjligen inträdande passagerare, som hade brådska, önskade "låna" honom. En artighet som båtens redare, herr G., sällan ville neka bekanta och den resande allmänheten. — Ett par af dessa färder voro trefliga nog att motivera efterföljande beskrifningar.

En färd till Visuvesi år 1863.

I början af juni ofvannämnda år hände det icke ovanliga, att ångbåten "Ahti" af skröplighetsskäl var urståndsatt att uppfylla sina skyldigheter mot allmänheten, hvarför "Ilmarinen" beordrades att för tillfället öfvertaga "Ahtis" turer. "Ahti" brukade lämna staden kl. 8 på morgonen och var, om allt gick enligt önskan, på tio timmar efter tillryggalagda 5 mil framme vid Ruhala i Ruovesi. Kvicka voro "Ahtis" resor således icke, men allmänheten var under denna insjökommunikationens ungdomstid nöjd med sådan hastighet, påstående det vara allt som behöfdes och mångfaldt angenämare än att med skjuts fara de långa backiga omvägarna kring vattendragen. Någon större trafik hade denna led dock icke förmått draga till sig, och resande norrut valde vanligen ångbåtslägenhetema på saltsjön. Under höstens mörka dagar hade dessa korta resor öfver de af grund och trånga sund uppfyllda vattendragen äfven sina små äfventyr, och "Ahtis" starktimrade skrof bar många spår efter sådana.

Vid nu ifrågavarande tillfälle väntades, på resa från Österbotten, den ena af T:fors Linne- och Järnmanufaktur-Aktiebolags båda grundläggare, dåvarande disponenten, brukspatronen G. Wasastjerna, och skulle "Ilmarinen", som förmodades hinna till Ruhala åtminstone tre timmar tidigare än "Ahti", därför fortsätta längre norrut till Visuvesi gästgifveri och där invänta W. för att bereda honom möjligheten att välja den angenämare sjöresan framför landsvägsfärden.

Då jag städse varit beundrare af tavastländsk natur, hvilken då ännu stod oberörd af människohand i all sin vilda fägring, samt vädret var härligt, beslöt jag att själf föra båten på denna dess första resa så långt norrut och valde den vidtbereste Öster till lots samt en yngling vid namn Boman till eldare, själf åtagande mig maskinistsysslan.

Passande på "Ahtis" vanliga afgångstid, infunno sig som passagerare professor Z. Topelius med två döttrar och possessionaten A. Aminoff från Pekkala fideikomiss. Då de erfarit att "Ahti" reparerades, voro de mycket nöjda att få medfölja "Ilmarinen" och sålunda undgå den eljes oundvikliga landsvägsfärden på "rapphöna". Professorn hade för första gången valt denna kommunikationsled för sin årliga färd till sommarbostaden i Österbotten, och medan "Ilmarinen" i största hast iordningställdes för den sent beslutna färden, inbjödos de resande af bruksförvaltaren Gefwert med känd gästfrihet till kaffefrukost, ty ombord på båtarna begagnades endast matsäck. Den som icke försett sig därmed, fick draga åt svältremmen. Ledsamt nog hindrades jag af min öfvertagna maskinistsyssla att bevista frukosten, hvilket jag längre fram på dagen nog så kännbart påmindes om.

Vid pass kl. 9 på f.m. lämnade "Ilmarinen" den s.k. masugnsstranden, hvarifrån den tidens ångbåtar anträdde färden, och ehuru nu snart 40 år förgått sedan dess, är minnet af densamma ännu tydligt och ett af de angenämaste från den tiden. Det härliga vädret, den nyvaknade naturens friska och idylliska fägring, färden på de natursköna vattendragen, det trefliga ressällskapet och professorns älskvärda sätt att umgås och underhålla sig med mig, som den tiden var ung och nykommen till orten, om en mängd för mig nya och intressanta förhållanden angående Finland, dess folk och natur, äfvensom hans stora intresse för det mekaniska yrket och dess tekniska framsteg i landet, allt detta gjorde att resans timmar för mig snabbt förgingo och att jag med saknad fann, att de trefliga stunderna tagit slut, då vi vid tretiden på eftermiddagen lade till vid Ruhala landningsbrygga.

Professorn ville icke riskera att med "Ilmarinen" fortsätta färden norrut på okända vatten, emedan han per post uppbådat gästgifvarskjuts att möta på bestämda tider och fruktade att möjligen påkommande sjöäfventyr skulle åstadkomma uppehåll och oreda uti skjutsningen.

Under vägen hade vi aflämnat hr. A. vid Pekkala, och efter en i hast ombord intagen matsäcksmiddag afreste professorn med de anlända skjutsarna.

Sedan vi försett ångbåten med bränsle, fortsattes färden omedelbart genom den upprensade strömfåran under Kauttu bro, där dessförinnan ingen ångbåt farit fram, och så vidare norrut, endast vägledda af Östers ovanliga lokalsinne. Han hade nämligen blott engång förut färdats där i roddbåt; men lyckligt gick det, om ock ibland för sakta maskin. Vi tillryggalade utan äfventyr den 2 1/2 mil långa vägen till Visuvesi by, dit vi anlände kl. 7 på aftonen, och lade till strax nedanom den nyanlagda kanalen, som afskurit det förra näset, på hvilket gårdarna ligga, och hvilken nydanade holme landsvägen når öfver tvänne broar.

Otur var att ingen af oss på båten försett sig med matförråd vid den brådskande afresan från staden. Dock borde mina båda följeslagare bättre än jag hafva känt till förplägningssvårigheterna utefter landsvägarna och på gästgifverierna där i trakten på den tiden. Det var dåligt nog i den vägen, redan innan de svåra nödåren efter midten af 60-talet inträffade. På backen omkring en half km från Ruhala landningsbrygga låg en liten bondgård, där vi visserligen fingo köpa något hårdt, surt bröd, litet sur mjölk och några bitar salt braxen, otillräckliga för tre man, men detta förtärdes före afresan därifrån och utgjorde vårt enda mål efter morgonkaffet i staden.

Intet bebodt ställe, ingen odling syntes till längs de på eftermiddagen befarna vattnen; där var öfverallt vackra, af kultur oberörda ödemarker, sådana jag föreställt mig Nordamerikas urskogar, då de första nybyggarna slogo sig ned där. Då vi ankommo till Visuvesi och läto hvisselpipan ljuda, sprang folk ned till stranden, i synbar förvåning öfver att se en ångbåt glida fram utan hjul, sådana som "Ahti" var utrustad med, och flere bondgubbar lade sig ned på magen vid stranden för att se, hvad det var som bullrade i vattnet bakom båten. Då vi lade till, kastade Öster en tågända åt dem och bad dem hålla uti, hvilket ock genast flere karlar gjorde. Stranden var emellertid stenig och vi ville därför jämka båten längre fram. Karlarna, som ej tycktes uppfatta detta eller ville göra oss litet förtret, höllo båten fast med den påföljd, att aktern kom för nära land. Öster, som såg att de af spjufveri ej ville fira efter på den långa trossändan, bad mig ge full fart, hvilken order utfördes med den effekt, att den främsta af gubbarna damp i sjön och flere andra kommo på näsan i backen. Nu var det vår tur att skratta, och våra vederparter gjorde detsamma.

Så fort som möjligt begåfvo Öster och jag oss till gästgifveriet för att skaffa förplägning, och mat fingo vi. Men denna bestod utom nyssnämnda artiklar af salt, härsket och stekt fläsk, som borde tuggats med maskineri, ty våra tänder voro icke i stånd att få sönder det; då man är svulten, som vi voro, äter man slutligen hvad som helst. Men att dricka sur kalja därpå, ja, sådant är icke bra för den som är ovan därvid! Vi lämnade Boman som vakt på båten och kröpo till kojs i ett rum innanför gästgifvarsalen. Detta rum låg mot söder, innanfönstren sutto här liksom mångenstädes kvar året rundt, solen hade därför eldat ganska varmt åt oss och till råga på otrefnaden funnos legio af både hoppande och krälande spekulanter på god förplägning på den resandes bekostnad. Sådant kan väcka den sömnigaste och jag höll icke ut längre än till kl. 4 på morgonen, då jag skyndsamt anträdde reträtten därifrån. Öster hade rymt fältet före mig, och kommen ned till båten fann jag honom ifrigt sysselsatt med arbete. På min fråga hvad han hölle på med, sade han sig ha kommit till den öfvertygelsen, att om det blefve så illa, att vi måste ligga där och vänta längre på brukspatron, vore fara värdt att, om vi rent af icke ville svälta ihjäl, vi dock säkert skulle fördärfva våra magar med den salta och sura maten och det af sältan påkallade, ymniga förtärandet af den vämjeliga, kalja benämnda dåliga ättikan. Till förekommande af denna hotande kalamitet, hade han fattat beslutet att bli fiskare och att till matsedelns upphjälpande försöka skaffa fisk. Kokt eller stekt skulle vi hafva den, icke saltad, ty däraf hade vi fått mer än nog, och att det var godt om fisk i sjön, därom var han öfvertygad, det gällde således blott att få tag i den.

Öster var ledsen öfver att han tvärtemot gammal vana denna gång glömt att medtaga fiskedon af något slag. Han redde sig ändå; en bra fiskare hjälper sig nog på något sätt, och nu höll Öster på med att tillverka ett drag; skada blott att inga krokar funnos. Boman skickades till gårdarna att försöka anskaffa sådana men återkom efter någon tid med oförrättadt ärende.

Draget åstadkoms på följande sätt: af professorns matsäck hade Öster tillvaratagit en bortkastad, tömd konservdosa, som innehållit af den världsbekanta skinn- & benfria Fjällbacka ansjovisen, och på denna bleckask grundade sig hans plan att förse oss med färsk fisk. Öster var, utom i en mängd andra konster, äfven skicklig uti bleckslageri, dock ville det icke lyckas för honom att af askens tunna och hårda material uthamra ett skeddrag, som han först ämnade göra, hvarför han måste gifva draget en annan form, och denna uppgift löste han utmärkt. Draget spann i vattnet oklanderligt och såg grant ut, då den ena sidan var rent silfverhvit och den andra guldlackerad med sin obligata vy af Fjällbacka med tillhörande inskriptioner. Detta drag var i all sin enkelhet mycket lockande för fisken och blef för oss ett räddningsankare undan svält och magsjuka, hvarför jag vågar tillråda läsaren att vid liknande, brydsamma förhållanden icke bortkasta den sista konservdosan, utan försöka att däraf åstadkomma ett liknande instrument, som tager fisk mer än nog för tre à fyra personer. Dragets plåtdel blef snart färdig, men värre var det att få en passande krok. Dock visste Öster äfven råd därför. Omedelbart före vår afresa från staden hade han varit sysselsatt med förfärdigandet af ett soltält af segelduk öfver ångslupen, ty som gammal sjögast var han äfven segelsömmare, och hans därvid använda redskap, segelsömmarenålar, en säcknål, garn och snöre m.m. funnos kvar ombord. Häraf tog han säcknålen, tände eld under ångpannan och glödgade nålen mjuk, hamrade den därpå flat nära spetsen och filade in en hulling, hvarpå den böjdes i skrufstycket till en välformad krok samt härdades och anlöptes efter alla konstens regler. Därpå fästades kroken med glödgad mässingstråd vid svirfvelbladet och uti nålsögat en stropp af tvinnad sådan tråd, som tillika fasthöll plåtbladet, hvilket ansågs vara för svagt att allena motstå de väntade nappens påfrestningar. Klockan 8 var draget färdigt, och sedan vi på gästgifveriet intagit frukost, bestående af kaffe, (osaltadt) hårdt bröd och smör (starkt saltadt), begåfvo vi oss ut på fiske uti den ångslupen medföljande lätta roddbåten.

Långt kommo vi dock icke den gången, ty det visade sig snart att hvarken segelsömmargarnet eller det eljes tillgängliga snöret kunde motstå dragets tvinnande egenskap. Det blef trassel och snörpor af alltihop. Vi måste således återvända till ångbåten för att försöka reda detta trassliga förhållande och på ett eller annat sätt få draget att leka. Denna kinkiga uppgift löste Öster sålunda, att han offrade en mindre behöflig byxknapp och borrade med en segelsömmarnål ett femte hål i dess midt, utöfver de fyra, som funnos i knappen förut. Uti det nya hålet stacks en i sylådan hittad öfver två tum lång och motsvarande grof knappnål af mässing försedd med stor knopp, som sedan veks ihop liksom en s.k. patentnål för att därvid fästa draget. Sedan därpå fyra korta, glödgade mässingstrådar dragits åt andra sidan af knappen genom de gamla hålen, samt tvinnats och försetts med ögla för refvens fästande, var hjälpredan färdig och förenades med draget medelst en lång, snodd mässingstafs. Därpå tvinnades för hand en ny ref af segelsömmargarn, och allt detta drog ut till fram emot middagstiden, då vi åter voro färdiga att gå till sjös.

Visuvesi by har genom den nya kanalen kommit att ligga på en holme och vattnet har tagit genvägen genom den korta gräfningen, lämnande det gamla, kring den af naturen danade udden rinnande flodloppet krokigt, grundt och stenfylldt. Den däröfver ledande träbron är ganska låg och dess stenkistor voro då ganska förfallna. Ditåt rodde Öster mig och jag handskades med draget. Detta nöje hade äfven nu sina obehag, ty draget lekte trögte och alltemellanåt måste jag härfva upp refven, hvilken liksom den första tvinnade sig, fastän icke så hastigt som den. Till refvens uppvindande använde jag en klen gren med tvänne kvarsittande, afskurna kvistar, kring hvilka refven lades, då fnurrorna löpte ut. Detta bråk förstörde mycket tid och nöje.

Sysselsätt med detta elände hade jag låtit draget släpa efter i vattenytan tätt akter om båten och Öster hade saktat farten, då plötsligt ett ljudeligt plaskande hördes och jag såg refven med hvinande fart glida öfver båtsuden. Refhärfveln var på väg att ryckas ur min hand af den följande häftiga knycken, men med det samma slaknade refven åter och därefter upprepades samma spel flere gånger, då fisken tycktes söka skydd bakom än det ena, än det andra af de öfver vattenytan synliga stenblocken. Så snart jag drog in af refven, vände fisken i väg till någon annan sten och stannade där till nästa "spurt". Ganska mycken ref måste vid dessa manövrer vara tillgänglig, och då det var för omständligt att vira upp deri på trägrenen och få den därifrån kvickt nog, lade jag det inlöpande på båtbottnen framför fötterna.

För mig var det något alldeles nytt att idka dragfiske och jag var naturligtvis icke litet spänd på huru utgången skulle bli, om jag skulle lyckas få fisken i båten. Stör var han, det förstod jag af knyckarna i refven, och att jag icke kunde riskera lyfta mitt byte ur vattnet hängande i denna, det insåg jag äfven. Jag meddelade åt Öster mina farhågor, och då jag fått fisken nära nog till båten, vände han denna med ena åran, så att fisken kom föröfver intill suden, drog in den andra åran och grep med den fria handen fisken öfver nacken bakom gälarna samt lyfte in honom. Det var en vacker gädda, som Öster påstod väga dryga tio skålpund. Vi voro icke litet nöjda med den lyckade fångsten och foro ofördröjligen tillbaka till ångslupen, där Öster rensade fisken och sedan förde upp till gården för att bestyra om tillredningen och kontrollera saltanvändningen därvid, ty vi hade grundligen ledsnat vid den salta födan. Nog kom den fisken kvickt i grytan! Boman hade under tiden lyckats komma öfver några potäter, kvarblifna efter utsädet och visst väl mycket grodda samt icke vidare välsmakliga, men ett lukulliskt mål blef det ändock åt oss tre utsvultna pionierer för öppnandet af en ny kommunikationsled i mellersta Tavastlands natursköna vildmarker.

Under måltiden öfverlades om fiskets fortsättande, och emedan den andra dragrefven ej heller längre kunde motsvara ändamålet, gick Öster för att söka bättre material till en tredje och lyckades tillhandla sig en härfva hemspunnet nätgarn. Häraf tvinnades och snoddes nu en stark ref, som lyckades bra, men under denna förberedelse hade klockan blifvit 4 på eftermiddagen, innan vi åter begåfvo oss ut på långfärd, lämnande Boman i ångslupen som vakt och utkik efter den väntade brukspatronen.

Vi rodde åter till gamla strömmen under bron och så utåt viken norr om byn, där vi träffade på stora lerbankar med stenar och grumligt vatten. Allt som oftast kände jag knyckar i refven och förmodade att draget tog i botten eller sjögräs, ty någon fisk blef det icke af. Men Öster påstod: "dä bara små dj——na, som int' orka gap' öfver stora kroken, å di må gärna vara där!" Öster hade för att göra draget grannare borrat små hål uti bleckstjärten och däri fäst några röda garntåtar, skurna af yllehalsduken, hvilka kanske voro väl långa, ty de hängde efter som en ett par tum lång svans, hvari de små abborrarna troligen nafsade utan att komma åt kroken. Då garnet aflägsnats upphörde knyckandet och stadiga napp följde. Jag tror därför att dylika prydnader på metallfiskar icke medföra åsyftad verkan. Fiskarna tycktes midt på dagen icke vara hågade att hugga efter drag, men emot kvällen blef det bättre och ute på fjärdens lerbankar fångade vi fiere stora abborrar och några medelstora gäddor. Då vi vid sjutiden voro på återfärd till ångslupen och nalkades kanalen i den djupare, dit ledande bottenrännan, kändes ett väldigt napp, starkare än något föregående. Öster menade att det vore bättre icke taga upp den fisken i båten med handen och landsatte mig därför på den ganska långgrunda stranden ett stycke ofvan kanalen, sedan vi väl fått fisken spak efter åtskilliga våldsamma rusningar. Jag lyckades där släpa den på det torra, dock var den mindre bråkig än jag väntat af en gädda med sådana dimensioner. Den uppmättes sedan med tumstock och befanns totallängden utgöra jämnt 36 tum engelskt mått. Vikten hade vi intet medel att utröna. Vi mätte äfven den största abborren som var 14 1/2 tum, och jag hade aldrig förr sett en sådan bjässe, ty tjock var han i proportion och vackert grön.

Kanske skulle vi icke så snart ha tröttnat på fisket, eftersom det varit så gifvande, om icke hvilan föregående natt varit så dålig. Vår fångst uppskattades af Öster till minst 2 1/2 lispund, dock menade han, att vi uti den vackra aftonskymningen borde försöka i den gamla strömfåran, där möjligen någon forell funnes hugad för napp. Där sväfvade stora svärmar mygg och dagsländor, hvilka i längden blefvo mycket otrefliga, då man ej hade händerna fria att värna sig med; dock var jag gärna med om förslaget, då det för mig som nybörjare syntes frestande att fånga en forell på drag.

Vi rodde således af och an, kors och tvärs i den föga strida strömmen, hvars högvattenstånd då var inne, försökande att få draget intill de större stenarna. Ett par napp kändes, men det blef intet vidare af nedom bron, hvarför vi ämnade oss ofvanom densamma. Komna så långt, att det eftersläpande draget kunde vara i jämnhöjd med den östra brokistan, fick jag ett starkt napp med ihållande påfrestning i refven, som däraf snärjde så svårt in i handen, att jag måste tillsäga Öster att afbryta rodden, troende draget vara fast i någon stock i den trasiga brokistan. Detta var dock icke fallet, ty strömmen och napparen förde båten med god fart utför, och ett ögonblick varsnade jag ett glänsande svart föremål på vattenytan. Strax därpå släknade dock refven, och vi hade kommit några famnar nedanför bron, då jag med fart halande in den alldeles lösa refven fann att värt byte vändt om uppåt strömmen och förbi båten in i brokistan. Ty dit ledde refven, som i kistans hål kom upp öfver vattnet och någonstädes därinne satt stadigt fast. Detta förvånade oss icke litet, helst ett starkare spännande af refven icke medförde någon verkan, hvarför jag förmodade att draget ändock af någon fisk förts in i kistans inre och fastnat i en stock. Därför lät jag nu refven hänga slak. Med ena åran stakade Öster båten tätt intill brokistan och försökte se dit in nära vattnet, dock sade han sig icke se annat än stockväggarna och begärde refven för att se hvart den ledde. Jag räckte den åt honom med styråran, men innan han hunnit fresta på den hördes ett litet plaskande och med detsamma blef ett svartbrunt djur, liknande en katt, synligt vid båtsidan nedanför kisthörnet nära mig. Det var således en utter, som, lurande efter byte, huggit draget i förbifarten vid kistan. Öster drog kvickt in på refven, hvarigenom djuret kom inom räckhåll för mig och jag slog ett väldigt slag med styråran, som träffade hufvudet så att kräket domnade af. Öster lyfte det nu i båten, där jag gaf det ett slag till, hvilket var nog att döda det. Dragkroken satt säkert i halsskinnet framför bogen.

Så slutade vårt fiske vid Visuvesi. Vi samtalade ännu därom, då brukspatronen vid midnattstiden anlände. Han hade på vägen mött professor Topelius och af honom erfarit, att vi troligen ännu väntade honom, hvarför han fortsatt resan till ångbåten. Tidigt följande morgon anträddes återfärden, och då brukspatron medförde endast obetydlig reskost, var det ju särdeles bra att vi hade stekt fisk i öfverflöd. Uttern behöfde vi icke smaka på.

Utan vidare äfventyr anlände vi på aftonen hem till Tammerfors, och Östers förträffliga uppfinning, draget, användes, sedan det blifvit bättre utrustadt, af honom och mig under sommarens lopp vid flere fiskefärder på Näsijärvi, tills det där togs af en stor fisk. Det visade sig vara ett af fisken omtyckt lockbete.

En annan färd till Visuvesi samma år.

Några dagar efter förut beskrifna färd "lånades" Ilmarinen åt Dr. Hirn och possessionaten Aminoff för en resa till Pekkala och Ruhala, hvarifrån den följande morgon återvände. Vid återkomsten till staden väntades båten på stranden af distriktsingeniören Knut Pipping och kaptenlöjtnanten L. Jägerschjöld, hvilka herrar i fråga om köp af båten för ryska kronans räkning önskade bese och profva den. Villkoret för denna affärs afslutande var att båten skulle visa sig lämplig för trafik mellan städerna T:fors och T:hus samt levereras å sistnämnda ort, efter att "med egen kraft" ha tillryggalagt hela sträckan dit. På vägen mellan dessa städer finnes nämligen, som förut omnämnts, i Lempäälä socken vid Kuokkala by en ganska ansenlig efter byn benämnd fors, hvilken förbinder Vanajavesi med Vesilahti-sjösystemet och på en rak längd af omkring femhundra steg har sju fots fall. Frågan gällde således ångslupens förmåga att öfvervinna detta hinder. Alltså förestod här ett nytt forceringsproblem.

För utrönande af båtens hastighet gjordes under dagens lopp på Näsijärvi en serie proffärder utefter af mig under föregående vinter på isen uppmätta distanser. Först gjordes en tur mellan Siilinkari grund och Harvasalo holme fram och tillbaka, en våglängd af nitton km på fem kvart och därefter tre färder af och an från forsnacken till Keisaloholme under Ylöjärvistranden, hvilket afstånd är fyra km. På alla turer observerades tiden noga af båda herrarna och resultatet blef, att ångslupen vid 75 skålpunds ångtryck, således vid normal gång, gjorde en hastighet af 13,3 eng. fot i sekunden. Hr P. hade några dagar förut låtit uppmäta strömhastigheten i Kuokkala fors, där det då var högvatten, och befanns att vattenhastigheten under den öfver strömmen liggande landsvägsbron uppgick till 14 à 15 fot. Då nu båtens fart icke så litet understeg vattnets hastighet i forsen, ansåg P., som visste att propellrar arbeta ganska dåligt i rinnande vatten, det vara nära nog lönlöst att under så ogynnsamma omständigheter göra ett försök. Men J. var af motsatt mening och jag styrkte honom däri, ty jag hade ju varit i tillfälle att nyligen i strömmarna samla praktisk erfarenhet i amerikansk båtforcering ombord på "Ahti" i forsnacken och i Jämminki ström i Ruovesi samt hoppades nu få tillgodogöra densamma. Jag visste äfven, att "Ilmarinens" ångpanna, som var af s.k. lokomotivfason, tillverkad af Motalaplåt och profvad med 200 skålpunds vattentryck, enkom byggts för sådan behandling.

Efter mycket diskuterande för och emot beslöts slutligen: att verkstaden, så snart den därtill erhållit order af J., som därförinnan för definitivt afgörande å högre ort angående köpet af båten ämnade resa till H:fors, skulle föra båten ned på Pyhäjärvi, samt därefter på egen risk låta företaga färden till T:hus. Äfven bestämdes att J. och P. skulle följa med på hela resan, för att se hvem af dem som skulle få rätt och tillika kontrollera tillgången, d.v.s. se efter att båten icke drogs öfver land eller uppför Kuokkala.

P. anhöll sedan att, medan det väntades på närmare order, få låna "Ilmarinen" på några dagar för en inspektionsresa norrut uppefter vattendraget till de där utförda strömrensningsarbetena, och då denna begäran naturligtvis bifölls bestämdes att afresan från staden skulle tima följande dag klockan åtta på morgonen.

Om denna färd är hvad dess egentliga ändamål angår intet att säga som kan roa, men därvid inträffade några oväntade och muntra episoder, som lifligt bibehållit sig i minnet, hvarför det kan låta försvara sig att här berätta dem.

För det glada sällskapets skull och äfven för att återse trakter, som han åtta år förut varit med om att uppmäta och kartlägga, beslöt herr J. i sista stund att uppskjuta H:forsresan på några dagar för att följa med oss på "Ilmarinen". Vi afreste från staden på utsatt tid och anlände till Muurola kl. 11 f.m. Där besågos de å kanalen verkställda reparationerna och dracks s.k. förmiddagskaffe hos ingeniörlöjtnanten C.G. Sanmark, som med sitt biträde, ingeniör Ullner, vid ångslupens ankomst var sin chef hr P. till mötes. Dessa båda herrar medföljde sedan båten på hela färden. En af dem medförde en karta öfver vattendraget, hvilken var utförd uti väl liten skala, men dock visade en utprickad farled med på fjärdarna och i sunden utsatta djupmått. I präktigt väder och utrustade med briljant humör ångade vårt sällskap därifrån vidare norrut och anlände vid ettiden till Pekkala, där man var underrättad om vår ankomst och där vi bjödos på middag af egaren herr Aminoff, hvilken som gammal vän till de flesta af oss beslutat följa med på färden. Middagen var god, lifvad och lång, hvarför vi först sent på natten anlände till Visuvesi. Fram på e.m. passerades ett vackert sund i Ruovesi, kalladt Neitsysalmi, där med några raska tag af en tjärkast en jättekvinna en face och i helfigur var afbildad på en lodrät berghäll babord om oss. Herr U., som af egen maktfullkomlighet åtagit sig att efter kartan hålla reda på och kritisera den kurs Öster styrde, hade snart genom oskäliga anmärkningar fått honom smått förargad, hvilket jag, som väl kände vår styrman, tydligt såg, men hvilket Öster ändå var sansad nog att icke låta U. märka. Vid inloppet i det nämnda sundet frågade han mig: "Ska' ja' hålla midt i sundet som insenören säjer?" Då U. usurperat kommandot ombord, hade jag lust att säga "nej", men för sämjans skull och af höflighet mot en gäst ombord svarade jag undvikande: "hvarför inte?" Östers bestämda svar ljöd: "De' duger int'! Där ä' sten!" Jag vände mig nu frågande till U., men han svarade tvärsäkert: "Kartan visar här midt i sundet 114 fots djup och den är säker!" Jag menade visst att Öster var lika säker, men därpå svarade U. intet vidare, hvarpå jag äfven litet förtretad sade åt Öster: "Styr som ingeniören vill". Öster vände sig därpå till U. med frågan: "Går det rätt så?" Hvartiil U. högljudt svarade: "Ja". — Några ögonblick därefter törnade vi på under full fart så starkt, att hela skrofvet fjädrade och liksom elastiskt studsade bakut.

Flere af de bakom oss stående herrarna stupade omkull likt käglor och bland dem U. med kartan. Eldaren, som satt på kanten af fördjupningen framför pannan, brände händerna på eldstadsluckan, och Öster fick af styrrattspinnarna en puff mot magen, just som han lutade sig åt mig för att, som han sedan påstod, be mig stoppa maskinen för att därefter kunna visa stenarna åt U. Denne kräflade sig kvickt på fötter igen och fick af Öster höra: "Jaha, herr insenör, tjugu steg styrbord ut ä' tjugu famnar vatten, men här i midten ä' sten". Vid törnen råkade jag hålla i gångsättningshäfstången, därför stupade jag icke med de andra, men drog stången med mig för "back", hvilken manöver således ofrivilligt fastän för sent utfördes; den förorsakade dock att båten icke fastnade på grundet. Så snart häpnaden lagt sig, undersöktes ångslupen och befanns icke hafva lidit synlig skada. Ingeniören tycktes vara något stukad och afsattes af herr J. från den själftagna lotsbefattningen med den spefulla anmärkningen, att landråttor till sjös icke få ha någon talan och att han för undvikande af dylika missöden som gammal sjöman själf ämnade öfvertaga kommandot ombord; dock skulle U., till straff för usurpationen, så snart J. önskade, stå bredvid rodret beredd att visa sjökortet åt honom. Med denna rättvisa dom voro alla utom U. nöjda, och glada öfver att ingen skada skett foro vi vidare.

J. brydde sig icke mycket om kartan och följden var, att Öster fick hålla sin egen kurs.

Häradshöfding Törngren hade före afresan från staden försett oss med ett rikt förråd af torrt och vått, ty jag hade med delat honom, att vi på förra resan lidit nöd och fått försörja oss med fiske; därför voro vi nu i tillfälle att lefva som salig Lucullus, samt dyrkade både Bacchus och sånggudinnorna. Följden var att vi blefvo ett lifvadt följe och att tiden förgick angenämt och raskt, tills vi mot kl. 11 på aftonen voro i närheten af målet, Visuvesi.

Omkring två km innan man från söder kommer fram till byn, delas vattendraget af en holme i tvänne sund, det högra smalare, grundare och stenfylldt, det vänstra bredare och djupt, samt finnes i båda blott ringa ström. Förrän vi kommo dit, hade J., för att unna Öster, som hela dagen stått vid rodret, någon ledighet, själf ställt sig som styrman och tillkallade U. med sjökortet. Emellertid hade Öster gått förut och sysslade där med den matsäck han varskodd af förra färdens händelser och umbäranden, medtagit och egnade för tillfället ingen uppmärksamhet åt den kurs, vi med full fart följde. Plötsligen saktade farten, det kändes som om båten lyftes och ehuru maskinen snurrade på som förut, afstannade farten småningom alldeles. Öster sprang upp, grep en bärling och pejlade vattendjupet, samt ropade därefter: "Lera ä' int' så hård som sten, men släpper int' så lätt taget heller!" Det utröntes att vi åkt upp på en mjuk lerbank, hvarunder på ringa djup fanns fast grusbotten, som här och där var belagd med större och mindre flyttblock, hvaraf en del synliga ofvan vattenytan. Så snart jag varsnade det hända, drogs maskinhäfstången öfver för "back", men båten var så hårdt klibbad i leran, att den ej rörde sig ur fläcken. Där sutto vi stadigt fast och för att befordra lostagandet flyttades till förens lättande hela brännvedsförrådet ut på båtens yttersta akter, hvarpå backningen upprepades med samma negativa resultat. Nu arrangerade J. att vi alla ställde oss på sittbänkarna längs båtens ena sida och vid kommando på en gång kvickt sprungo tvärs öfver till den andra och upp på bänkarna där, för att på detta sätt få båten i vaggning, medan maskinen samtidigt backade loss från grundet. Nog lyckades vi med denna motionering försätta båten i rullning ganska bra, men detta var ock allt; leran släppte icke. Därpå försöktes att med hvisselpipan locka folk till hjälp från byn, men äfven detta förgäfves; gubbarna sofvo nog så sent på natten. Där stodo vi nu hjälplösa i dyn så nära målet, och sågo alla bra långa ut i synen, ty vi hade inga utsikter att ens kunna komma i land från ångbåten, emedan roddbåten kvarlämnats i staden såsom obehöflig och utgörande ett hinder för farten.

Då Öster såg att ingen tycktes veta råd i vår kinkiga belägenhet, klef han fram och sade: "Nu blir int' bättre än att herra' går i sjön allihopa å' Boman (eldaren) å' ja' me', de lättar båten, å' om vi sen skjuta på bra med ryggen, när masin ä' i gång, så går båten loss!" Och tröstande tillade han: "Värre blir de nog int' än lite näsablido (snufva)!"

Det fanns ingen som visste bättre utväg ur lerbanken och så antogs Östers förslag med acklamation, hvarpå vi med godt kurage gingo till verket, ehuru nog enhvar kände en rysning vid tanken på det kalla vattnet, hvilket sommarsolen knappast ännu hunnit värma något. Jag slapp dock helt oförmodadt undan det kalla fotbadet, då J. förklarade, att jag för det första vägde mindre och var klenare än någon af de öfriga och för det andra måste en stanna kvar ombord för att stoppa maskinen, då båten lossnade, ty eljes skulle den rymma ifrån oss. De öfriga ställdes upp i rad akterut, på J:s kommando: "stöflar bort, byxor bort, strumpor bort," etc. afkläddes det ena plagget efter det andra och vid det sista hoppade alla öfverbord ned i den sega dyn, där fötterna fastnade. Då båten satte sig i leran, hade jag spänt säkerhetsventilernas belastningsfjädrar och därigenom fått ångtrycket från 75 upp till 100 skålpund. När sedan allt var klart i sjön och J. kommenderade: "skjut på, full maskin" sattes denna med full fart i gång för "back". Båtens akter hoppade och skälfde, liksom skakad af en häftig jordbäfning, så att denna rörelse kändes i hela skrofvet, hvarvid det leriga, af propellern uppkastade vattnet yrde vida omkring. Gubbarna hojtade i jämna tag och sköto på, så att benen klämdes ned i dyn ända upp till knäet. Plötsligt ropade någon: "Nu går han!"

Ingen af de andra påstod sig dock ha märkt, att båten rörde på sig, men då försöket några gånger upprepats, medan maskinen ömsom stoppats och satts i gäng, åkte båten slutligen sakta men jämnt ut ur den sega smörjan, hälsad af ett väldigt "hurra!"

Då båten blifvit flott, fick strömmen makt med den, och ensam ombord hade jag båda händer fulla med att samtidigt sköta maskinen och roderratten, hvilka lyckligtvis voro placerade alldeles bredvid hvarandra. Med "sakta framåt" och rodret tätt om styrbord kom dock båtens förstäf intill ett större stenblock och dit måste "sjömännen" i den mjuka bottnen älta sig fram, för att en i sänder klifva upp på stenen och därifrån äntra ombord. Natten var klar och kylig, hvarför de som varit i sjön huttrade och froso erbarmligt. För att få dem varma, ställde J. till gymnastiköfningar, och blef det ett ifrigt hoppande, fäktande och skrattande ombord. Med tillhjälp af det heta vattnet i ångpannan bryggde Aminoff åt alla öfver lag efter behag varma toddar eller groggar, hvilka blott på färgen kunde skiljas åt, och snart kom skämtet öfver mellanspelet i gång.

Då vi efter detta äfventyr foro vidare, styrde Öster, som påstod sig icke känt till sundet hvaruti vi fastnat, på andra sidan af holmen in i rätta farleden. Medan påklädningen pågick, frågade P. af J.. huru det var möjligt att styra så galet och förorsaka allt detta bråk. Till svar påstod denne, att han styrt rätt efter kartan och att om något icke vore riktigt, så vore det nog den, ty naturligtvis kunde endast de ha skuld, som mätt upp och ritat en så oriktig karta. Kartan måste således afgöra tvisten. Den togs fram och befanns "horribile dictu" vara fullt tillförlitlig, ty Öster styrde den därpå utmärkta farleden. "Men hur i all världen kunde du då hitta in i det där förb—de hålet!" utropade P., "det är icke möjligt annat, än att U. hållit kartan upp- och nedvänd och du har styrt därefter!" Så måste det ock antagligen ha tillgått och P. fortsatte: "Hvad ska vi undra på det! Du har så länge fört fregatten 'Svjetlana' i kinesiska farvatten, att du är van vid det som är bakvändt!" Så skämtades godmodigt öfver äfventyret, ingen tog humör och alla hade roligt däråt.

Öster fick nu ensam styra den återstående delen af vägen och förde oss lyckligt till den vid förra resan använda landningsplatsen nedanför kanalen. Allt hvad ombord fanns ät- och drickbart fördes upp till gästgifveriet, där vi inkvarterade oss i salen och båda sidokamrarna, hvarefter på det ovanligt stora, midt i salen stående fällbordet kvällsvarden uppdukades af resterna som funnos i matkorgen, tillökade med sura hårdkakor, smör och mjölk, som erhölls på stället. Medan måltiden förtärdes, meddelade jag åt de andra min sista erfarenhet beträffande lägerställena så målande och vältaligt, att de påstodo sig redan hafva krälande och stickande förkänningar, och J. utropade: "Då sofver jag på bordet här!" Detta gjorde han äfven. En respläd lades därpå, i skjortan klef han dit upp och bredde ett medfördt lakan öfver sig. Något täcke behöfdes icke, ty ännu sutto innanfönstren kvar och solen hade eldat varmt på eftermiddagen. J. var en storväxt och fet karl, hvarför han, upplagd på bordet i hvit svepning, såg hemsk ut, ty lakanet hängde i långa veck ned från högsta höjden af hans väldiga mage. De andra herrarna fördelade sig efter de där befintliga sängarnas antal två i hvarje kammare. Då jag kände till pinorummen och hoppades få det lugnare i salen, lade jag mig där på locket af en träsoffa, som stod mot rummets smalvägg bakom J:s hufvudända. Jag tog af mig stöflarna, rocken och västen, samt bredde den förra som täcke öfver mig. Ganska trött somnade jag snart, trots J:s ljudeliga snarkningar.

Länge kunde det icke ha varit, som jag fått sofva i ro, då jag i sömnen tyckte mig höra sång och småningom vaknade däraf. Till en början fick jag i sömnyran icke klart för mig hvad som var på färde och tyckte mig höra en välbekant högtidlig mässa. Men då jag slutligen blef fullt vaken och fick ögonen upp, stod jag ock af häpnad ögonblickligen på golfvet. Där vid bordsändan framför J:s fötter syntes fyra spöklika, hvitklädda figurer. Sjungande och ideligen bugande sig i takt för den på bordet liggande gigantiska kroppen, liknade de den föreställning man gör sig af de gamla germanernas druidpräster eller mager i hvita, fotsida talarer och försedda med hvita hufvudbonader kransade med löf. Två af skepnaderna buro ett tändt ljus i hvardera handen och den ena af de två mellan dem stående bar ett kärl, hvaruti blåaktiga lågor flämtade. Den andra och resligaste gestalten, som i vänstra handen höll ett stort blankt och cylindriskt föremål, steg fram och gjorde i takt med sången med den högra signande åtbörder öfver J:s ansenliga piedestaler. Denne låg sofvande orörlig på ryggen i samma ställning han intagit kvällen förut, liknande ett lik. Den dämpade, flerstämmiga, högtidliga sängen, den matta, flämtande belysningen och de hvita, allvarliga, bugande skepnaderna, allt detta gjorde till en början på mig ett obehagligt och hemskt intryck, sådant jag haft vid läsning om någon hemlighetsfull begrafning under medeltiden. De spöklika gestalterna flyttade sig sakta och ljudlöst till J:s högra sida; de sjöngo och bugade sig där likaså, återvände sedan kring fotändan till vänstra sidan, för att ånyo upprepa samma ceremoni. På detta ställe kommo figurerna uti bättre belysning af det genom fönsterna inträngande morgonljuset och jag igenkände i hufvudfiguren med bleckburken den glada P. och i lyktgubbarna hans båda assistenter, äfvensom A. försedd med ett brinnande spritkök hvarpå stod en skål, innehållande en äfvenledes lågande vätska. Det var icke så lätt att känna igen herrarna, då de med sotad kork anbringat på hvarandra väldiga skägg och mustascher, samt mera liknade Camorra-banditer än hyggliga finska tjänstemän, utstyrda i långa nattskjortor och med i de fyra hörnen sammanknutna näsduksmössor på hufvudet. Då jag väl kommit underfund med, hvem de uppträdande skådespelarena voro, och såg deras obegripligt högtidliga allvar, hade jag bra svårt att icke brista ut i skratt, men vågade dock ej väcka J., som trots sången alltjämnt sof lugnt.

Tyvärr var jag icke vid handlingens början så vaken, att jag fäste mig vid orden till hymnens båda första verser, som af P. författats, men till den tredje förstod jag dem. De fastnade i minnet, ända tills jag flere år senare var i tillfälle att skrifva upp dem med en del andra episoder af dessa "gamla minnen", som här skildras. Så här ljöd fortsättningen: "Raljeri — mena vi — skall här bli! — Af brylå — som vi få, — ska vi dricka — tills vi hicka, — hälla i — raljeri!" Därpå flyttade sig öfverdruiden — han var klädd i en hög spetsig, hvit nattmössa ensam bakom J:s flintskalle, medan hans följe begaf sig till andra ändan af bordet midt emot honom, A. med brylåskålen stannade vid J:s fötter och de båda fackelbärarena på sidorna om honom, hvarpå ljudeligen uppstämdes: "Kultani — du skall bli — glad som vi. — Af brylå — skall du få. — Du skall dricka — du skall hicka — liksom vi! — Kultani". Medan denna uppbyggliga mässa under ideliga bugningar föredrogs, observerade jag, att öfverdruiden för hvarje strof strödde öfver den sofvande ett dammande pulver, som han tog ur den väl ett par liter rymmande bleckdosan, och slutligen, sedan äfven flintskallen erhållit sin beskärda del, öste en portion under J:s näsa. Denna närgångenhet var dock för retsam för J. Ur sömnen for han upp i sittande ställning; vrålande, nysande och yrvaken såg han mäkta förvånad från den ena till den andra af sällskapet omkring honom. Medan hans medvetande klarnade, kilade öfversteprästen snabbt kring bordet och ställde sig hos de andra, bugande och sjungande framför den på bordet tronande J., som nu först, medan den sista strofen af sången upprepades, småningom begrep situationen och kände igen aktörerna. Öfverväldigad af skrattlust kastade han sig med sådan fart bakåt i liggande ställning, att lyktgubbarna och jag kvickt måste gripa tag i det rankiga fällbordet för att motverka dess undergång. Men P. bibehöll ett orubbligt lugn, och ånyo uppstämmande den sistsjungna versen tog han ur sin blanka burk ytterligare en nypa persiskt insektpulver och fördelade det i magiska cirklar öfver den liggande J:s mest framstående del, hans af skratt skälfvande mage. Därvid kunde dock allvaret omöjligt längre bibehållas, äfven P. skrattade högljudt och alla instämde i korus. Mest hejdlöst skrattade dock J., hvarvid tårarna runno i strömmar. Han skyllde visst på insektpulvrets retande verkan, som nödgat honom att gråta, nysa och spotta, emedan han fått däraf i ögon, näsa och mun, men vi trodde, att det var mera af inre rörelse öfver det lyckade upptåget. "Nå", mente P., "du har naturligtvis fått pulver i halsen också och därför skall det sköljas ned med den här brylån, som A. har bryggt; ty hvarför skall du ensam få njuta af sömnens gudagåfva och med dragandet af långa timmerstockar håna och störa oss alla andra, som inte få hvila, trots allt slöseri med prima persiskt pulver".

Väl förtrogen med beskaffenheten af gästgifverierna inom sitt distrikt samt snyggheten i sängar och väggar, brukade P. alltid på resor medföra ett större förråd af denna nödvändighetsartikel, hvilken likväl här enligt hans påstående visade sig vara maktlös. J. kom nu ned från sitt upphöjda läger, den tjänande brodern ställde den ännu brinnande brylåbålen dit i stället och med tvänne små tennmuggar serverades innehållet laget rundt i den tidiga morgonväkten. Därvid berättades, att ingen af herrarna i smårummen kunnat somna för värme och ohyra, icke ens P., som slösat med pulvret i alla sängar och mest i sin egen, emedan den sofvande J:s omelodiska strupljud varit allt för nervretande. P. hade ansett att vi i salen icke borde få sofva mera än han och de andra, och därför påhittat och författat verserna till denna mystiska väckningsceremoni, samt under förberedelsen till upptåget instruerat de andra.

Medan detta försiggick och bålen tömdes, hade det blifvit ljusan dag. Klockan visade på fyra och således var snart tid att tänka på hemfärd. Öster och Boman hade legat i ångslupens förpik, där de haft otäckt kallt, hvarför de kommit upp till gården för att få sig något varmt till lifs. Värdinnan väcktes, osaltadt kaffe beställdes och sedan det erhållits, gingo vi ned för att göra båten klar till resan, medan våra passagerare synade kanalen och den nya bron däröfver.

Då alla voro trötta och sömninga efter den oroliga natten, var till en början åtminstone föga trefnad att vänta och därför tyckte jag det blefve lugnast ombord, om alla för båtens skötsel obehöfliga finge sofva. Jag lät knyta loss soltältet öfver båtens akter samt fästa segelduken utefter relingskanten vid öfversta listen af sittbänkarnas ryggstöd. Härigenom förvandlades hela ångslupens akter till ett rymligt tält. Därpå skickades båda karlarna till en närbelägen björkhage, hvarifrån så mycket björklöf hämtades, att golfvet i tältet tjockt betäcktes samt hela båten vackert dekorerades. Då herrarna anlände, inbjödos de att uti den improviserade sängkammaren hvila på den doftande bädden, där hvarken hetta eller ohyra generade, ja icke ens solen tittade in, och där maskinens entoniga buller snart verkade söfvande på alla.

Vi ångade bort från Visuvesi efter kl. 5 och foro till Pekkala, där vi, som på det för oss ökända ställe vi nu lämnat återigen icke kunnat få annat njutbart än kaffe, visste att riklig undfägnad väntade. Då vi passerade Neitysalmi, kunde jag icke underlåta att väcka U. med orden: "Här ha vi jungfrun igen, stig upp och tacka för sist!" Han svarade med ett grymtande och fick sofva bort förtreten. På Pekkala åto vi frukost och togo strax därpå afsked af det vänliga herrskapet, tackande för all älskvärdhet mot kringstrykande sjöfarande och för öfverflödig välfägnad. På Muurola öfvergåfvo L. och U. oss och vi andra anlände till staden strax efter middagen, särdeles nöjda med vår händelserika och trefliga färd.

Ångslupen "Ilmarinens" färd genom staden Tammerfors.

Sista dagen af juni 1863 återvände kaptenlöjtnant L. Jägerschjöld från H:fors till T:fors, medförande officiel bekräftelse på att ryska kronan beslutat inköpa ångslupen "Ilmarinen" på det nämnda villkoret, att den utan hjälp af något slag med egen kraft tillryggalade den hittills af hvarken segelfartyg eller ångbåt trafikerade sjövägen mellan städerna T:fors och T:hus samt levererades i oskadadt skick å sistnämnda ort. Det blef nu brådt för verkstaden att flytta ångslupen från Näsijärvi till Pyhäjärvi, och då transporten måste ske den genaste och bästa vägen genom staden, anhölls hos borgmästar Zacklén om tillstånd att med ångare befara stadens gator, hvilket tillstaddes mot utlofvad omedelbar reparation af alla å stenläggningen eller på annat sätt åstadkomna skador. Den 1:sta juli användes till förberedelser för ångslupens upptagande på land. Upphalningsbädd och kälke placerades på stadssidan å lämpligaste ställe, där Konungsgatans fortsättning norrut förbi von Nottbeckska parken slutar mot strömmen ofvanom inloppen till bomullsfabrikens vattenrännor och den tvärsöfver strömmen liggande stockbommen. På stället finnes en liten vik, där stadsborna hämtade vatten med kärror. Där är stranden låg och botten långgrund, hvilket betydligt underlättade företagets utförande.

Det ansågs onödigt att för transportens skull minska vikten genom att ur skrofvet uttaga ångpannan och maskineriet, i synnerhet som detta arbete skulle ha fördröjt leveransen, och så varpades ångslupen fullt utrustad från masugnsstranden tvärs öfver strömmen till upphalningsplatsen. Där väntade den af samma material, som användts för båtens utskjutning, förfärdigade bädden och den under skrofvet begagnade kälken, hvilken nu sänktes i vattnet under detsamma och med kettingar fästades vid fören, aktern och sidopollarne. Af långa, smala spiror, som förenats med tvärslåar och med stenar sänkts på den sluttande strömbottnen, var där byggdt ett lutande plan till upphalningsbädd och på detta sköts kälken med ångslupen så långt den flöt fram. Sedan vippades förändan upp så mycket, att långa, af jämntjocka, barkade stockändar fabricerade rullar kunde stickas under kälkmedarna. Ett par kraftiga vinschar förankrades ett stycke uppåt gatan på högsta punkten af hela sträckningen mellan sjöarna och till detta ställe skulle båten spelas upp med block, men därifrån bar det sedan obetydligt och jämnt sluttande utför den raka gatan nästan fram till strömmen långt nedanför fallen, omkring 250 m från dess utlopp i Pyhäjärvi. Vid middagstiden den 2:dra juli hade alla förberedelserna undanstökats och vindspelen sattes i gång, hvarefter ångslupen sakta och jämnt kröp upp på det torra. En bana af 5 à 6 plankor i bredd hade lagts framför upphalningsbädden och därpå löpte rullarna, hvilka, liksom plankorna, alltefter som båten avancerade af manskapet flyttades förut och ordnades för färden vidare. Med dessa rullar, hvilka af timmermännens klubbslag mot ändarna jämkades efter behof för eller akteröfver, bestämdes kälkens rörelseriktning, så att den väldiga foran något så när följde utefter gatans midt. Denna manövrering fordrade både urskillning och påpasslighet samt var svår nog att sköta i den hast och ifver, hvarmed arbetet gick undan.

Kl 4 på e.m. samma dag stod ångslupen på högsta stället mellan sjöarna, nära inkörsporten till von Nottbeckska parken och början af Konungsgatan. Tvärs öfver denna gata, där Bomullsspinnerigatan vid parkhörnet skär densamma, stod då en af stolpar och bräder åstadkommen hvit- och blåmålad äreport, ett minne sedan kejsarbesöket vid pass ett decennium tidigare. Detta arkitektoniska konstverk var med sina trenne i halfcirkel hvälfda portar och sin i trappafsatser uppstigande öfverbyggnad visserligen ingen prydnad för staden och af ålder nästan fallfärdigt, men det måste äras och aktas af respekt för det ändamål det en gäng tjänat och fick därför hvarken rifvas ned eller skadas af så profan anledning som en ångbåtstransport. Då mellersta portöppningen endast var några tum bredare än ångslupen, gällde det således att med den svårstyrda farkosten fara varligt fram genom monumentet, i synnerhet som gatan något sluttade och foran därför var benägen att på de lättrörliga rullarna söka sig väg på egen hand. Till förekommande af sådant själfsvåld å båtens sida anbringades en lång och stadig tross vid kälkens akterända och pålitliga karlar ställdes längs denna, för att, i fall af behof, hålla emot och verka bromsande på kolossen.

Det råkade vara torgdag i staden, så att tillgången på frivilliga hjälpare och dragare vid arbetet var öfverflödande, och den nyfikna allmogen visade sig både intresserad och tjänstvillig. För att på detta svårt passabla ställe öfvervaka att rätta kursen styrdes, klef J. ombord på fören, hvarifrån han på tre språk kommenderade folkmängden, som det passade, med både "framåt" och "stopp", "styrbord" och "babord" samt motsvarande gester. Därunder sjöng han med väldig röst till allmän munterhet "Rule Britannia" samt andra engelska och ryska sjömansvisor och bidrog på detta sätt betydligt till arhetarenas nöje och arbetets raska fortgång. Under dånande hurrarop passerades och klarerades äreporten elegant, om man frånser en mindre under hvalfvet afspjälkt list, som omedelbart åter fastspikades. J. var nog den enda sjöman på sin tid, som på landbacken i ångslup passerat en äreport. Så färdades man under sång och skrål med god fart gatan utför; visserligen här och där litet kors och tvärs, ned- och medtagande någon allt for långt framskjutande firmaskylt eller öfverdel af takränna, men husknutarna och bodtrapporna skonades bra nog och den åstadkomna åverkan reparerades innan vederbörande hunno klaga. Arbetet fortgick så ett godt stycke utför gatan lyckligt och raskt under J:s uppmuntrande ledning, men de frivilliga hjälparena tröttnade småningom och försvunno slutligen alldeles, hvilket ju ej var att undra på. Med endast eget folk gick arbetet ej så raskt undan, men vid sjutiden på aftonen, då bomullsfabrikens arbetare strömmade hemåt, kom häradshöfding Törngren på den idén att vid nästa gathörn låta uppställa ett kärl öl och såsnart båten hunnit så långt tappa därur åt dem bland folket, som hjälpt till. Detta lockbete hade önskad verkan, hvarför på det sättet fortsattes hela gatan fram, med den påföljd att flere hjälpare erhöllos, än som önskades och behöfdes, så att befälet hade största möda att förekomma haveri och att något minska farten. Vid pass kl. 11 på kvällen framkom man till Hamngatan, i jämnhöjd med Laukko torgs öfra ända. Då det vid undersökning befunnits, att den lämpligaste plats för ångslupens utskjutning var belägen vid torgets nedra ända, måste foran, för att komma dit, vändas kring ett gathörn. Denna manöver var svår att utföra med det af ymnigt ölflöde oregerliga folket, och det gick som det kunde på bekostnad af en husknut, ett plankhörn med åtskilliga ruttna stolpar och en af stadens lyktpelare; lyckligtvis fanns dock talgljuslyktan icke där, och den medföljande nattvaktens vaknade ämbetsifver lugnades af en riklig, extra ölskvätt. Närmare kl. 2 på morgonen den 3 juli anlände båten slutligen välbehållen till strömkanten, till stor lättnad för dem, som haft på sin lott att öfvervaka transporten, hvarför vi alla voro nöjda med färden, fastän uttröttade af bråket.

Timmermännen hade arbetat hela föregående dygn och det under denna natt så rikligt flödande ölet hade gjort dem trötta och bråkiga. De ville att ångslupen med samma fart skulle skjutas ut, så att de därefter finge gå hem och hvila sig. Under tiden hade på utskjutningsplatsen, af samma virke som användts för upphalningen, iordningställts en mycket provisorisk slip, hvilken var färdig att begagnas, och ehuru befälet var emot att med sådant folk och ganska bräckliga tillrustningar riskera omedelbar utskjutning, envisades timmermännen att så skulle ske, och i en handvändning hade de skjutit båten på det lutande planet, endast fasthållen med den i kälkens bakända fästade trossen. Några djärfva karlar placerade rullar, som de fasthöllo med händerna, tvärs öfver på några ställen, fördelade utefter bäddens längd, och då allt var klart, släppte alla som höllo uti på kommando loss trossen, hvarpå ångslupen med svindlande fart rullade ned i sitt element. Allt gick lyckligt och båten stjälpte icke, hvilket flere hade förutsagt. Den enda malören som hände var att två man, som stodo akterut på båten och troligen voro något för tunga i skallen för att kunna bibehålla jämvikten samt oförberedda på hastigheten, spolades öfver bord af vågen, som rullade in öfver den djupt neddykande relingskanten. Våta voro de förut af träget arbete och påstodo de sedan, att det svala badet kändes rätt uppfriskande efter två genomvakade nätter, hvilket icke kan betviflas. Timmermännen hade väntat sig den vid fartygsutskjutningar vanliga trakteringen och voro icke belåtna då det befanns, att hela kalaset i brådskan åter en gång bortglömts; redan förra gången hade ångslupen gått af stapeln utan traktering. Hungriga och grälsjuka gingo de hem, men det hindrade icke att de vid åttatiden åter voro krya och raska vid arbetet. Sådana voro den tidens österbottniska timmermän och äro väl likadana ännu: "Ett dugligt folk, men bråkigt."

"Ilmarinen" var den första ångbåt som färdades på staden Tammerfors gator. Efter honom kommo flere rullande både uppför och utför.

Båtens färd hade varit gynnad af godt väder, men omedelbart efter det den blifvit flott blef det annorlunda. Ett fint och kyligt duggregn, sådant eljes endast på hösten förekommer och som genom sin uthållighet kan göra en människa förtviflad, vidtog mot morgonen. Emedan båten under transporten blifvit betydligt skamfilad, önskade hr T., att den ånyo skulle målas, ty, mente han, den första ångbåten som visar sig i T:hus efter att ha utfört ett så viktigt värf som att öppna sjöförbindelsen mellan tvänne städer, bör vara snygg och fin. Såsnart ångslupen var befriad från kälken och förhalad till ångbåten "Laukkos" brygga, klefvo därför målare ombord med pytsar och penslar, trotsande duggregnet; ty afresan brådskade och det skulle till en början målas akterut under det föga skyddgifvande soltältet. Följden af denna försköningsverksamhet blef, att fram mot aftonen ingen kunde gå, stå eller sitta ombord utan att bli märkt någonstädes på sina persedlar med en eller flere af de vackra kulörerna, svart, hvitt, rödt eller ekfärg, ty oljefärgen stod öfverallt lika färsk på kvällen, som den varit på morgonen, lurande och klibbig under vattenpärlorna.

Order hade utfärdats att ångslupen vid 7-tiden på kvällen skulle vara i sjömässigt skick, färdig att begifva sig på väg för att försöka sjöledes uppnå staden T:hus, och åsikterna voro mycket delade om huruvida detta försök skulle lyckas eller stranda; ty det fanns godt om strömmar, stenar och grund dem ingen kände till, icke ens den anställda lotsen. Då det nu blifvit så fint allestädes ombord, var det ingen annan råd än att fram mot afgångstiden skicka efter väf och mattor för att därmed göra golf och sittbänkar användbara för sitt ändamål, och sålunda draperade lågo vi färdiga på bestämdt klockslag, väntande på hvad komma skulle.

Till en början kom dock intet, blott ytterligare regn, fint och tätt, af den sort som långsamt men säkert tränger till märgen. Detta gjorde vistelsen ombord föga angenäm, ty sur blef man slutligen själf och allt annat var fuktigt, vått och klibbigt. Från undersidan af den otäta soltältsväfven kilade kylande droppar ned i nackskarfven och längs ryggen. Tröttnade man slutligen af att stå, fick man med resignation finna sig uti att sittbänkarnas genomdränkta lakanbetäckning lade sig som en i början kylande kompress mot ryggradens nedersta ända. Detta blef olidligt i längden, hvarför man ur bränsleförrådet sökte en torr och någorlunda slät vedklabb att sitta på, tills äfven detta blef pinsamt. Efter åtskilliga ihållande, af resignerande förtviflan framkallade missljud, åstadkomna med den skärande, ostämda ånghvisslan, anlände slutligen vid 9-tiden en andfådd stafett, afsänd från Hatanpää gård, och meddelade att ångslupen skulle förflyttas till gårdens landningsbrygga och där invänta vidare besked. Den stackars stupfärdiga snabblöparen togo vi ombord och ångade sakta i väg till "Ilmarinens" första station vid Pyhäjärvi på färden till Tavastehus.

Ångslupen "Ilmarinens" färd till Tavastehus.

Första dygnet.

Samma regniga dag, den 3 juli 1863, hade Wasa infanteribataljon anländt till T:fors på väg till Parola malm vid T:hus, dit en mängd militär sammandrogs för manövrer, till hvilka kejsaren väntades. Bataljonens befäl jämte stadens honoratiores inbjödos af egaren "att passera aftonen på Hatanpää gård samt därstädes intaga supé och dansa". Nöjet var i full gång, då "Ilmarinen" enligt order lade till där vid 9-tiden i regndugget, och regementsmusikens toner hördes ned till båtbryggan. Vi fingo höra att ångslupens leverantör, emottagare och passagerare för färden: distriktschefen, öfverstelöjtnanten Knut Pipping, kaptenlöjtnanten Leo Jägerschjöld samt linnebolagets och verkstadens disponent, häradshöfding Adolf Törngren befunno sig på kalaset, äfvensom att de snart voro att förvänta ombord, hvarefter afresan omedelbart skulle försiggå.

Ordet "snart" är dock ibland ett mycket osäkert och tänjbart begrepp, allt eftersom omständigheterna foga, men för oss på båten blef det den gången längre än vanligt. Under det oafbrutna regnet i ett ogenomträngligt mörker, som ovanligt nog för årets ljusaste tid föll på närmare midnatt, var vårt tidsfördrif att lyssna till dansmusiken, hvars toner, till stor del absorberade af parkens lummiga, drypande trädkronor, blott stötvis trängde ned till oss. Detta öronspännande nöje blef dock snart tröttsamt, och oss återstod slutligen ingen annan utväg än att med våld göra vederbörande uppmärksamma på vår obehagliga och bortglömda tillvaro. Vi anlitade ånghvisslans skärande missljud för öfverröstande af dansmusiken. Efter några upprepade signaler hade detta helt annan påföljd, än vi väntat. Ur parkens mörker nalkades nämligen tvänne lyktgubbar, lysande vägen för en behandskad och befrackad individ, som medförde en jättebricka, fullsatt med ett rikt förråd af artiklar, hörande till människans nödtorft gränsande till öfverflöd, såväl i torrt som vått, särdeles välkomna och tjänliga att tillfredsställa vår syndiga lekamens längesedan vaknade kraf efter föda. Denna oväntade och frikostiga traktering verkade både mättande och lifvande på "Ilmarinens" besättning, hvars tillstånd hastigt förvandlades från våtkalla rysningar till behaglig kroppsvärme med åtföljande upppiggadt lynne. Med den återvändande brickan sändes "stor tack" till god gåfvas gifvare, isynnerhet som den rundligt donerade punschen kvarblef ombord. Nu fick hvisselpipan, som troligen förhjälpt oss till traktamentet, tiga, och manskapet öfverlämnade sig, hvad förplägning under färden beträffade, med resignation åt framtidens skickelser. Så väntades vidare, men nu med nytt och ökadt förtroende och utan att vi den kvällen vidare hädade ödet, som icke funnit för godt att bjuda alla på supé med dans.

Gubbarnas lyktor lånade vi tills vidare mot löfte att återsända dem med ångaren "Laukko", ty ljus ökar trefnaden, och vid dess sken kunde man iakttaga huru snabbt punschen minskades och nöjet ökades, tills det slutligen äfven dansades ombord.

Ändtligen fram mot kl. 1/2 12 ljödo fanfarer åtföljda af hurrarop, hvarefter musiken i det fria spelade upp en lifvad marsch och ned till oss tågade ett stort sällskap, företrädt af fackelbärare och följdt af musiken. Så fördes våra upptäcktsresande ombord, hvarpå vi startade, åtföljda af lefverop och välönskningar för expeditionen, samt omedelbart efter affärden försvunno uti ogenomträngligt mörker. Mörkt var det äfven ombord, ty ljusen i lyktorna hade brunnit ut och den enda tillgängliga upplysningen var tändstickor, som brunno lugnt i den stilla och kvafva natten. Trots den ljusa årstiden var det så mörkt, att man icke förmådde skönja skillnad mellan himmel och jord, vatten eller land vid horisonten, och i detta mörker foro vi framåt med god fart, utan att veta hvart det bar och utan någon om farleden kunnig specialist ombord. T. påstod sig visst som passagerare å hjulbåten "Laukko" ha paddlat den stråten så många gånger, att han äfven om natten borde kunna hitta vägen, men menade dock, att det för tillfället påliggande mörkret var alldeles "för mycket mörkt" och fritog sig från följderna af sin lotsning med orden: "Låt gå, törna vi, så bottna vi."

Följaktligen ansågs säkrast att alltmer sakta båtens fart, så att maskinen slutligen jämnt opp icke stannade; ty hvarken kompass eller sjökort medfördes och skulle under dåvarande förhållanden icke varit till någon nytta. Vi flöto långsamt framåt och hade snart ingen aning om hvar vi voro. Ibland tyckte än den ena, än den andra sig se en skymt af ljusning eller land, som ingen annan varsnade, emedan man icke ens var i stånd att upptäcka hvartåt han pekade. Det egyptiska mörkret kunde icke ha varit svartare än det vi råkat ut för.

Lyckligtvis slutade regnet vid spöktimmens inträde och med detsamma upptäcktes ljus på babord sida föröfver. Ljuset förklarades vara på Pardola hemman och efter denna fyrbåk styrdes nu med något ökad fart och god tur att icke träffa på grunden, tilldess vi något längre fram fingo sikte på en lampa på Haikka gård, glada öfver att där fanns folk, som, liksom för vår skull, sutto uppe midt i natten. Regnmolnen lättade småningom något och snart varsnades äfven på styrbord ljus å egendomen Vik, tillhörande kaptenlöjtnant Brackell och belägen vid Kumoelfs utlopp ur Pyhäjärvi. Nu voro vi bärgade för faran att drifva ned i älfven, hamna i Nokia fors eller sluta vår upptäcktsfärd i Björneborg och styrde med godt kurage åt det håll, där Törngren förmodade att Sotkaströmmens inlopp i sjön, ett par km från älfven, borde finnas. Visst hade det för en timme sedan slutat regna, men mörkt var det dock ännu så pass, att man blott med möda kunde skönja hvar himlahvalfvet vidtog ofvanom skogens träd. Därför sökte vi oss sakta fram utefter styrbordsstrand, alltemellanåt stoppande och stirrande förgäfves ut i mörkret. Spöktimmen kunde vara slut och J. försökte just, vid en strykstickas sken, ta reda på huru långt natten lidit, då vi med ett sakta skrapande körde upp och stannade.

Man sprang förut för att taga reda på hvar vi hamnat, och vid tändstickseklarering upptäcktes, att båten stannat mot en skogbeväxt strand, nära nog för att man skulle kunna hoppa i land. Detta gjorde äfven T. och en annan våghals, hvarpå de avancerade längs stranden, lysande sig med tändstickor. Då de efter en god stund återvände, erforo vi, att vi strandat ett stycke från den Kaivanto benämnda kanal, hvilken i tiden gräfts för att minska vårflodens höjd i de ofvanför Sotka ström belägna Vesilahti-sjöarna och öka den afbörd, som Sotka ström icke hastigt nog mäktade undanskaffa. Nu visste man ock att vi i mörkret oförmärkt passerat förbi denna ström och måste vända tillbaka såsnart båten kommit loss. Flott blefvo vi snart med maskinens hjälp, sedan de starkaste ombord, anförda af J., dragit af sig stöflarna och klifvit i sjön för att skjuta ut fören, medan vi andra krupit akterut så långt båten räckte.

Emellertid hade det, då vi kommo fram till Sotka, så pass dagats, att T. trodde sig kunna utan risk hitta rätt i farleden uppför strömmen. Men medan båten var utsatt för landkänningen, hade eldaren låtit elden under ångpannan brinna ned, hvarför det, då vi kommo in i strömmen, knappast återstod tillräckligt ånga att pina båten upp mot densamma. Visst eldades ofördröjligen duktigt, men den dåliga farten förorsakade dock, att de olika åsikter herrarna hade om färden uppför Kuokkala åter sammandrabbade. "Ilmarinens" förmåga att öfvervinna denna ström, hvilken utgjorde det största hinder, som skulle besegras på resan, blef föremål för liflig dispyt; framgången af färden både troddes och betviflades. P. ansåg det, efter hvad han nu sett, icke löna mödan att fara vidare. Sedan vi slutligen uppkommit i lugnvattnet mellan öfra och nedra strömmarna i Sotka, lade vi till vid landningsbryggan under Viinikka hemmans byggnader.

Där eldades ifrigt på med den af regnet genomblötta veden, och då manometern snart åter visade de vanliga 5 atmf., kastades loss, hvarefter "Ilmarinen" med en elegant lof löpte in i den af högvattnet svällda strömfaran. De tvistande hade, troligen för att bättre se huru båten skulle gå uppför, krupit upp på ruffen i ångslupens för, ehuru de anmodats att uppehålla sig akterut, för att den då djupare nedtryckta propellern skulle verka fördelaktigare i det mindre hastigt rinnande vattnet utefter strömmens botten. Likväl arbetade sig den lilla "Ilmarinen" med god fart uppför midt i den starkaste strömmen. Vattnets af strömhastigheten minskade motstånd mot propellern gjorde dock, att maskinen roterade betydligt fortare än eljes. Däraf ökades afloppsångans rusning uti skorstenen, det sålunda förstärkta draget befordrade ångbildningen och det stigande trycket påskyndade ytterligare båtens fart. Öfre Sotka passerades således med glans, utan forcering och vida lättare än man väntat. Detta resultat orsakade stor förnöjelse hos dem, som höllo på båten, men motparten tröstade sig med att Kuokkala fors dock är mycket högre, längre och stridare än Sotka.

Då vi kommit upp på Vesilahti-vattnen, voro mera än tre timmar gångna, sedan vi lämnade Hatanpää, och den uppgående solen förjagade mörkret med de ovanligt tunga regnmolnen. Det blef ljust och klart, hvarför återstoden af vägen till Laukko gård tillryggalades i vackert väder under nöjsammare omständigheter. Klockan var nära 1/2 4, då vi lade till och vandrade ett godt stycke väg upp till den äldre karaktärsbyggnaden, som kallades "gamla Laukko", där vi rätt uttröttade af nattens mödor voro i tillfälle att krypa till kojs och hvila ut oss för det stundande kraftprofvet. P., J. och jag hystes uti ett stort rum försedt med förträffliga sängar.

Andra dygnet.

Ödet fogade dock annorlunda än jag väntat och önskat. Mina rumkamrater somnade såsnart de voro i bäddarna och J. stämde omedelbart därefter upp ett dundrande bassolo, hvars egendomliga, gurglande modulationer voro nervskakande nog att jaga sömnen på flykt för mig. Morgonsolen sken tillika in genom lokalens tre fönster, som saknade rullgardiner, så intensivt eldande upp de svällande fjäderdynorna och bolstrarna af samma för våra nordiska vintrar förträffliga, men för somrarna olämpliga material, att jag, ovan vid sådan veklighet, snart befann mig i samma tillstånd som på lafven uti en väleldad finsk bastu. Till råga på eländet hade, troligen emedan fönstren under dagens lopp stått öppna, en myriad flugor, hemma från den närbelägna ladugården, sökt sig härberge i rummet undan den regniga väderleken. Lifvade af den ljus och värme alstrande morgonsolen började dessa plågoandar surra omkring, envist profvande skallarna mot det slätspända papperstaket, så att det ljöd som ett aldrig slutande regn af ärter på en bastrumma, däremellan görande oförskämdt närgångna påhälsningar i mitt hårfäste och på min svettiga panna. Man bör ha varit med på ett godt kalas aftonen förut eller af naturen eljes gynnsamt disponerad för sömn för att oaktadt sådana hinder kunna njuta däraf; men ehuru jag, enligt gammal sed på främmande ställe, räknade rutorna otaliga gånger och försökte andas så lugnt, djupt och jämnt som mina plågoandar medgåfvo, flydde sömnen från mitt läger.

Det blef omöjligt, jag stod icke ut längre. Ut måste jag ur det kvafva idet, och innan klockan var fem, klef jag åter i mina fuktiga persedlar. Kamraterna hade, innan de lade sig, skickat sina kläder att torka i badstugan, men jag underlät detta, emedan jag ville tidigt ut för att purra upp folket, som sof ombord i den lilla förruffen. Visst var där utrymme blott för två man, men nu hyste den trenne, mera liggande på än bredvid hvarandra; "sämja ger rum", sägs det. De hade ej sofvit mera än jag, och vid min ankomst voro de i sjön bredvid ångbåten. Dit skyndade äfven jag och blef i tillfälle att känna den uppfriskande verkan ett svalt bad har på både kropp och själ efter en natt utan hvila. Häradshöfdingskan Törngren var nog ämabel och omtänksam att så tidigt skicka ned kaffefrukost åt manskapet, och denna ankom just, då badet var undanstökadt.

De våta lakanen, som klibbat fast vid oljefärgen på bänkarna, utbyttes mot andra, allt ombord torkades och städades; med anledning af det viktiga företaget fästades björkruskor vid tältstolparna och på andra lämpliga ställen, så att vår ångslup, då herrarna kl. 8 kommo ned, var fint och festligt utpyntad, ångan uppe och allt klart för upptäcktsresans fortsättande.

Farleden från Laukko till Lempäälä kyrka var såtillvida känd, att man färdats där i roddbåt, men då båtarna äro små och ligga föga djupt i vattnet, var den kunskap som folket i trakten hade om djupet i sjöarna intet att rätta sig efter för en ångare, som behöfde tre och en half fots djup. Vattendraget tycktes vara ganska grundt och på flere ställen stenfylldt, men vi kommo dock fram med en lindrig bottenskrapning och ankrade snedt emot kyrkan utanför Henäri gård, på andra sidan viken. Gården egdes den tiden af äldre kommissionslandtmätaren Bror Sven Lindh, en hvitluggig herre uppe i 60-talet, som förordnats att utpricka farled åt "Ilmarinen" därifrån upp till Vanajavesi sjö och nu erbjöd sig att lotsa oss dit. Sedan vi fatt gubben ombord, ställde sig T. åter till roders och Henäri lämnades med kurs på Kuokkala fors.

Ett stycke nedanom forsens utlopp i sjön ligget midt för detsamma ett stengrund som för tillfället var utmärkt med tvänne långa störar, hvilka af L. kallades "ledprickar", ehuru ingendera var försedd med den till sjös så välbekanta kvasttofsen. Törngren påstod visserligen, att landtmätare liksom flugorna sätta prickar öfverallt, men gubben svarade, att han ofta brukat meta abborrar på det stället och därför fanns där sten, hvilket logiska bevis Törngren accepterade och med en svängning åt styrbord väjde han för störarna. Därifrån styrdes rätt uppför strömmen mot den högra af de båda broöppningarna, hvilken skulle vara den djupare. Några vidare ledprickar syntes icke till, och på framställd fråga angående djupet i forsen svarade L.: "Denna tid på året, då högvattnet ännu ligger på, är strömmen öfverallt mer än djup nog åt er båt", tilläggande: "men uppför den kommer ni inte ändå med denhär!" Således var gubben äfven pessimist liksom P., och sedan de båda kommit underfund med att de hade samma åsikter, stärkte de hvarandra i sin öfvertygelse och gjorde spe af oss optimister.

Det såg verkligen ut, som om de skulle få rätt och vi icke komma uppför Kuokkala, till en början åtminstone. Ty antingen hade T. girat af från rätta kursen eller den på stället redan mycket starka strömmen trängt båten åt babord bort från riktningen mot midten af brohålet, nog af, just som L. yttrat sin spådom, rände vi upp på ett långsträckt grusgrund, liggande rakt nedanför den mellan brons båda öppningar befintliga stenkistan vid pass 50 m därifrån. Där stannade båten uti stark ström något lutande åt styrbord med två fots vatten vid babords- och öfver fyra fot vid styrbordsidan, således på den ganska branta sluttningen af grundet. Hade vi blott gått någon meter åt sidan, skulle båten kommit förbi och L:s utsago hade icke, som det nu tycktes, blifvit så omedelbart bekräftad. Försmädligt var emellertid att detta hände, men säkert bra för oss, ty af efterföljande framgår tydligt, att vi ändå icke den gången skulle ha orkat uppför forsen med det ångtryck som för tillfället fanns. Därtill behöfdes andra förberedelser. Emellertid påstod T. att om någonstädes behöfts en ledprick, så hade det säkert varit på detta ställe, och L. blef honom svaret skyldig.

Hvad var nu att göra? T. vinkade och ropade åt det i mängd på stränderna stående folket, men det dröjde förrän den klokaste i hopen begrep och begaf sig i den enda nedanför strömmen liggande ekstocken, för att i denna med den enda däri befintliga åran paddla sig till oss. Detta var ett drygt arbete, som tog lång tid för dem som väntade. Då han slutligen kom fram, anmodades han att skaffa en bättre båt med två åror, för att därmed föra en för dylika händelser ombord befintlig gröfre tross i land, hvilket med ekstocken varit omöjligt. Han for af, och efter ännu en rundlig timmes väntan anlände den begärda båten, äfven den liten, läck och utan sittbänk, som ersattes af ett i båten liggande tomt strömmingskärl. "Där kommer själfva Bacchus oss till hjälp", påstod J. Hälften af tågrullen skaffades ned i roddbåten och en af båtens besättning for med. Medan båten avancerade åt land, firades trossen ut från ångslupen, men ett styft arbete var det för dem som rodde att bogsera kabeln i strömmen och de drefvo allt längre utför, tills de slutligen nådde land på de sista stenarna nere vid sjöstranden. Dit kommo några frivilliga hjälpare, hvarefter trossen halades in så långt man kunde.

Ombord rådslogs just om att uppbåda allmoge för att draga båten från grundet, då förtruppen af Vasa bataljon helt oförmodadt blef synlig på bron. "Där få vi hjälp", utropade T. Han vinkade roddbåten tillbaka och skyndade i land. Underhandlingarna om bistånd måtte ha gått mycket raskt, ty i ett nu sågo vi soldater skynda ned till stranden och fatta tag i trossen, så många som rymdes vid den. Nu tillfrågades vi om allt var klart på båten, och då härtill jakades gaf befälet kommando att hala. Detta fullföljdes med sådant eftertryck, att femtums-trossen, där den var fast vid ett litet ankarspel på förruffen, brast som ett bastrep, hvilket hade den påföljd att en del af soldaterna, oförberedda på sådant, stupade ikull af knycken. Trossen var således för klen att enkel motstå påkänningen. Därför togs den åter ombord, skarfvades ihop och fästes dubbel vid pollarne på båtens båda sidor, hvarefter ändarna ånyo fördes till land. Dessa förberedelser togo betydlig tid och det led mot kl. 11 på förmiddagen. Denna gång halades i sakta mak, båten lade sig ytterligare något öfver ät styrbord och åkte långsamt loss från grusbanken, ledsagad af bataljonens sång och hurrarop. Soldaterna, nu riktigt komna i farten, skulle med samma ha släpat oss tvärs öfver strömmen och upp på stranden, ty våra rop från båten hördes icke i deras jubel, om icke befälet varit klokt nog att ställa sig i vägen för dem. Nu skreks ifrån båten, att de skulle kasta loss trossen. Detta verkställdes och ångslupen dref redlös utför strömmen, släpande trossarna efter sig. Ja, hjälplösa voro vi i ordets fulla bemärkelse, ty, för att lätta båten så mycket som möjligt, hade elden under pannan släckts och vattnet blåsts ut, således saknades all rörelseförmåga. Då vi drifvit ned nära grundet, där L:s störar stodo, kastades vårt lilla ankare i sjön och så blefvo vi liggande bär efter detta vått första misslyckade försök. För verkstadens skull var jag naturligtvis särdeles intresserad af att "Ilmarinen" skulle lyckas öfvervinna Kuokkala och hade styrkt andra i tron att så skulle ske. Det var således rätt obehagligt för mig att från grusbanken där vi lågo och där mina ögon voro på en höjd af minst sju fot öfver vattenytan samt kunde se ut efter forsens hela längd, observera att vattenytan ofvanom fallet icke kunde öfverskådas. Detta visade tydligt att fallets höjd var större än nämnda mått, kanske ett par fot mera eftersom det ej ens hjälpte att stiga upp på relingen och försöka därifrån se nivån. Kusligt var att tänka sig, att båten skulle uppför denna backe, d.v.s. öfvervinna den en sådan fallhöjd motsvarande strömhastigheten. Denna hastighet hade P. några dagar tidigare låtit uppmäta och befanns den då som förut nämnts nedom bron uppgå till 15 fot i sekunden. Då jag visste att "Ilmarinens" fart enligt profven på Näsijärvi vid vanlig gång uppgick till endast 13 och 14 fot på samma tidmått, måste således skillnaden åstadkommas genom maskineriets forcering utöfver det vanliga arbetsångtrycket af 5 atmf. Att nu uppnå önskadt resultat med den i staden och på Laukko ombordtagna af regnet genomblötta björkveden ansåg jag vara omöjligt, och då jag meddelade T. mina farhågor, åtog han sig att skaffa bättre bränsle från byn. Roddbåten tillkallades därför åter och T. begaf sig ut på vedhandel. Under tiden rengjordes maskineriet och gjordes redo för den förestående ansträngningen. Tuberna i pannan sotades och denna fylldes med vatten, hvarefter eldningen ånyo börjades. T. återkom snart med prof af blandad tall och björkved i korta klabbar, som legat under tak sedan förra sommaren och således var det bästa man kunde få.

Såsnart ångtrycket stigit så högt, att båten kunde manövreras i strömmen, flyttade vi oss till vänstra stranden nedanför densamma och intogo där så mycket som rymdes ombord af den goda brännveden, till utbyte hifvande den våta på land. Säkerhetsventilernas fjäderbelastningar nedskrufvades så att skalan visade 10 atmf., och därefter eldades skarpt. Då manometern visade 9 atmf., rapporterade jag åt T., som åter stod vid styrratten, att det var klart i maskinen, väl vetande att ångan under gång ytterligare skulle stiga. T. befallde att kasta loss från stranden och sade till mig: "Sätt i gång sakta". Härigenom fick ångslupen endast obetydlig fart vid svängningen in i strömmen, som därför pressade förstäfven utåt, och inom några ögonblick voro vi på väg tvärs öfver forsen, med dess fulla hastighet drifvande utför med sidan förut. Om vi hållit denna kurs några famnar längre, skulle vi ovillkorligen ha strandat på motsatt sida af samma grund, hvarifrån båten just blifvit befriad. Observerande detta sprang J. fram till rodret ropande: "Det här bär åt f—rs, här duger ingen landkrabba, här behöfs sjömän!" Knuffande T. från styrratten sade han till mig: "Släpp på allt som finns i pannan!" Detta skedde i sista ögonblicket. Ångslupen reste sig upp som en häst, då han känner sporrarna, och rusade till följd af den så plötsligt ökade maskinkraften uppåt mot strömmen likt ett "skenande lokomotiv", som J. sade. Genom denna manöver och rodret tätt om babord fick han båten vänd med stäfven mot bron och vi sluppo ifrån den hotande strandningen med en lång skrapning utefter bottnen strax ofvanom grundet. Maskinen rasade, skrofvet skälfde af maskinkraften och gungade på svallvågorna allt högre, ju närmare vi nalkades bron.

På denna hade en mängd åskådare samlats för att åse vågstyckets utförande; ryktet därom hade spridt sig vida. Där var staden T:fors borgmästare herr Zacklén, brukspatron von Nottbeck, herr Idman från Hatanpää och brodern doktorn, apotekarena Serlachius och Granberg, bataljonens befäl, häradshöfdingskan Törngren och många andra damer och herrar från staden. På det mest kritiska stället i starkaste strömmen strax nedanom brohvalfvet, där båten blott tum för tum krälade uppför och vi i spänd förväntan på utgången högtidligt tego, där stämde åskådarena på bron olämpligt nog upp ett ljudeligt "hurra". Förargad öfver den malplacerade hyllningen, ropade J. med stentorsstämma upp åt dem: "Håll mun, tills vi väl äro genom bron!" I samma ögonblick lyfte en väldig svallvåg ångslupen högre än förut och satte honom med en så stark duns på grusbottnen, att det skakade i skrofvet. Där var det för några ögonblick totalt stopp med farten, tills nästa våg åter lyfte båten, som då med ny fart rusade några fot framåt, för att af följande våg åter släppas ned på botten. På detta sätt och med korta skutt hoppade "Ilmarinen" i ordets fulla bemärkelse in under bron och genom densamma, tills den ofvanför kommen uti lugnare och djupare vatten ökade farten. Det värsta profvet var därmed lyckligt öfverståndet. Nu vände sig J. åt folket på bron och ropade: "Hurra nu så mycket ni orkar!" Men däruppe blef tyst. Alla tycktes så häpna öfver utgången, att ingen kom sig för att svara på uppmaningen.

Det första intrycket, då båten stannade på botten, var att strömmen icke var djup nog för honom, som likt en lefvande varelse försökte att hoppande komma framåt på de djupa vågorna, och huru nöjda voro vi icke då detta lyckades, ehuru hvarje bottenkänning totalt gjorde slut på farten. Hela tiden hade ångtrycket stadigt stigit och säkerhetsventilerna stodo snart båda öppna, så att ångan under hela färden rusade ut med väldigt dån. Den vidpass trehundra meter långa vägen ofvanom bron uppför slutet af den fruktade forsen tillryggalades på åtta minuter, hvilket måste anses vara ett vackert arbete af en så liten ångslup. Denna fors hade förr drifvit flere mjölkvarnar, hvilka nedrefvos på femtiotalet, då den och strömmen ofvanom upprensades af kronan för att fortare afleda de i ofvanför belägna vattendrag skadligt högt stigande vårfloderna.

Egendomligt var att ingen af de medfarande tycktes fästa sig vid eller yttrade sig om det medel, som användts för att uppnå detta resultat och tvinga ångslupen uppför fallet. Det förekom mig, som om ingen fäst sig vid eller reflekterat öfver mina åtgöranden, hvilka de kanske ansågo för en själfklar sak. T. var nog van vid forceringen på "Laukko", J. förstod att den behöfdes och gillade den därför, medan P. redan förut yttrat att den intet tjänade till. Han hade fullkomligt rätt, ty man behöfde blott från den höga bron betrakta strömmens vattenhastighet för att tydligt se, att en reguliär trafik upp och ned för Kuokkala var en absolut omöjlighet och för att komma till denna öfvertygelse behöfdes alldeles icke att som vi kräla uppför den i ångslup. Att färdas uppför en sådan ström går nog an, därom hade tvistats och det hade "Ilmarinen" visat vara möjligt, men att fara nedför var värre, ty för att båten skulle lyda roder, måste den gå med större hastighet än strömmen. Man tänker sig en ångare, söm fullsatt med folk kommer utför med den behöfliga svindlande farten och törnar emot någon af brokistorna eller på strömbotten, stenar eller den grusbank där vi suttit, och följderna behöfva icke utmålas. Men uppför gick vår lilla båt med heder och detta var allt som för tillfället önskades och behöfdes.

Inom några minuter anlända till det raka fallets öfra början, där strömmen i en oregelbunden halfcirkel flyter fram ifrån höger och därför en ganska skarp vändning åt det hållet måste utföras, upptäckte vi omkring trettio meter framför båten åter ett par stänger, stående med cirka fem m mellanrum tvärs öfver floden midt i densamma. "Hur skall här styras?" frågade J. af L. och svaret blef: "Styr midt emellan störarna". Denna order utfördes prompt och ångslupen rusade med i det här betydligt lugnare vattnet ansenligt ökad hastighet uppför ett långsluttande grund, så att gruset skramlade under bottnen, småningom saktande farten, men så pass långsamt att J. därunder hann ropa åt mig, som sedan färdens början stått vid maskinen med ångventilens handtag uti ena handen och omkastningsspaken i den andra: "Låt gå, låt gå, han åker öfver!" Ja, nog åkte vi flere famnar, så att det kullrade och gnisslade i stenröset medan fören höjde sig väl en fot närmare himmelen, men öfver kommo vi tyvärr icke. Detta var den längsta åkning i ångbåt jag varit med om; det blef stopp så precis midt emellan störarna, att man med händerna kunde taga i båda, och mera än tillräckligt vattendjup, fulla fem fot, fanns dock strax på hinsidan om dem, förargligt nog. På detta sätt måste vi förlora allt förtroende för herr L. "Landtmäterikåren borde nu hit och hala oss loss", menade T. Stackars gubben tog illa vid sig af denna otur och under resten af hans vistelse ombord märkte vi bra litet att han var med.

Emellertid vinkades nu åter efter en båt, som sägs ligga litet längre uppför floden under prästgårdsstranden, men ehuru där fanns folk tillstädes, dröjde det en evighet innan båten kom, ty den fick först tagas sedan herr pastorn gifvit tillstånd och han måste sökas en god stund. T. hoppade i den och rodde till land, sprang sedan till byn och lyckades i hast få åkdon samt for i traf för att upphinna Vasa bataljon, som fortsätt marschen omedelbart efter att ha halat oss loss nedanom bron.

Vi ombord voro öfvertygade om att T:s företag icke skulle medföra önskadt resultat, ty bataljonen hade på de tre sedan dess förflutna timmarna säkert marscherat ett godt stycke. Men han hade tur. Soldaterna hade icke kommit långt, han fann dem lägrade för middagsskaffning ett par km bortom kyrkan och det tyckte befälhafvaren, hvars namn jag ledsamt nog glömt, icke vara för långt för att återvända till vår hjälp. Lifvade för det goda ändamålet anlände manskapet i ilmarsch. Under tiden hade vi ställt trossarna och allt annat i ordning för bogseringen. Ångslupen låg så illa till, att den icke kunde dragas akterut, emedan stranden åt det hållet icke räckte till innan forsen, hvars lopp låg i rät vinkel mot båtens läge, vidtog; därför måste den halas styrbord öfver snedt förut. Detta gjorde arbetet tyngre än förra gången, ty utom att båten rännt högt upp, hade den äfven kört djupt in i gruset. Då trossarna spändes hårdt, lade den sig betydligt öfver åt styrbord och åkte sedan vid första försöket lyckligtvis utan att stjälpa ned från den ganska branta banken. Soldaterna drogo oss intill stranden, där vi med ångbåtens medförda landgång lyckades komma i land och omedelbart började att åter pumpa in i ångpannan det för andra gången utblåsta vattnet samt elda på.

Sedan T. aftackat den hyggliga militären, påstod han denna ofrivilliga hvila vara särdeles lämplig till middagsrast, hvarpå framtogs ur förruffen en pärtkorg af ansenliga dimensioner, innehållande den från Laukko gård medförda reskosten. Vi voro hungriga som vargar, ty det var redan rätt länge sedan det tidiga morgonkaffet, men trots korgens storlek återstod väl litet för fem hungriga kroppar sedan ur densamma plockats bordduk, servietter, tallrikar etc. — allt välbehöfligt till en fin middag, men rätt öfverfiödigt under dåvarande omständigheter. Välkommet och godt var dock det som fanns. Till förstärkande af provianten för den återstående delen af resan, hvilkens längd väl var bekant, men hvars tidsutdräkt ingen kunde uppskatta, skickades en karl till Kuokkala by för uppköp, dock återvände han med klent resultat. Utom smör och hårda rågskorpor öfverlämnades resten, bestående af siiniäisiä och palvadt fårkött, åt besättningen, som enligt aftal provianterade sig själf. Framtida utsikter på förplägning voro således rätt skrala, men utom denna matkorg fanns en lika stor, innehållande ett ansenligt förråd fluidum, dryckesvaror af flere sorter, till att börja med det oskyldigaste: selters, soda och limonad i långa banor, förutom en omväxlande profsamling skyldigare vätskor, såsom partals af rhenskt, portvin och sherry, därtill en ensam cognac, en aqua vitae och en munklikör; således öfverflödigt nog för fem man, äfven om resan skulle räcka längre än som förmodats.

Under middagen dryftades dagens händelser, och höga rådet beslöt att, då äldre kommissionslandtmätaren ingeniören herr Bror Sven Lindh icke motsvarat det honom meddelade förtroendet att vara lots ombord på ångslupen "Ilmarinen", hvilket bestyrktes däraf, att han tvänne gånger årad lotsat båten rakt på grund, ehuru ingen skada däraf vållats, så dock emedan däraf uppstått stor förlust af dyrbar tid, han, honom till näpst och androm till varnagel, skulle omedelbart afsättas från den innehafda hedersplatsen. Beslutet antogs och stadfästes med en liten "munk" utan kaffe; ty det var först dagen efter som vi uppfunno konsten att af det i pärtkorgen ymnigt påträffade malade kaffet tillreda läskedrycken, för hvilket ändamål likvisst ingen panna medskickats.

På. P:s förslag sändes bud till byn för att där efterhöra en man vid namn Grandin, som varit med om de af kronan där i nejden utförda strömrensningsarbetena och således borde ha reda på djupet och stenarna i sunden. Mannen infann sig snart och anställdes som Lindhs efterträdare. Denne Grandin var en spjufver, som senare, då L. öfvergifvit vårt sällskap, visste berätta att gubben alldeles icke besvärat sig med att närvara vid vattendragets utprickning, utan öfverlämnat uppdraget åt tvänne yngre biträden, som placerade störarna efter sitt förstånd. Därför hade L. ingen reda på huru farleden märkts och på hvilken sida om störarna grunden lågo. Det är så mycket underligare, att han ej sände ett af biträdena, utan lotsade själf.

Under tiden hade ångan stigit så högt, att vi med sakta fart åter kunde begifva oss i väg och annat blef det icke vidare fråga om på den dagen. Klockan hade nu lidit till öfver fem på eftermiddagen och vi hade förgäfves hoppats att under dagens lopp komma långt. Grandin försåg sig med en båtshake, som han graderade med kritstreck efter fotmått, och ställde sig därmed längst fram på fören, ehuru han varnades. Vår väg från detta olycksställe och en km längre fram liknade en mycket krokig flod med stark ström på trånga ställen, där bottnen för det mesta utgjordes af stenrösen eller berg, således var stor försiktighet af nöden, hvarför vi måste färdas så sakta som möjligt. Denna fart, nästan lika god som ingen, benämndes af J. "påstötningsfart", hvilken nu uppfunna sjöterm han såsom ångslupskapten för resan sedan gärna använde.

Redan ett kort stycke ofvan prästgården kommo vi in i ett strömmigt sund, som blifvit fördjupadt med sprängning. Grandin pejlade med sin båtshake och skrek än tre än fyra fot, men all försiktighet till trots stannade vi med kölen på någon skarp stenkant och stodo där rätt hårdt fast. Nu backades med maskinen och stakades från fören, men loss sluppo vi dock icke, förrän alle man i takt börjat springa akterut och tvärs öfver båten; då kom han i rullning och vi åkte sakta bakut. Dylik manöver måste ytterligare upprepas, förrän vi vid tredje försöket lyckades staka oss fram mellan stenarna. Innan vi närmare Lembois by kommo ut i friare vatten, voro vi utsatta för flere slag bottenkänningar, än mjuka, än hårda, och Grandins pejlingar med båtshaken tjänade ej till mycket, ty stenarna träffade han sällan på och leran var så blöt, att vi vanligen åkt fast däri, innan han varskodde. Påstötningarna och åkningarna blefvo slutligen så många, att jag, för bättre minnes skull, började bokföra dem.

På detta sätt jämkade sig Ilmarinen småningom till den långa, låga bron vid Lembois och under denna åt styrbord fram till stranden nedanom byn. Städse betänkt på att föröka proviantförrådet, skickade T. äfven här ut i gårdarna och lyckades för 50 kopek erhålla ett tjog ägg samt ett kvantum sötmjölksost, hvilken rätt lär vara en delikatess för folk som intet bättre har och tycker om den. Med användning af resterna ur pärtkorgen uppdukades kvällsvard ombord på den mellan relingarna lagda landgången, fint och ordentligt med nystruken bordduk och servietter. Den något knappa måltiden afåts under färden, sedan vi lämnat byn.

Efter att ha snuddat vid ett par för höga stenar och åter i förbigående antecknat några dykänningar vid passerandet af ett strömstarkt sund, anlände vi närmare kl. 11 på natten till Konho gård. Detta ställe hade Törngren, som påstod sig vara bekant med egarinnorna, tvänne icke längre farliga fröknar, utsett till nattkvarter i den förhoppning, att husrum och förplägning där skulle fås. Ödet hade dock den gången till en del beslutat annorlunda. T. och J. gingo det korta stycket till karaktärsbyggnaden för att rekognoscera terrängen, och då allt befanns öde och tyst bultades på dörren. Efter flerfaldigt förnyadt och förstärkt alarm, åtföljdt af lång bidan, syntes skymten af en kvinnofigur i ett af andra våningens fönster för att lika hastigt försvinna.

Då vidare försök att komma in blefvo resultatlösa, gingo de till gårdsfolkets bostad och där bultades en karl fram till fönstret, som sedan han öfvertygat sig att ingen fara var samt sett hvad slags folk vi voro, riskerade komma ut. Han var gårdsfogden och påstod att hans fröknar redan länge sedan krupit till kojs och troligen icke ville taga emot någon. Då T. dock försäkrade, att han hade äran vara känd af fröknarna och envisades att vilja tala med någondera, satte fogden sig i förbindelse med sina härskarinnor på följande enkla sätt. Han hämtade en lång stång, gick med den ensam till andra sidan af byggningen och slog tre slag mot väggen vid öfra våningen. Detta var nog en öfverenskommen signal, ty strax därefter öppnades ett fönster och en skarp kvinnoröst frågade: "Hvad vill de där landsstrykarne midt i natten?"

Därpå meddelade fogden hvem de anlända voro och deras begäran, samt fick efter väl lång väntan det besked, att något främmande icke togs emot vid den tiden på dygnet, att kvarter för natten kunde fås i salen på nedra botten, men förplägning af någon sort icke funnes att tillgå i huset. Det var således skralt ställdt med gästfriheten hos damerna, och våra förväntningar fingo jämka med sig. Strax därpå hördes samma stämma skrika: "Människa, laga sig opp och öppna därnere, men hör hon, bara till salen!" Och ned för trappan kom människan i bara pajtan, öppnade och neg i förstugan, neg i salen och försvann utan att yttra ett ord.

Medan dessa underhandlingar pågingo, hade vi andra tre infunnit oss på stället. Salen var ett ganska stort rum, men tyvärr tomt som världen före skapelsen. Ingen möbel fanns i rummet, men innanfönstren sutto kvar och luften var instängd, het, unken, ja outhärdlig. Där hade nog icke vädrats sedan damernas ungdomstid och den var, enligt T:s påstående, längesedan gången. Vi stodo där tittande kring väggarna och sågo troligen alla mycket tankspridda och något dumma ut, utom T. som var smått förargad öfver sina besvikna förhoppningar. Hvad stod att göra så här midt i natten? Litet bjöds oss af hvad vi väntat, men tacksamma för tak öfver hufvudet under natten måste vi dock vara, ty ute i båten var kyligt och alla voro för trötta att fara vidare. Vi fingo således, då ingen utsikt till förplägning fanns, vara tillfreds med det mål vi fått på båten och för resten draga till svältremmen; ty fogden ville icke åtaga sig att ytterligare förmedla mellan T. och fröknarna.

Han påstod att de bestämdt voro mycket uppskrämda öfver det oanmälda besöket, och ehuru T. försäkrade sig nöjaktigt vilja för dem förklara anledningen till vårt intrång i huset, blef han obeveklig; dock åtog han sig ansvaret för att låta oss taga halm för att göra bäddar åt oss på salsgolfvet.

Fogden gick därpå förut och vi vandrade i gåsmarsch efter honom till ladan, hämtade halm enhvar åt sig och till hufvudkuddar vedträn, som stuckos under halmen. Trötta och hungriga lade vi oss, bredande rockarna som täcken öfver dessa våra anspråkslösa läger. Någon vidare garderob än den man bar på sig medförde ingen, utom T. som i en väska hade näsdukar, löskragar och strumpor, ett par af hvarje sort. Den instängda luften i rummet var dock så motbjudande, att T. snart steg upp för att på vid gafvel öppna både sals- och förstugudörren. Uttröttade somnade vi genast, knappast bättre hysta än under fri himmel, ty kylan trängde utifrån in längs golfvet.

Tredje dygnet.

Utkyld och öm i kroppen af det dåliga lägret vaknade jag mot kl. 5, då solen, skinande snedt genom fönstret, stack mig i ansiktet. De andra sofvo ännu. Jag såg Linds bädd tom, men fäste mig icke vidare därvid och gick ned till båten. På gården var allt tyst. Jag väckte manskapet ombord och tillsade om omedelbar uppeldning, ty bort från detta otrefliga ställe var lösen. Då jag återvände möttes jag i förstugudörren af skrattsalfvor. Alla voro vakna och skämtade öfver ingeniör Linds rymning under natten. På fönsterkarmen hittades en af honom skrifven lapp, hvarpå han meddelade, att då vi afsatt honom från innehafd befattning ombord, ehuru han enligt egen mening fullgjort sitt åliggande, eftersom båten kommit så långt, ansåge han sig numera öfverflödig och ville icke vidare göra intrång på värt klena matförråd, hvilket beslut vi därför borde vara nöjda med. Då han dessutom icke kunnat få sömn på en så dålig bädd som bestods, fann han för godt att begifva sig i väg utan att störa oss andra. Gubben var således både spefull och omtänksam om vårt bästa. Senare fingo vi höra, att han vandrat till nästa bondgård och därifrån åkt hem. Där skyllde han på att han haft kallt på golfvet och fruktat förkyla sig, om han stannat. Mycket möjligt, ty äfven vi andra funno det både kyligt och obekvämt, men hvad stod att göra för bekvämligheten på ett så ogästvänligt ställe, där man måste vara nöjd med det som bestods.